Bästa Nya Album: Crystal Castles – (III)

Gehitmusiken —  8 november, 2012 — Lämna en kommentar

Band: Crystal Castles
Album: (III)
Betyg: 9.5
Release: 2012-11-08

Duon ville gå emot allt vad de tidigare gjort, de bytte ut syntarna och började om från början. Det första man märker av (III) är att ingenting och allting är annorlunda. ”Plague”, som är en av de fyra låtar vi redan innan fått smakprov på, ryter igång vad som är Crystal Castles‘ hittills bästa och råaste album. Det är brutal melankoli, knivsuddar med trubbiga kanter, technosyntar som faller tungt som hagel i natten. ”Kerosene” pumpar igång med — Reese-basen (glöm ej att lägga märke till basgångarna i varje låt, de är raaaaaaaaaaawr), det där svarta hålet till bas, sugande in dig partikel för partikel som en blodlysten dammsugare i rymden. En breakbeat på det, Alice Glass viskande vokaler och helt föryckta chiptuneröster så hör du en jävligt fet nattklubblåts genom dimman.

”Wrath Of God” har vi hört innan också. Men jävlar vad tung den låter på albumet. Och perfekt placerad. Det väsande noiseslutet övergår så sjukt bra i ”Affection”. (III) har ett utomordentligt flow från låt till låt, som en väligenomtänkt dj-mix, en riktig resa, något som förenar klubbmusikens, djns, estetik med rockhistoriens idé om konceptalbumet. Efter att nu ha hört ”Affection” i sitt sammanhang går den djupt. Den där subtila hooken i bakgrunden — nån slags förvrängt, distat blåsinstrument — sätter klorna i mig och hiphopsynten sköljer ur låten som en maskins djupblåa blod.

”Pale Flesh” är ett monster till låt. Sylvassa, nåltunna technopilar flyger omkring medan en tung hiphopbeat håller stadig takt. Så kommer klungor av oljud, man hör knappt var Alice röst börjar och syntarna tar vid, allting är en impressionistisk smet, och smäller upp ljudbilden i ansiktet på dig. Det känns som att få en tatuering av en robot med vilt snurrande ögon, som samtidigt gör väsen av sig. BRÖAAH.

Ja, bröööaaaaah! Detta är en abomination. Du är ständigt på spänn inför vad som ska komma härnäst, som om du tittar på en fransk skräckfilm du inte riktigt kan reda ut. Crystal Castles har tagit sig in i popvärldens mitt, ja, alla älskar dem, och spränger nu med innovation inifrån. Så det ska va, bring the noise. Detta är bättre än miljoner c00la experimenterande pop/punk/techno-”kompositörer” med deras radikala avant-garde idéer direkt från hjärnans torraste mittpunkt. Säg mig, när hörde du senast noisetechno så rå, grov, radikal, punk, möööördande som ”Insulin”? Inte hörde du det i alla fall på en kassettetikett som klistrar ihop banden i djupet av en brunn. Nå, du kanske hittar nått från 1981, men jag tvivlar på att det mäter sig med rubbningsnivån på det här. Detta är definitionen, i ljud, av mänsklig, mörk, dödlig passion.

Förhoppningsvis avlar de imitatörer. På ”Transgender” får Reese-basen snurra igång tiden på ett dödsdisco. Och när ”Violent Youth” tar över snurrar discolampan i full fart. Robotens vilda ögon roterar ännu våldsammare. NÅJA. NOG. Albumets absoluta höjdpunkt är ”Mercenary”. Du går i den nedsläckta världen, du har nyss sett hennes sminkade ögon, hon går med någon annan denna gången, hon tittar på dig förvirrat, du hälsar på honom, trevligt att träffas, jag måste gå, ha en bra kväll, (du har ett spjut bakom ryggen, gömmer ansiktet bakom en sköld, en demonmask) du går medan molnen tornar upp sig på insidan, vreden växer och du ber till Gud att du inte vänder tillbaka medan dregglet rinner nerför hakan (du hör vilda stråkar spela, de kommer närmare, hon viskar till dig) och du känner hur tänderna spänns, isen går i blodet, ögonen blir röda, koncentrerade och glödheta. Det, mina damer och herrar, har vi alla inom oss. Man vill ju inte förlora det finaste man har. Även om man redan förlorat det. Crystal Castles har gjort ett soundtrack till vargen inuti oss. Ni kanske tror att det är totalt kaos, men det är det inte, kaoset är en poplåt. Kaoset är techno med ett mål.

Det virvlar runt som snö när du kommer till slutet ”Child I Will Hurt You” — och det är så vackert att se flingorna falla i gatuljuset, där du nu går, ensam, mot den plats som var ert enda hem, en bänk, tegelväggar, ljus, och ett myller av ciggfimpar och aska. Allt som återstår, bejbi, är aska. Inte ens det. Men jag tar en cigg, du är ändå finast i världen, och fyller i hjärtat på väggen.

Bojan Buntic

Lyssna på (III) på Spotify.

Visa SUPPORT, följ Ge Hit Musiken på

facebook
twitter
hypem

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s