Bästa Nya Album: the Embassy – ”Sweet Sensation”

Gehitmusiken —  29 januari, 2013 — Lämna en kommentar

KD101_large

Band: the Embassy
Album: Sweet Sensation
Etikett: International
Release: 30 januari 2013
Betyg: 8.5 / 10

”Ey, spela BOXCAR!” – Full Festivalbesökare

Varför the Embassy? Varför denna LEGENDARISKA duo? (”Eh: tänk om någon faktiskt kritiserade ”Roundkick”?”) Svaret, mina Svenska (rödläppstiftade) Indietjejer med smultronbröst och Kent, och popherrar med mustasch och Pitchfork-designade / anti-pitchforkdesignade spotifyplaylists, låt mig presentera en lista på Göteborgsband/artister som the Embassy influerat: Jens Lekman, the Tough Alliance (döpte skivetiketten Sincerely Yours efter låten ”Sincerely Yours”), Studio (Information efter ”Information”), Air France, och The Honeydrips. Det vill säga alla viktiga namn på ena sidan av den växande, nya Göteborgspopen under 00-talet. Alla som fortfarande är viktiga och som vi hoppas höra nytt ifrån dagligen. Lyssna på deras Sneaky Feelings Ep, eller debutalbumet Futile Crimes så hör ni ett hopkok av Göteborgs då växande underjordsscen. FAST VAD BETYDER DET HÄR EGENTLIGEN.

Dåliga eh-musik-är-typ-politik-recensenter har klagat på deras borgerlighet. Huh? Bara för man gillar MDMA och Champagne betyder det ej att man bär halsduk. Det är ju fan sommar. Och vad gäller politisk ansats, här är en hyllning till anarki, direkt ur spåret ”I-D”: ”Better to die on your feet / than live on your knees” — mycket trevligt levererat: albumets vackraste vokaler (och en ängel i överton) i kontrapunkt med en fjompig xylofonmelodi och en solnedgång av syntar.

Jag vill eka ut i musikens varma, mjuka sammetslena nätter. En sommar någonstans…
En sommar och en terass med lättklädda, drinksmuttande snuttefiltskramande Evighetsfolk:

”When you wish upon a star / Then you wish you had them all.
When tomorrow is too far / a dj is your lucky star”

Ja – man skulle kunna säga, som jag så många gånger sagt, att Torbjörn Håkansson och Fredrik Lindson uppfann den nya Göteborgssommaren: gav den en attityd, en helt ny känsla, en helt ny form. De uppfann samtidigt Det Nya Svenska Coolet: släntra omkring på Haga Nygata som om det vore Miami Beach, en filosof/konstnär/poet-ockuperad cafégata i Paris eller en liladoftande nattklubsaveny i Vice City; ja, det kan jämföras med fransk, brittisk och amerikansk hiphet (Lou Reed, Morrissey, Serge Gainsbourge), fast med mer ironiska grimaser, vardagsmysticism och ett mindre skrattkvävt dykande i själens färgglada bollhav: och alla ifrån TTA till Nordpolen har köpt samma andliga solbrillor, reflekterat ett nytt känsloliv (med ett leendes distans) i svärtan kring solens vortex.

Ändå är musiken långt ifrån svensk när man tittar på dess sömmar. Alltifrån jingeljanglig, klingklangande gitarrpop, strandmusik kring amerikanska lägereldar, disco och philly-stråkar, acidtechno, lo-fi afrobeats, house, funk, jazz, till brittisk nypop med glimten-i-ögat-texter — alltså långt ifrån Lars Winnerbäck-svenskt  — men det är något i sättet som Fredrik Lindson levererar sina texter på som gör att detta känns mer som musik för en väldold svartklubb på Saltholmen än i en popklubb på något ingenstans i Europa eller på en amerikansk, jag-har-gjort-min-egen-t-shirt-och-lyssnar-på-Local-Natives-festival; mer Knarrholmen än Pitchfork Music Festival. Ändå är det oerhört lockande för Sverigeofiler: japanska skivaffärsägare och deras besatta kunder, webhipsters med tretton olika tumblrs (ett för varje genre de gillar och en blandad) och folk som lyssnar på ”exotiska” länders musik för att öka sitt kulturella kapital (genom att kunna relatera till, typ, människor som är vänner med isbjörnar).

De kickade igång Det Episka Popåret som var 2012 med en tung funkbas, discodans, och sexiga suckar. ”Roundkick” blev en av årets bästa DJ-mixbara poplåtar och konkurrerade endast med Nordpolens GUDOMLIGT EREKTA ”När Mitt Blod Pumpar I Dej”. Ja, som man säger inom grundläggande dramaturgi: de skapade förväntningar. När jag senare hörde de två andra singlarna, ”International” och ”Related Artist”, de tre inledande låtarna på Sweet Sensation visste jag att Ibiza närmade sig med en vattenmelon mot brösten och lyckopiller på sin tunga:

”Forget your dreams / I’m not sorry
And every girl that you wanted / Is right here
In front of you
Like you wanted (you wanted)”

Sommaren 2013 skulle smaka väl. Allt jag någonsin ville ha: vackra gitarrslingor, suckar som ekar ut i den tropiska nattluften, svävar upp som rökformationer av svank, rumpa, hals, vackra ögonfransar, rökmun som kysser rymdens glittrande läppglans, kroppar som dansar till afrobeats, gladlynta, skramliga gitarrkomp. Sommaren 2013:

”Hold on, until the day is done /
Hold on, there’ll be another one”

Och igen, och igen. Alla nattbarsrundor, alla nya vackra leenden och strålande ögon. Dina fina armar omkring mig och mina på din svank, rumpa, rumpa, svank. Och det ska bli skönt att dyka i havet igen, att uppleva det undervattentrance som är outrot på ”International” på riktigt igen. Att dansa till sensuella stråkar och känna att ”Livin’ is Easy” igen. Att glömma nattskiften om de inte heter Dansa Hela Natten.
Jag gillar att drömma. Nu kan vi alla drömma tillsammans en stund till deras första fullängdare på 8 år, Sweet Sensation. Mhmmm, baby. Och känna oss eniga. You’re bad, I’m bad; bye bye. Politisk pop? Borgerlighet?

Samhörighet.

Bojan Buntic

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s