Live: Tame Impala på Pustervik

Gehitmusiken —  22 oktober, 2012 — Lämna en kommentar

Du kommer aldrig komma i närheten av hur jag känner mig. Ensamhet är saligt. Jag är någon annanstans, framför mig är ett band som upprättar och vidareutvecklar Phil Spectors idé om popmusik i symfoniform — och liveframträdandet ärar den stora ljudväggens charm. Det krävs stor finkänslighet för att se hur riffen förvandlas genom låtlistan, hur till exempel motiv från ”Solitude Is Bliss” ständigt återkommer, hur man vänder ut och in på harmonier, vänder upp och ner på basgångar, men det krävs inte mycket för att förstå att Tame Impala ger sig på den klassiska musikens enorma crescendon — och absolut ingenting för att känna kollisionen; och dessa crescendon når de inte bara genom att slå hårdare på sina instrument mot slutet av låtar, som vissa andra lirare, (ja, ni vet ett sånt där postrockvrål av instrument som hackat upp sig på ett enstaka riff i sådär tio minuter) nej för Tame Impalas stora klimax krävs inte bara enorma blockackord ad infinitum utan också Kevin Parkers stora finess för komposition och vida förståelse för rockmusikens former, strukturer och knep. Bara en enstöring kan nå denna höjden. Vi har att göra med ett enmanna Animal Collective (ett annat band som ska lira på Pustervik i höst) ja, enmanna-AC fastän det står fem extraordinärt skickliga instrumentalister, varenda en som hämtad ur filmen Almost Famous, däruppe på Pusterviks scen. Det är ett band som fortfarande håller på att hitta sig till rätta i sina framträdanden och vi får se det in action. Och det går förbaskat bra. Hypen är välförtjänt, Lonerism är en 9/10-skiva och Tame Impala är snart ett 9/10-liveband.

Jag blundar, tjejen bredvid mig knuffar till mig (det visar sig att hon känner bandet och är från Sidney) och undrar vart någonstans jag har försvunnit – sover du? Baby, jag är i mitt eget huvud och där är världshistoriens fest och du är inte bjuden. Jag tänker på hur Kevin Parker låter som Panda Bear fastän det är tydligt hur han valt andra vägar genom pophistoriens sprudlande storstad. De delar båda ett intresse för rockmusikens mer popinriktade psykadelia, Beatles, Beach Boys och resten av grabbarna efter deras LSD-perioder. Men det är mindre Brian Eno och annan avantgardism/kuriosa i Tame Impalas musik och mer down-to-earth/flying high Led Zeppelin: tunga lila sjuttiotalsriff spelade med en blandning av råhet, elegans och indifferens, det vill säga definitionen av sexigt, kontrasterade med utsvävningar i de färggranna psykadeliska ljudlandskapen. Allt detta — melodiskt precisa men kubistiskt förvirrande riff, plötslig harmonisk modulation t.ex. — framkallar en viss desorientation man med all rätta kan jämföra med vissa drogupplevelser. Ja det är lätt att kvittra bort till den inre festen och glömma tråkigheterna runtomkring. Man har redan allt för många gånger som kritiker sett dansande publik, hört deras uppskattade visslingar, känt deras armbågar och fått deras öl på sig för att vara särskillt imponerad. Men musiken — den är alltid, någonstans, imponerande; man måste bara se till att försvinna bort på rätt sätt. Och vad gör det för skillnad om Kevin köpt sina kallingar i Göteborg. Jo, det gör skillnad, för han har inte köpt dem i Stockholm och därför blir musiken tveklöst bättre.

Även om den nya skivan är fantastisk så blir det som bäst när de lirar klassikerna. ”It Is Not Meant To Be” och redan nämnda ”Solitude Is Bliss” når stora höjder live. Men molnen man svävar igenom är ruggigare här, man hör alla rundgångstjut och instrumentens klangfärger blir färgade av den vanliga mänskliga bristfälligheten: men det är bara bättre för det. Studioglans ersätts med ohöljd personlighet. Eller, jag sa att de där klassikerna var det bästa men det stämmer inte för slutet var bäst. Kvartetten från Australien fullkomligt sprängdes när den övergick från inledningsspåret på Lonerism ”Be Above It” till en av de fetaste spåren på debutalbumet Innerspeaker ”Runaway Houses, City, Clouds”. Det blev en av de mest dansanta ögonblicken på hela konserten och hade det funnits utrymme för det hade jag gjort någon slags footwork dans direkt från Chicago med bluesen ända ut i fingertopparna. De gick av och kom tillbaka för, ja det är svårt att tro det, ännu en explosion.

De bevisar åtminståne dessa saker:
1. De är ett av världens just nu bästa band — och kan konkurrera med Animal Collective
2. De kommer bli ett av världens bästa liveband — och konkurrerar redan med Animal Collective
3. De är en tidsmaskin som åker både framåt och bakåt, till skillnad från vissa andra vilsna jävlar
4. Kevin Parker är en av världens bästa låtskrivare — och det får vi tacka en skiljsmässa
5. Man kan köra fullt ös hela tiden — och ibland pausa mitt i låtar för att drämma till trummorna extra hårt
6. Man behöver ingen scenshow för att sätta folk i trans — det räcker med en spiral på en skärm
7. Och det säljs magiska kalsonger i Göteborg — som jag får e-maila Kevin och fråga vart han köpte dem

Jag tackar Woody West och Luger för den fina bokningen. Även ett shout out till Young Dreams från Bergen (Norges Göteborg) för en grym förspelning. Ses på Pustervik när Animal Collective spelar!

Bojan Buntic

Visa support, följ oss på FACEBOOK. Jag twittrar också!

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s