Intervju: Ebbot Lundberg i Soundtrack Of Our Lives

Gehitmusiken —  22 oktober, 2012 — Lämna en kommentar

När Ebbot Lundberg — Torbjörnen som blev en svensk rockikon — inte hänger på Jazzhuset och snattar popflickor mitt framför ögonen på Svenska Indiekillar-redaktionen, eller diskuterar sitt sexliv på tv, kan det hända att han tar en fika nånstans, varför inte på Pustervik, och varför inte med vår nya redaktör Tobias Ekvall. Den antikt björnskäggige frontmannen i Soundtrack Of Our Lives — ett av våra mest inflytelserika och hållfasta rockband, som i år släppte sin sjätte skiva Throw It To The Universe — har en del att säga om livet och allt vad det är. Och musiken så klart. Han snackar David Bowie och andra mytologiska figurer. Han beskriver känslan inför de sex kommande spelningarna, en för varje album, som ska inleda en paus i karriären — eller ett avslut? Vi får se. Det är en fet intervju. Läs.

Är ditt arbete slutfört nu eller kommer du att fortsätta vara rockmusikens fanbärare?

Jag vet inte om jag ser det som rockmusik direkt, utan jag vill istället se det som att jag har en förpliktelse att föra vidare något intressant, att det finns en kreativ kvalité i det jag gör. Det spelar inte någon större roll vilken genre det är i. Nu har jag blivit någon sorts udda figur i rocksammanhang. Men det kanske är bra på sitt sätt för då vet inte åskådaren vad den ska förvänta sig härnäst. Framför allt så känner jag att det är viktigare om vi har lyckats inspirera andra än att vi ska fortsätta.

Du har varit med i gamet i över 30 år nu, vad är knepet för att ständigt lyckas förnya sig själv utan att gå utanför sig själv, eller påverkas för mycket av andra?

Man får inte låta det yttre påverka det inre. Det är fällan som de flesta band faller in i, det är då man förlorar sig själv. Jag kan också känna att det är någon slags dedikering och en beslutsamhet, en fokusering som man måste ha. Det går inte att göra någonting halvdant och tro att någon annan ska komma in och lösa det, att om man fixar en viss producent som varit verksam i ett känt band kommer att göra oss mycket hetare. Det kan mycket väl vara så att processen kan ta lite längre tid, men om kvalitén finns så får den mer än gärna göra det.

Vad är det du vill berätta, få oss att känna?

Drömmen är att skapa en fantasivärld som samtidigt går i paritet med något som du faktiskt upplever. Det är ett äventyr som man vill dela med sig av. Lite grann som att bygga en berg och dalbana, varpå man säger till besökaren, “Se vad jag har byggt, kolla vad häftig, åk den! Vill du åka den tio gånger, eller har du fått nog efter halva?”. Jag är mycket för LP-skivor och för att det ska påminna om att sätta igång en film. Musiken ska vara underhållande att lyssna på, men samtidigt ge inspiration.

Freddy Mercury sa “I’m not going to be a popstar, I’m going to be a legend!”. Har du haft den tanken?

Har man den tanken och den inställningen så blir man det till slut, det är jag helt övertygad om. För mig har det nog handlat mer om att jag vill förvandlas till en mytologisk figur i ett poprock-sammanhang. Det var nog lite det David Bowie gjorde! Klart att det i början är många som inte riktigt förstår vad som händer, men de som stannar kvar på vägen förstår vad man vill skapa. Det är svårbemästrat och det gäller att man håller koll på flera olika aspekter, att samla alla idéer och sammanfoga dom till ett koncept.

Kommer du att accelerera mot nya stordåd eller ta ett steg tillbaka mot någonting mindre?

Det kommer nog bli lite gott och blandat! En sida kommer bli ännu mer majestätisk, medan en annan kommer bli mer svårförståelig. Jag har svårt att se framför mig att jag skulle gå in i något långvarigt samarbete med en grupp, kanske något kortvarigt likt Neil Young som hela tiden skiftar band för att förändra sitt sound. Jag kommer med all säkerhet inte gå och bli skådis eller en tv-personlighet i något lekprogram i alla fall.

Vilka känslostormar tror du kommer dyka upp under era sista sex spelningar på södra teatern när ni gör sex konserter, ett för varje studioalbum ni skapat genom åren?

Det känns väldigt andaktigt att göra dessa sex spelningar för att bara kort efter lägga ner. Jag hoppas verkligen att allt klaffar och att det inte händer någonting tråkigt, att vi får ett riktigt fint avslut. Eller så slutar det helt enkelt med att vi alla ligger i en hög och slåss på scenen.

Kommer konsten finna andra uttryck än musiken när ni tar en paus?

Så här i efterhand har jag tänkt en del på att när vi skapar vår musik så påminner det mycket som att måla en tavla. För mig har det alltid varit en konstform, och jag har aldrig haft några ambitioner på att bli en popstjärna. Men uttrycksformen kan helt klart förändras, kanske blir det till och med en jävla Death Metal-platta? [Bojan: TSOOL låter faktiskt som ett jävla Death Metal-band]

Du har ju varit verksam som producent åt stora band som The Cardigans, Teddybears, och kanske det mest otippade, Onkel Kånkel. Är det någonting som du kommer att lägga mer kraft på under den kommande pausen?

Jag hade väl en idé om att det skulle bli så, men folks inställning om vad som är en producent är så förändrad nu. Nu har jag en ganska gammaldags inställning till producentrollen, där det inte är ett så stort fokus på detaljerade ljudinställningar, utan snarare att man förvaltar en idé. Därför fortsätter jag att i första hand fokusera på vad jag skapar, men självklart är det alltid intressant att träffa nya band. Det tar för mycket energi att vara producent, så jag skulle nog hellre vilja vara med och hjälpa, coacha och inspirera.

Du känns som en musikens profet och för vissa är ju musikkonsten likt en religion, något som man hämtar tro och kraft ur. Vad är din själsliga syn och hur mycket av din livskraft får du från musiken?

Musikens kraft i sig är ju enorm, det finns en urkraft i den som gör att man kan påverka både innerligt och ytligt. Det finns inte ett språk i världen som kan frambringa samma känslor och det är magi. Den finns där och har möjligheten att förändra en stämning.

Men hur gör man för att hantera och styra den kraften?

Det är ju lätt för mig att sitta och säga sånna här saker, som redan har någon slags energi. För mig känns det som att det var menat att jag skulle göra det här. Man måste nog också gå igenom en hel del för att kunna praktisera vissa krafter, det är inte något som kommer i en handvändning. För att svara ordentligt på frågan som du ställde i början så har musiken helt klart en helande och läkande effekt för mig.

Vad är det som har styrt era val av samarbeten?

Saken är den att vi aldrig har jobbat med någon producent och jag har alltid varit emot att involvera utomstående i vårt skapande. Jag bollar gärna idéer med någon som kanske har någon produktionskunskap, men man har redan en så stark vision själv. Under våra år som band har vi testat att ta in två olika producenter, men det gör jag aldrig om igen. Du kan inte klampa in och hålla i min pensel!

Men händer det inte att när man jobbat så pass länge och tight med varandra, utan en utstakad producentroll, att det uppstår komplikationer?

Självklart är det så. Vi gör helt enkelt så att vi testar varandras idéer, för att när slutresultatet står färdigt jämföra vad som blev bäst. Till slut så har helt enkelt en sida fått ge sig.

Lever du med ett mål i sinnet eller har dina samarbeten och musiken kommit till dig i precis rätt fas i livet?

Nej, jag tror snarare att det mesta har hänt i helt fel fas i livet. Det är på grund av det som man har hittat ett utlopp för att kanalisera all osynkkänsla, till någonting som man kanske tror kommer i synk senare. Jag finner mig gärna i den känslan, även om den kanske är självprojicerad. Av den anledningen kan jag tycka att det är tur att vi inte har blivit för uppmärksammade, vi har ändå kunnat jobba ganska ostört. Det har aldrig uppstått någon jätteexplosion eller superhype, vilket kanske har sina förklarliga skäl rent imagemässigt. Det viktigaste är ändå att man håller sig till idén. Sedan gäller det också att hålla ihop en konstellation och bara det tar ju halva tiden.

Är du en hopplös nostalgiker eller har du en tro på ny musik?

Jag tror på ny musik, ny energi och att ta saker och ting vidare. Vilken form det blir går på något sätt ihop med hur världen ser ut för tillfället. Alla människor blir på något sätt nostalgiska i samband med att man upplever något. En låt som kanske inte var så jävla bra kan ändå väcka känslor beroende på tillfället. I det avseendet gillar jag nostalgi, men det får inte ta överhand, så att allting plötsligt stannar upp.

Det många kanske gör fel är att de enbart förknippar nostalgi med ett specifikt årtionde?

Det är lätt att avfärda oss som ett nostalgiskt band. Vi må ha ett visst sound som kan förknippas med 70-talsrock, men själva kärnan har alltid handlat om att blicka framåt, att alltid försöka ligga i framkant. Det är väldigt enkelt att beskriva oss det göteborgska bandet som gillar Beatles. Men man vet ju själv var man är någonstans, och det kommer alltid att finnas en samtid som förstår sig på en.

Får du en känsla av frihet nu när ni tar en paus?

Det kan mycket väl bli så, men sen har det ju väldigt mycket att göra med vilka du väljer att jobba med och vilka samarbeten som inleds i början. Det kan bli en otrolig explosion, eller så händer ingenting. Självklart innebär det en enorm frihet, då det finns många idéer som man har varit tvungen att skjuta fram, eftersom tiden inte varit inne. Nu har jag ändå börjat tänka på hur jag ska fördela alla dessa idéer på bästa sätt.

Tobias Ekvall

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s