Archives For januari 2013

Three Winters Atrocities

Ni vet den där känslan när man vaknar halvsex på morgonen av att det känns som om någon sitter på ens bröst? Trots att man egentligen inte ska vara uppe förrän klockan åtta? På grund av att ens liv består till väldigt liten del av just ens eget liv och istället till allra största del av anpassningar till andras beslut och därför mest tar formen av en gigantisk maktlöshet? Nähä, inte det. Då får jag väl berätta om den här låten istället.

Three Winters kommer från Norge och släpper kassett på Beläten i början av februari, men redan nu går detta mästerverk att lyssna på online, vilket jag givetvis tycker att ni alla ska göra. Trion från grannlandet som mest ser ut som någons rumpa säger sig vara influerade av ”stadens oväsen” och det lyckas de, i brist på bättre kraftuttryck, jävligt bra med. ”Atrocities” är en resa i bil genom ett landskap av förvridna kraftledningsställningar, förfallna miljonprogramskomplex och framför allt genom den stora, omättliga, hoppfullhetssväljande känslan av att leva i ett ensamhushåll med dagliga inkassobrev på hallmattan i en dyster vinterslaskig storstad på våra breddgrader i början av 2013.

Eller kanske till och med av att inte leva i ett hushåll alls. Staden, nutiden och verkligheten är ibland orimligt hemska, och senast nu i veckan såg jag ett inlägg på allas vårt hatälskade Facebook om att ”folk är ju oftast hemlösa för att de druckit för mycket”. Kanske kan du tänka till en extra gång i ditt trygga femtioplus-radhusliv och inse att känslan av att behöva uppleva staden nattetid, hela natten varje natt, på våra breddgrader, snarare är det som av ren överlevnadsinstinkt får vilken otursdrabbad individ som helst att ta till vilken lättillgänglig värmande tröst som står att finna. Och det är just därför jag tycker att du, dina vänner, dina föräldrar och ungefär alla andra som inte alls vet hur jävligt livet kan vara, inte bara ska lyssna utan faktiskt uppleva känslorna Three Winters försöker förmedla till oss. Staden är kall, hård och jävlig och bara för att du har vänner och bara för att jag har någonstans att bo är sådant verkligen inte självklart för alla.

Och nej, det finns ingen som sjunger om livets orättvisor i den här låten. Precis som att ingen för din talan när du väl utsatts för dem. Jag ger er bara det kalla, hemska soundtrack stadsbilden i Norden 2013 producerar.

Michael Porali

Annonser

KD101_large

Band: the Embassy
Album: Sweet Sensation
Etikett: International
Release: 30 januari 2013
Betyg: 8.5 / 10

”Ey, spela BOXCAR!” – Full Festivalbesökare

Varför the Embassy? Varför denna LEGENDARISKA duo? (”Eh: tänk om någon faktiskt kritiserade ”Roundkick”?”) Svaret, mina Svenska (rödläppstiftade) Indietjejer med smultronbröst och Kent, och popherrar med mustasch och Pitchfork-designade / anti-pitchforkdesignade spotifyplaylists, låt mig presentera en lista på Göteborgsband/artister som the Embassy influerat: Jens Lekman, the Tough Alliance (döpte skivetiketten Sincerely Yours efter låten ”Sincerely Yours”), Studio (Information efter ”Information”), Air France, och The Honeydrips. Det vill säga alla viktiga namn på ena sidan av den växande, nya Göteborgspopen under 00-talet. Alla som fortfarande är viktiga och som vi hoppas höra nytt ifrån dagligen. Lyssna på deras Sneaky Feelings Ep, eller debutalbumet Futile Crimes så hör ni ett hopkok av Göteborgs då växande underjordsscen. FAST VAD BETYDER DET HÄR EGENTLIGEN.

Dåliga eh-musik-är-typ-politik-recensenter har klagat på deras borgerlighet. Huh? Bara för man gillar MDMA och Champagne betyder det ej att man bär halsduk. Det är ju fan sommar. Och vad gäller politisk ansats, här är en hyllning till anarki, direkt ur spåret ”I-D”: ”Better to die on your feet / than live on your knees” — mycket trevligt levererat: albumets vackraste vokaler (och en ängel i överton) i kontrapunkt med en fjompig xylofonmelodi och en solnedgång av syntar.

Jag vill eka ut i musikens varma, mjuka sammetslena nätter. En sommar någonstans…
En sommar och en terass med lättklädda, drinksmuttande snuttefiltskramande Evighetsfolk:

”When you wish upon a star / Then you wish you had them all.
When tomorrow is too far / a dj is your lucky star”

Ja – man skulle kunna säga, som jag så många gånger sagt, att Torbjörn Håkansson och Fredrik Lindson uppfann den nya Göteborgssommaren: gav den en attityd, en helt ny känsla, en helt ny form. De uppfann samtidigt Det Nya Svenska Coolet: släntra omkring på Haga Nygata som om det vore Miami Beach, en filosof/konstnär/poet-ockuperad cafégata i Paris eller en liladoftande nattklubsaveny i Vice City; ja, det kan jämföras med fransk, brittisk och amerikansk hiphet (Lou Reed, Morrissey, Serge Gainsbourge), fast med mer ironiska grimaser, vardagsmysticism och ett mindre skrattkvävt dykande i själens färgglada bollhav: och alla ifrån TTA till Nordpolen har köpt samma andliga solbrillor, reflekterat ett nytt känsloliv (med ett leendes distans) i svärtan kring solens vortex.

Ändå är musiken långt ifrån svensk när man tittar på dess sömmar. Alltifrån jingeljanglig, klingklangande gitarrpop, strandmusik kring amerikanska lägereldar, disco och philly-stråkar, acidtechno, lo-fi afrobeats, house, funk, jazz, till brittisk nypop med glimten-i-ögat-texter — alltså långt ifrån Lars Winnerbäck-svenskt  — men det är något i sättet som Fredrik Lindson levererar sina texter på som gör att detta känns mer som musik för en väldold svartklubb på Saltholmen än i en popklubb på något ingenstans i Europa eller på en amerikansk, jag-har-gjort-min-egen-t-shirt-och-lyssnar-på-Local-Natives-festival; mer Knarrholmen än Pitchfork Music Festival. Ändå är det oerhört lockande för Sverigeofiler: japanska skivaffärsägare och deras besatta kunder, webhipsters med tretton olika tumblrs (ett för varje genre de gillar och en blandad) och folk som lyssnar på ”exotiska” länders musik för att öka sitt kulturella kapital (genom att kunna relatera till, typ, människor som är vänner med isbjörnar).

De kickade igång Det Episka Popåret som var 2012 med en tung funkbas, discodans, och sexiga suckar. ”Roundkick” blev en av årets bästa DJ-mixbara poplåtar och konkurrerade endast med Nordpolens GUDOMLIGT EREKTA ”När Mitt Blod Pumpar I Dej”. Ja, som man säger inom grundläggande dramaturgi: de skapade förväntningar. När jag senare hörde de två andra singlarna, ”International” och ”Related Artist”, de tre inledande låtarna på Sweet Sensation visste jag att Ibiza närmade sig med en vattenmelon mot brösten och lyckopiller på sin tunga:

”Forget your dreams / I’m not sorry
And every girl that you wanted / Is right here
In front of you
Like you wanted (you wanted)”

Sommaren 2013 skulle smaka väl. Allt jag någonsin ville ha: vackra gitarrslingor, suckar som ekar ut i den tropiska nattluften, svävar upp som rökformationer av svank, rumpa, hals, vackra ögonfransar, rökmun som kysser rymdens glittrande läppglans, kroppar som dansar till afrobeats, gladlynta, skramliga gitarrkomp. Sommaren 2013:

”Hold on, until the day is done /
Hold on, there’ll be another one”

Och igen, och igen. Alla nattbarsrundor, alla nya vackra leenden och strålande ögon. Dina fina armar omkring mig och mina på din svank, rumpa, rumpa, svank. Och det ska bli skönt att dyka i havet igen, att uppleva det undervattentrance som är outrot på ”International” på riktigt igen. Att dansa till sensuella stråkar och känna att ”Livin’ is Easy” igen. Att glömma nattskiften om de inte heter Dansa Hela Natten.
Jag gillar att drömma. Nu kan vi alla drömma tillsammans en stund till deras första fullängdare på 8 år, Sweet Sensation. Mhmmm, baby. Och känna oss eniga. You’re bad, I’m bad; bye bye. Politisk pop? Borgerlighet?

Samhörighet.

Bojan Buntic

Carlito Krigarsjäl 2

Artist: Carlito
Album: Krigarsjäl
Betyg: 8.0 / 10

Carlito
, en av den politiska hiphopens stilsäkraste fanbärare är tillbaka. På vägen mot nya framgångar i kölvattnet av den hyllade mix-tapen Guldburen, för vilken han vann priset för för bästa hiphop på P3 Guld 2011, blev han upplockad av de legendariska producenterna The Salazar Brothers och det nylanserade skivbolaget Redline Recordings. Krigarsjäl är resultatet av ett samarbete som bjuder på en mer nyanserad Carlito, utan att han för den skullen tappar kärnan i sin musik eller håller tillbaka spottloskorna mot såväl polis som politik.

Beatsen andas old school-hiphop och Stockholmsförort – urban lekfullhet och en jävla massa attityd. The Salazar Brothers, med lite hjälp från Ayla-kollegan Mack Beats, ligger fortfarande i framkant när det kommer till att producera starka och cleana beats men tar aldrig fokuset från de politiskt laddade texterna eller Carlitos osvikliga flow. Det är en perfekt utmejslad ljudmatta, en kuliss som smakfullt bereder väg för slagkraftiga budskap. Haffa kort” sätter utan några problem fart på festen med ett furiöst upptempo-beat medan ”Krigarsjäl” gungar fram till snygga reggaetoner och bringar rätt atmosfär för manifestet och titellåten på skivan.

Carlitos sylvassa texter är mer spot-on än någonsin men tillåter sig samtidigt att tona ner sin politiska ilska och reflektera kring sin personlighet och ursprung. Avskalade hiphop-balladen ”I våra skor” och uppkäftigt träffsäkra ”Stereotyp” är välbehövliga debattinlägg i en tid där rasismen lyckats ta sig hela vägen upp till Riksdagens toppskikt. ”Monstret från Anderna” belyser det utbredda problemet med stekardrogen kokain och ger kängor åt både brats, politiker och i synnerhet Thomas Bodström – provocerande och sylvasst.

Som sig bör innehåller Krigarsjäl stabila features och reggaesköna Amsie Brown, souliga Samson for President och lovande talangen Adam Kanyama formar tillsammans med Carlito ett eget uttryck som skriker nytändning. Skivans starkaste spår har ändå tagits fram med hjälp av Chords och Fille i tillbakalutade ”Aldrig tillbaka” – bäst flow, bäst beat och bäst text utan konkurrens.

Krigarsjäl är en frisk vind i hiphop-sverige och Carlito har karriärmässigt ett framgångsrikt 2013 att se fram emot. Nu får vi bara hoppas att några av budskapen skapar diskussionerna och reaktionerna han eftersträvar.

Tobias Ekvall

Mattias Alkberg Skända Flaggan

Skruvad indiepop ifrån Luleå. Jao. Varför inte? Jag blev omedelbart förtjust i ”Skända Flaggan” från Mattias Alkbergs Begravning men insåg inte dess storhet förrän nu när Carl Diekers video publicerats. 

Först: Mattias Alkbergs dödsallvarliga zombie /sagan om ringen-fejs. Sen: fjompiga gitarrmelodier direkt från någon absurd dimension där renässansen aldrig tog slut. Tribalt, rituellt trummande. Jag förväntar mig att en pårökt Robin Hood ska dyka upp med ett dödsbud från en en kejsare ur Mulan. Allsång om att skriva kuken på svenska flaggan av välklädda män med corpse paint i ansiktet: de sjunger någon slags visa som handlar om något (”De kan väl ses som en metafor för makt i olika led och riktningar, kanske framför allt som den ser ut och fördelas mellan fäder och söner, bildliga såväl som bokstavliga.”), de är rebeller / popnördar — och är ändå närmare sunt förnuft än den mest välvårdade / sminkade skribenten på den mest sansade redaktionen i Sverige.

Hur som helst: det är fest. Vi är alla bjudna: skriva kul grejer på flaggor och vägra vara med. Dricka öl i slow-motion.
Jag fattar ingenting men jag diggar det.

THE KNIFE FULL OF FIRE
Jag har varit på andlig semester de senaste dagarna, allmänt borta från musikvärlden, fullständigt närvarande i Den Verkliga Världen. Men en sak har jag givetvis lagt märke till: The Knife är tillbaka. Och HYSTERIN. Spelningar, festivalgig (Way Out West), dvs biljettkaos, och popnördar som kommer i brallan. Yay! The Knife.

Fast vilka skriker yay både före och efter de hört den nya låten?

Karin Dreijer är Full av Eld. Riktigt full. Det är ett The Knife två år efter Det Stora Frågetecknet — operan Tomorrow, In A Year. ??? Tyckte ni det var galet så välkommen till ”Full Of Fire”. Det är en sjukt knäpp låt t.om. för The Knife. Den kommer att sprida sig som en alltuppslukande tunga av flammor genom seapunkvärlden, DIS magazine-folkets hjärnor och stimulera deras artificiella kön; den kommer förbrylla varenda person som trors sig gilla att lyssna på Sveriges Viktigaste Band; och den kommer framför allt att hamna i mina vildaste mixar — ja, om sådär 15 minuter.

Det är nämligen världens knäppaste vokala techno. Det är verkligen att ta i att säga att det är ett gränsfall till en poplåt. Istället kan man jämföra det med vad producenterna på L.I.E.S gör med techno/electro/house, bränner sönder den i kanterna, får den att skrika och skräna som en postpunkmardröm. Det verkar som alla har hoppat på lo-fi techno-trenden.

”Full Of Fire” är en poplåt som håller på fräta sönder. Allt ifrån de första simpla trummaskinsrytmerna, till Karins redan förryckta röst, fräter, fräter, fräter. Den låter så jävla ond.  Mer hetsigt, illvilligt än vad duon någonsin låtit förr. Produktionen är så klart i världsklass. Låten har en oändlig återspelbarhet, oändligt med små detaljer att uppmärksamma och uppskatta. Det är så himla bra att

jag förutspår årets bästa svenska album:

1. The Knife – Shaking The Habitual
2.
Nordpolen – Sen jag träffade dig
3. The Embassy – Sweet Sensation
4.
Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig

Bojan Buntic 


Självklart är videon (regisserad av Marit Östberg) lika skum:

AIR_cover

Artist: Toro Y Moi
Album: Anything In Return
Betyg: 6.1 / 10

Något försenad ska väl ändå även jag ge mig på Toro y Mois nya album Anything In Return. Efter att ha släppt hipstersuccén Underneath the Pine, kan man lätt säga att Toro väckt en hel del förväntan. Och det med all rätt. I en DJ-värld präglad av evigt reverbdränkande eller ”exklusiv” SHM-house, har Toro lyckats utmärka sig med ett sound jag faktiskt inte finner någon annanstans. Man vet när man har med Toro att göra.

Hur är då hans nya verk? Jag hade turen att faktiskt lyssna på det en vecka innan det släpptes, då Pitchfork varit bussiga och lagt ut den i förhand. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag hade förvisso tagit del av en fantastisk remix av ”So Many Details” och en sådär originalmix av låten. Jag hade även hört den sköna ”Say That”. Jag visste att den där retrokänslan skulle återkomma, men exakt vad och i vilka omständigheter hade jag ingen aning om.

Man kan säga att min reaktion av Toro y Mois Anything In Return kan delas upp i tre olika steg:

     Fan va’ gött-fasen: Som många Toro-entusiaster så blev jag mest überglad över en sådan enkel grej som att han släppt ett nytt album. Jag fastnade direkt i ”Harm In Change” och var helt till mig. Äntligen tar jag del av ett av de mest efterlängtade albumen på väldigt länge!

     Nu blir jag nästan lite kluven-fasen: Plötsligt, när den i mitt tycke ganska tråkiga ”So Many Details” rullar på (notera att detta är originalmixen, remixen med Hodgy är som sagt fantastisk). Jag märker att Toro inte riktigt tar ut svängarna lika mycket, något som utmärkte Underneath the Pine (med dess fantastiska hetstryckande på synthen i ”How It Works” eller de himmelska harmonierna i ”Divina”). Det kändes väldigt återhållsamt. Det ska understrykas att detta inte är något dåligt. Jag har inget emot musik som inte skriker en i ansiktet. Det finns en sinnesstämning för varje musik. Och jag inser att…

Skön platta-fasen: …detta är en lysande platta för sena bilfärder. Filosoferande på bussen. Promenader på stan. Det är en platta som sjunker in i betydligt större utsträckning än vad Underneath the Pine gör. Medan Underneath the Pine mer kan slängas på i vilken klubb som helst och få ett helt dansgolv att gå igång, är Anything In Return en mer skön, måhända jazzigare och mer ”cool” (som i ”sval”) platta. Det är ett pulserande jam och inte lika påfrestande. Don’t get me wrong, jag spränger gärna skallen i bitar till typ Death Grips, men denna typ av mer lugnande soul sitter faktiskt väldigt skönt.

Men om vi ska skippa skitsnacket och vara lite mer konkreta: Hur är detta album som just album? Är det felfritt? Nej. Är Underneath the Pine felfritt? Nej. Men jag bryr mig inte riktigt. Jag kan konstatera att de två är två ganska olika album. Det märks tydligt vem som gjort de båda albumen (så ni kan pusta ut, det är ingen totalförändring), men det är två enskilda album. Precis som det ska vara. Två album med olika formspråk. Anything In Return är i mitt tycke sämre än Underneath the Pine. Topparna känns inte riktigt av lika tydligt som i föregående platta.

Med dessa ganska korta ord överlåter jag nu Anything in Return till er. Det är ett härligt album och även om Toro inte tagit mig riktigt med storm än med detta album, kommer jag självklart ändå låta dessa låtar banka sönder mina öron. Eller snarare dränka dem i varmt, schamponerat vatten. Så behagligt är Anything in Return.

Vito Gogola

Think And Change Joy O Boddika

 
Min favoritkombo just nu ifrån den elektroniska dansmusikens mörka underjord är brittiska house / bass kungen Joy O (Joy Orbison) och acidmästaren Boddika. Förra året släppte de en del singlar ”Mercy” / ”Froth” som jag har spelat flitigt på dansgolven sen dess: musiken är hetlevrad, ond, sensuell och så sjukt jävla bra att man blir helt våt i mitten av hjärnan. Här får ni ett sample från den kommande fullängdaren Think and Change som kommer ut 2013 via Nonplus Records.

Rytande, krafsig, tung, noisig, rytmiskt och

sjukt FET.

Här är smakprovet. Dansa och dö. Och om ni diggar mörket kan ni lyssna på min något utflippade balansgång-i-galenskapen-mix ifrån i år. Den innehåller mer UK bass och, ja, mörker, mörker, mörker: Fan Va Snubben Tror Sig-mixen.

Bojan Buntic 

This Is Head
Malmös fantastiska This Is Head är tillbaka. De arbetar på ett nytt album vid namn The Album ID som släpps via den fina etiketten Adrian Recordings. Idag har vi fått det första smakprovet på den nya skivan. ”A B – Version” är en fullständigt enorm låt. Den begynner känslosamt med ambient pop — vackert, emotionellt, bräckligt, med gnistrande elektronik och mjuka syntmelodier — och reser sig till ett galaktiskt proggrock-klimax bland solsystem av melodier och stjärnglittrande harmonier. Videon är överblickar av naturens grandiösa skönhet, människans mod snurrande i Universums sublima ingenstans, och små glimtar av intima ögonblick i människolivet. Allting sammanblandas till en ett koncentrat av liv i det stora ögonblicket som kan vara Nu, som är Nu.

Ta en risk. Flyg.

Bojan Buntic

MF/MB/: ”Casualties”

Gehitmusiken —  22 januari, 2013 — 1 kommentar

Casualties
Malmöbaserade MF/MB/ släpper ny skiva den 20 februari på Adrian Recordings. För alla som inte redan upptäckt det så finns det en remixad version ute, den heter Colossus premixed (en av våra topalbum från 2012s årslista över de bästa svenska albumen) och ger en försmak av vad som kommer. Jag noterade att alla spårtitlarna på skivan var utskrivna helt i små bokstäver medan de på föregående skiva var i versaler. När jag ifrågasatte detta så fick jag en liten förklaring om övergången från stora till små: ”…så skulle det väl isåfall vara att vi inte känner något behov av att skrika längre. Folk kommer lyssna ändå.” Självsäkert och lite uppkäftigt, precis som deras musik!

Casualties är första singeln från den nya Colossus och låter som en fint avvägd blandning mellan indierock och och industriell musik. Det är gitarrer, lena syntar och en trummis som har ett typiskt trummaskinssound. Ljudbilden tar mig till ett halvskitigt undergroundställe där ölen är billig och cigarettröken tät. Men produktionen är allt annat än halvtaskig, det är fint ihoppysslat och påminner om Nine Inch Nails med en stor dos personlighet. Sångerskan Christines röst bryter av det mörka lite med vokaler som stundvis låter lika uppkäftig som Maja Ivarssons (The Sounds).

Andra spåret ”drums along the mohawk” är en industriellpsykadelisk tripp, på både gott och ont. Inget singelmaterial men likväl uppskattad de där kvällarna när man ligger i soffan och gräver ner sig själv i musiken.

Det här är ett band jag vill uppleva live. Jag skulle köpa på mig några öl, ställa mig längst fram och hoppas att de låter lika självsäkra och sammanhållna på scen som på studiomaterialet. Och alla som står längst bak i baren kommer att gå hem efter spelningen med ”MF/MB/” nerskrivet någonstans och upptäcka något spännande under baksmällan.

Amar Bajric

Miguel Kaleidiscopic Dream Adorn

Det har gjorts miljoner mixar på Miguels ”Adorn”. Många tyckte att hans Kaleidoscope Dream slog Frank Oceans Channel Orange. Nu sådär i efterhand kan jag nog hålla med. Japp, du hade rätt Tobias.

Just ”Adorn” har blivit en av mina favoriter. Mästarremixarn Groundislava och Benedek har gjort en UK funky remix som överträffar alla andra. Sjukt sexig. Sjukt sensuell. Och fullständigt dansgolvsexploderande.

Bojan Buntic