Skivrecension: Daltone – Höga Toppar Djupa Dalar

Gehitmusiken —  25 november, 2012 — Lämna en kommentar

Artist: Daltone
Album: Höga Toppar Djupa Dalar
Betyg: 5.5/10

Jag ska vara ärlig. Jag har aldrig hört talas om Daltone. Jag har heller aldrig hört talas om Det Blå Skåpet, vilket är det kollektiv som han tillhör. Tydligen ska det vara ett av Sveriges största kollektiv, med medlemmar såsom Roffe Ruff, Organismen osv. Två andra som jag aldrig hört talas om tidigare. Jag brukar uttala mig om att jag kan mycket om hiphop, men detta är ju hemskt. Ibland är det nästan tragiskt hur få namn jag kan på svenska rapscenen.

Det är just därför det kanske är lite orättvist att jag ska recensera Daltones album Höga toppar djupa dalar. Jag har inte hört något av han innan. Jag kan inte hans historia. Däremot lyssnar jag väldigt mycket på hiphop. Jag har en klar bild av vad jag tycker låter bra och dåligt. Eftersom jag sällan blir imponerad av svensk hiphop (det finns undantag, typ Simon Emanuel och Mohammed Ali), var det extra spännande att se vad detta var. Det är liksom en ny dörr inom svensk hiphop som öppnas för mig.

Vid första minuterna känns Höga toppar djupa dalar som ett ganska intetsägande album. Rytmerna är förutsägbara – inte på det sättet att de är klassiska, att det är sådana där boom bap-rytmer man bara blir galen av – utan bara tråkiga. Melodierna kändes inte särskild medryckande. Daltones rap känns, precis som Kingsize Magazine nämnde i en recension på samma album, som att han ”zickzackar” över musiken. I deras recension låg det en positiv klang i det. Personligen blev jag lite trött på det. Verser som ”Du föll för henne som dom tornen gjorde på 9/11” kändes lite förutsägbara. Jag var inte som fångad av en stormvind.

När vi då är förbi denna bytta negativitet om albumet, kan jag säga vad som är bra. ”Aldrig landa” är definitivt en fin andralåt på albumet, där framför allt Promoe leverar. När jag hörde ”Fiat, Audi, Aston Martin” rycktes jag definitivt med. Musiken på ”Ett glas till” gillade jag. Jag var som tidigare nämnt inte såld på Daltones rap, men den lite halvcheesy synthen fann i alla fall sin väg in i mitt hjärta. Synthen är fortsatt cheesy och fantastisk på ”Du har ingen aning”, som för övrigt är en i helhet bättre låt. Även ”Kasta ut dom” har en fantastiskt cheesy melodislinga, men det är liksom det enda som får mig reagera. Daltones rap känns liksom inte medryckande. Det är däremot i ”Ett flow”, som han gjort med lite hjälp av Organismen och Timbuktu, som lite ljus faller på honom. Det är inte riktigt den rap jag föredrar som mest – den som är lite hetsig och ljus – men i den låten passar det bra.

Daltone väntar dock med en av albumets bästa låtar till det absoluta slutet, med låten ”Sista låten först”. Han måste dykt ned i en tunna Sizzurp, för plötsligt har han saktat ner och låtit beatet pumpa på lite långsammare. Det blir helt enkelt mer groovy. Detta, i symbios med en generellt sett mer välskriven låt, gör att låten definitivt blir medryckande. Jag vet inte om jag vågar sätta detta som albumets bästa låt, men den är nog den som kommer som närmast till den ”samhällskritiske och bittre rapparen” som åtminstone jag gillar. Det är orättvist att tvinga på Daltone den imagen – han ska absolut köra sitt race, oavsett vad jag tycker – men utifrån personlig smak föll den mig i smaken.

I sin helhet, vad är då Höga toppar djupa dalar? Jag har ännu inte byggt upp någon form av relation till varken Det Blå Skåpet eller Daltone. Det är därför som jag uppmanar att du (om du gillar hiphop) ger albumet en chans och ser själv. Denna typ av rap är nämligen väldigt populär i Sverige. Jag rycks inte riktigt med lika lätt, men sen är ju jag bara jag. Ge skivan en chans. Personligen bör jag dock säga att albumet är ganska intetsägande och jag får liksom ingen direkt invit till artisten Daltone eller något som får mig vilja lyssna igenom allt han gjort. Däremot finns där en del låtar som är värda att lyssna på – främst om du gillar svensk hiphop – vilket knappast gör albumet såpass intetsägande som det i början kanske låter att jag tycker att det är. Man kan i princip säga att albumet är precis som dess titel – en resa genom höga toppar och djupa dalar.

 Vito Gogola

Annonser

Inga kommentarer

Bli den första att starta en diskussion!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s