Live: Mark Kozelek på Södra Teatern.

Gehitmusiken —  19 november, 2012 — 2 kommentarer

I fredags var jag och min bror och såg Mark Kozelek på Södra Teatern. Kozelek är en kille som på senare år verkligen format min musik och liv i helhet på ett sätt som många artister inte gjort. Även om Kozeleks dunkla melodier knappast gjorde gymnasieåren gladare, spann han dagarna i en slags skönhet jag faktiskt inte funnit i någon annan singer/songwriter. Hans musik lyckas kliva ur den ganska utslitna etiketten ”singer/songwriter” och blir snarare bara väldigt vackert. Det är helt enkelt bara vacker musik som är i fokus. Inga genrer, bildsköna leenden, flashiga musikvideos eller melodier för radio.

När spelningen stundade, hade jag tagit en rejäl paus från Kozelek. Hans musik är så drabbande att den tyvärr kan tynga ned vilken somrig dag som helst. Det är en vacker plåga, men det är fortfarande en plåga. Efter att ha snubblat in i Marvin Gaye och Death Grips, var Kozeleks klagosånger inte längre lika aktuella. I det stora hela var han ju fortfarande det – hans musik betyder enormt – men jag hade funnit en annan – gladare kanske man skulle kunna kalla det – sida hos mig.

Det var därför Kozeleks spelning var något av ett kliv tillbaka för mig. Även om en av mina absolut största musikidoler nu skulle befinna sig på en scen precis framför mig, hade jag lyckats distansera mig något från Kozeleks buttra uppsyn. Jag var enormt taggad, men på ett sätt som ändå kunde hålla mitt hjärta vid liv. Jag var förväntansfull, but kept it cool. Jag och min bror, ett brödrapar med ett tämligen ”vanligt” utseende, befann oss i den vackert utsmyckade Stora Scen, i ett myller av åldrande (och äldre, i allmänhet) hipsters, alla med för små mössor, mustascher och allt som följer med subkulturen. Vi var kanske inte den typiska Kozelek-lyssnaren, men känsla av brusten kärlek och sorg kan ju alla känna.

När vi då befann oss i salen, ser vi hur ljuset tonas ner och hur en gestalt kliver mot den ensamt upplysta stolen på scenens mitt. Vid stolen finns lite dricka och en vacker, nylonsträngad gitarr. Herren på scenen sätter sig och strax under den långa pannan och ett par ögon fördolda i hård skugga, ser vi Mark Kozeleks ansikte. Efter alla de videoklipp jag letat upp på YouTube – och efter dokumentären On Tour: A Documentary (som jag till och med önskade i julklapp under julafton i mammas hemland Brasilien) – var Kozeleks ansikte ett ansikte jag definitivt kände igen. Han började spela och jag bjöds återigen direkt in i den underbara sorg jag totaldrunknat i år tidigare. Jag njöt återigen av hans musik, men med en skillnad. Killen satt och spelade för mig på riktigt, bara några meter framför mig.

Till en början insåg jag att själva lejonbiten av spelningen bestod av det obligatoriska misstaget, d.v.s. då en artist väljer att fokusera allra mest på låtar från sitt nya album (och desto mindre på låtar som haft längre tid att etsa sig fast i folks hjärtan). Att jag kallar det ”misstag” är för att man ofta inte riktigt lyckats komma in i album som är alldeles nya. Jag är nämligen inte alltid den som lyssnar sönder på precis nya album; jag kan behöva vela ett bra tag innan jag på riktigt upptäcker en bra platta. Dessutom tyckte jag att Kozeleks nya Among the Leaves var sådär; låtarna är skrivna av en mästare, men det brukar låta så otroligt mycket bättre. Jag tog dock in det. Detta var Mark Kozelek, inte ”Red House Painters Re-United Show” eller något sådant. Klart Mark ska spela sina nya, färska låtar. Jag ville absolut inte vara dåren som skriker låtönskningar (något jag läst att killen hatade utav hela sitt hjärta).

Jag satt och njöt av flera av det nya albumets bästa låtar – t.ex. ”I Know It’s Pathetic But That Was the Greatest Night of My Life” – och det hela var bara fantastiskt. Äntligen såg jag Kozelek live. Än så länge var dock allt ganska okej. Jag var överväldigad av Kozeleks blotta närvaro och hur han faktiskt låter precis lika bra live som på skiva och däri låg den största fascinationen. En skämtsam Kozelek som småpratade om att Sverige har grädde i all mat var mer intressant än de nya låtarna han spelade. Jag fick höra kungen tala. Jag fick se kungen agera.

Plötsligt börjar Kozelek bryta loss från det nya albumet. Han börjar köra lite äldre Sun Kil Moon-låtar – t.ex. ”Heron Blue” – och jag börjar vända mig lite i stolen. Det är dock inte förrän han plötsligt börjar lira ”Have You Forgotten”, som jag och brorsan på riktigt reagerar. ”Have You Forgotten” är en fantastisk låt. Jag bestämde mig för att bara luta mig tillbaka. Njuta. Spärra upp ögonen och ta in det som tog plats mitt framför mig. Kozelek spelade ”Have You Forgotten” framför mig, på riktigt, en aningen kall och förkyld novemberdag. Därefter fortsätter han med ytterligare fina spår och småpratande. Han klagar över att han inte ser någon i publiken och reflekterar scenljuset mot såväl mig och de andra i publiken. Kozelek är alltid så ledsam i sin musik och här satt han och langade fram skämt på skämt. Kozelek är helskön.

Han avslutar till sist sin akt och kliver av scenen (efter att, enligt honom, varit enormt pissnödig) och jag och resten applåderar enormt. Och vi slutar inte. Vi vill ha tillbaka Kozelek på encore. Han känns inte som den typiska encore-typen, men jag bryr mig inte. Kom tillbaka. Efter vad som måste varit en hastig toapaus, kliver han återigen tillbaka på scenen. Publiken jublar. Det är då han säger att han inte har några fler idéer och frågar oss vad vi vill höra. Plötsligt forsar låtnamn igenom min skalle och jag vet inte vart jag ska börja. Folk skriker överallt. Brorsan skriker ”Admiral Fell Promises”. Jag skriker ”24”. Kozelek småskrattar och kör de han hörde tydligast i början. Han kör den vackra ”Moorestown”. Därefter kör han… Ja. ”Katy Song”.

”Katy Song” fick mig att börja lyssna på Kozelek. Om det är någon låt som kan sammanfattas som själva stöttepelaren till det Kozelek-herravälde som byggts upp i min skalle, så är det den låten. Och många känner precis samma sak, vilket var tydligt i publiken. Kozelek harklar sig och börjar köra hans kanske allra främsta låt. Ni skulle sett mitt ansikte. När jag tittar tillbaka på det kan jag inte riktigt förstå att den låten tog plats precis mitt framför mig, av killen som skrev den för säkert mer än ett decennium sedan. Killen som skrev den när hans älskade gick bort i cancer. Eller hur det var. Det mesta är dolt i mystik. Dock är det tydligt att den låten betyder mycket även för mig, såsom det gör för han själv. Det var faktiskt ganska fantastiskt. Det var ett fint ögonblick.

När Kozelek väl gått av scenen, folk rörde sig ut och var på väg hem, så stannade jag och brorsan kvar i Södra Teaterns foajé. Vi visste inte riktigt vart vi skulle dra. Någon kille sålde skivor. Vi trodde att det kanske skulle vara det enda uppföljande, att Kozelek kanske inte skulle komma och signera eller nåt sånt, att det var över nu. Vi valde dock att bara stanna kvar lite, se vad som hände. När jag och brorsan diskuterar över att han troligtvis inte kommer komma, passerar en medellång och trött herre förbi mig. Som i ett tillstånd av plötsligt förstumning, känner jag givetvis igen Mark direkt. Jag och brorsan står som två förpubertala flickor och hänförs av att Kozelek bara står några meter bort. Vi vill ta en bild. Hur ska vi lägga fram det? Han kanske inte har tid. Vadå? Ska vi bara fota här eller vad?

Kozelek smiter ut och ska röka. Vi följer efter. Han står i en tight läderjacka och pratar med två donnor, medan jag och brorsan står och diskuterar vad vi ska göra. Han ser upptagen ut. Vi kanske förstör hans moves på damerna. Vi kanske cockblockar honom. Jag vet dock att jag kommer ångra det mer än något, om jag inte bara går fram och frågar. Efter flera minuters velande insåg jag att ingenting kommer ske om jag inte bara tillåter mig själv att bara göra. Jag ger brorsan mobilen, frågar om han vet hur man fotar och går fram mot Kozelek. Kommer närmare. Tjejerna börjar märka att jag är i närheten. Mark står fortfarande lite bortvänd. Jag hasplar ur ett ”Hey Mark…” Han vänder på sig. En svengelska som väckts av nervositeten frågar ”Can I take a picture with you?” Killen, som beryktats för att faktiskt vara en riktig skitstövel, svarar genast med sin urtypiskt släpiga röst ”Sure, man!”

Jag får en bild, brorsan får en med och i ett ögonblick som fortfarande känns surrealistiskt, tackar jag honom. Med ett försiktigt men bestämt ”You’re awesome, man” skakar jag hans hand, som ett stort tack för alla ensamma hemmakvällar och sega bussfärder, tidiga vintermorgnar och sena sommarkvällar, där han ständigt närvarat. På ett sätt har Mark Kozelek talat till mig många, många gånger tidigare. Denna gång hade jag talat till honom. Det är en tanke som, trots att bilden faktiskt blev ganska dålig, visar hur kul livet faktiskt är ibland.

Vito Gogola

Annonser

2 svar till Live: Mark Kozelek på Södra Teatern.

  1. 

    Det var djävligt bra skrivit! Mycket bättre än recensenter. Märks att du menar vad du skriver. Såg honom i Malmö, men tyckte föreställninen var rätt kass och trött. Han har inte samma röst längre.

  2. 

    Bra recension och en bra konsert! Det var jag som skrek efter Moorestown, hehe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s