Archives For februari 2013

 

Sally SHapiro Somewhere Else

Någon på någon obskyr blogg någonstans i nätets ingenstans förutspådde att 2013 skulle vara Sveriges år i den globala musikvärlden, och att det skulle handla om nu-disco. Och någon tog efter, spred ordet, och vem vet, kanske det är så. Jag kan ju nämna Tight Silk, Göteborgs Rebel Rebel, och så självklart, Sveriges introverta discodrottning nummer ett, Sally Shapiro, som gör dagbokspoesi av italons vackra melodier och sexiga drivkraft. Det nya albumet Somewhere Else är ute nu och vi har ej hunnit recensera det, men det är ett av de bästa som kommit ut i Sverige i år, bredvid Mattias Alkbergs Begravning, Stjäl Det Du Behöver, Sleepyhead, yast, och colossus. Ni kan lyssna på ”If It Doesn’t Rain” en av albumets strålcentra nedan.

Bojan Buntic

Annonser

VEssel El Perro Del Mar Hold Off The Dawn

När El Perro Del Mar 2012 släppte sin hyllning till vemodig 90talspop — Pale Fire — experimenterade den brittiske producenten Vessel med technons gränser, och hans debut, Order Of Noise, blev utvald av Resident Advisor som ett av årets bästa album. Båda dessa album var personliga favoriter från i fjol. Detta möte, mellan grov, hårdhänt electro när den är som vassast i kanterna och mörk, mörk pop är inte så osannolikt ändå — redan i Vessels fantastiska RA-podcast får vi höra honom experimentera med gamla kassettband fulla med popig postpunk och rock med svärta runt ögonen.  Så här kan ni höra en sönderskruvad, ihjälhamrad och sedan sammansvetsad ”Hold Of The Down”.

 

This is head time's an ocean


Malmös This Is Head är tillbaka i livet. Deras kommande album The Album ID är resultatet av en frigörelse ifrån en kreativ fördämning. Bandet fick prestationsångest efter debuten 0001 — och började leka vid pingisbordet i studion istället för att göra musik, under en lång, lång tid. En bandmedlems separation senare och musiken var tillbaka. 

”Time’s an Ocean” är andra provsmaket ifrån albumet, som kommer den 27 mars. Det första jag kommer att tänka på är U2s bästa album, The Joshua TreeKalle Gustafsson-Jerneholm från The Soundtrack of Our Lives har producerat The Album ID, och det vi hör här är ett oerhört ljudlandskap av Episk Rock.

Bojan Buntic

The Mary Onettes Hit The Waves

Att göra ett bra ”dåligt” album, att lämna The Cure, Joy Division och the Stone Roses bakom sig, och vältra sig i, och bemästra, pop som när det släpptes buuades ner från teaterscenen varöver pretto-kritiker ”med smak” spydde ut seriösa åsikter. Det vill säga, skriva om pophistorien: vi ersätter det där bra med det ”dåliga, kommersiella” — Whitney Houston, Peter Gabriel, Sade och till och med Vangelis. Jag fick en liknande idé när jag hörde Bon Ivers hyllning till kommersiell adult contemporary ”Beth / Rest” och till och med hårrockens powerballader, med en cover på The Outfields underbara kärlekslåt ”Your Love”. Och jag kan nog tippa på att Jönköpings indiestolthet The Mary Onettes inspirerats av liknande tankar.

Men ingen kan fan tro att det andra smakprovet från det kommande albumet, den supereleganta ”Hit The Waves” är dålig musik, varken i den dåliga eller den ”dåliga” meningen. Och fastän grundidén med albumet är spännande — ett intentionellt dåligt album, med tabustämplade influenser — märker jag här samma gamla Mary Onettes, fast helt enkelt jävligt mycket bättre. Dan Lissviks produktion är djup, djupare, djupast, och det är mörka vågor som slår emot de vita stenarna, i den adriatiska vinden. I’ll meet you in the waves, någonstans därute där gitarrerna svajar som palmer, bredvid nattbarernas neonblänk, blinkandes ner i min blanka whiskey i takt med basen som styr vårt liv som vågor.

Bojan Buntic

Sibille Attar Sleepyhead

Artist: Sibille Attar 
Album: Sleepyhead
Etikett: Universal / Stranded Rekords
Betyg: 8.5

Sibille Attar har varit namnet vi popnördar lagt på minnet den senaste tiden. Förväntningarna har varit stora sedan förra årets EP The Flowers Bed, som gjorde henne Grammisnominerad för Årets nykomling.

Singeln ”Come Night” från albumdebuten fick mig att bli lyrisk och se livet från en lite nyare sida, samtidigt som jag ville dansa mig både in i och ut ur dekadensen. Vilken försmak!

På kort tid har hon blivit ett med hela popsverige, kombinationen av popmusik som är ärlig och träffar rätt går inte att ta miste på. Det är dekadens på en mognare nivå, inte lika mycket tragiska efterfester utan snarare livsgrubblande. Det handlar om flykten från allt och samtidigt att acceptera livet med all smuts som hör till.

I ”Alcoholics” börjar hon med raderna ”All my friends are alcoholics / I´m probably the same” för att längre fram komma fram till den dystra sanningen ”All my friends are alcoholics / I´m definitley the same”. Brutalt ärligt med lite rim och vackra melodier. Mer än så kan man inte försköna det och hon vet exakt hur man ska få ut det på ett ärligt sätt som varken känns glorifierande eller uppläxande.

Inget om att stjäla från föräldrarnas spritskåp, snarare är spritskåpet öppet och flaskan står på bordet. Tömd. Man flyr för stunden men Attar försäkrar oss att vi inte kommer långt, vi är fast i smutsen. Även om vi är modiga nog att pröva lyckan och sätta oss på ett nattåg mot någon okänd destination.

Sibille Attar har hunnit med mycket, hon har varit medlem i Speedmarket Avenue, The Tourettes och [ingenting] samt medverkat som sångröst på ytterligare några skivor. Hon har hunnit mogna och hitta sitt uttrycksätt och det är just det som lyser igenom och lyfter skivan. Varje rad om smutsen har också en gnista hoppfullhet i sig, en tröst som väger upp det fula och försäkrar oss om att vi är lika. För livet är exakt så som hon uttrycker sig om det och det blir så mycket lättare att ta in det när det framförs uppriktigt, in your face.

”The Day” ger mig, med pianot och den magiska rösten, tillräckligt med tro, hopp och kärlek för att klara både dagen och den mörka natten.

Att det sedan spretar lite och den sista finslipningen inte är satt kan ses som lite charmigt. Sibille Attar lyckas inte helt med konsten att få in mig i sin värld riktigt hela tiden. Vilket är synd för det är en underbar plats att befinna sig på, att vara självmedveten och acceptera allt nederlag. Antagligen vet hon mer än jag om det hon sjunger om, kanske är jag där en dag också, lite modigare och gräver några lager djupare.

Det är svart som tjära. Svårt att bara skaka av sig det och avfärda det som ett försök till en mörk skiva. Kontrasten gör sig påmind med popmelodierna, hennes ljuva röst och smutsen. Olika världar: som att se the girl next door spy ner sig och springa hem med en ny kille varje helg. ”I don´t think, daddy I just drink”.

I ”Come Night” varvas melankolin med popmusik på ett sådant sätt att jag blir helt kluven. Att kombinera det vackra med det svarta, flykten som ett försök att bryta sig loss och samtidigt det tragiska med att inse att vi troligtvis aldrig kommer att lyfta högre än så här.

Det sista glaset innan hemgång, poppa piller för att bedöva sig själv, skitiga hotellrum, askfat fulla med cigaretter och ett framförande som gör henne… folklig?

Hon sticker ut och förför med sina historier men framförallt så betyder de något, både för Sibille och för mig. Och tydligen för det svenska folket också. Det här har vi väntat länge på, det här känner vi syndare igen oss i!

Amar Bajric

 

Ge Hit Mixen Volume  4 naima train

Bidrag nummer 4 till Ge Hix Mixen-serien är vår kära vän Maria Nyströms mixtape, direkt ifrån Oslo. Ni läsare känner nog däremot till henne som Naima Train, från hennes medverkande, för länge, länge sedan i Musikhjälpen, och från hennes singel ”Goodbye 5 times”, — släppt via Göteborgs fina popetikett Luxury, rakt ner i vår toplista över Sveriges bästa låtar 2012.

Mixen glider — eller slingrar och kringlar sig som stjärnstoft — igenom en vibrant rymd av nutida pop, och visar Naima Trains personliga smak, som råkar vara cutting-edge. Det är, precis som Postiljonens Ge Hit Mixen-bidrag, en resa genom Vad Som Händer Just Nu i musikvärlden: Rusties bläckblås-maximalism, Lorns stjärnglittrande nu-rave, FlyLo‘s pårökta Los Angeles-chill, Crystal Castles kantnötta lo-fi-techno, Thomas Primes glitch-hop, och seapunkfavoriterna Totally Enormous Extinct Dinosaurs blingblong-electro, — möter Män I Skägg-rocken, svettband-Bon Iver och kostymfolk-The National. Det enda som saknas i denna förträffliga överblick över samtida musik är väl ”Harlem Shake” och wubwubwub-step. Fast som Björk skriker i mixen, kanske vi borde ”Declare Independence” från viralsuccéerna.

Bojan Buntic

https://gehitmusiken.files.wordpress.com/2013/02/ge-hit-mixen-volume-4-naima-train.mp3

Låtlista:

Intro: Balam Acab – Fairyland
Pogo – Wizard of meh
Plan – Giga Giga
Evenings – Lo-Vélo
MMOTHS – Summer (Ft. Superhumanoids)
Mia Doi Todd – My room is white (Flying Lotus Remix)
Rustie – After Light
Chrome Sparks – Marijuana
Lorn – Mercy
Björk – Declare Independence
Stay+ – Protection
Crystal Castles – Cry Babies
Thomas Prime – Believe in Us (Ft. Awon)
Totally Enormous Extinct Dinosaurs – You Need Me On My Own
Guesch Patti – La Marquise
Nicolas Makelberge – Dying in Africa
Labyrinth Ear – Navy Light
Bon Iver – Towers (Asterisms Remix)
The National – The Geese Of Beverly Road
Moon Holiday – Capsular

 

For BDK Pale Skin

For BDK är en duo ifrån Stockholm som producerar musik de kallar drugbeat. Det låter dock inte lika nerknarkat, psykadeliskt och söndermalt som witch house, och inte lika rått lo-fi som beats i Crystal Castles efterföljd. Jämför titeln ”Pale Skin” med Crystal Castles ”Pale Flesh” — skin är ett lite mjukare, mindre laddat ord än flesh, och den svenska duons musik är lite snällare också: trummaskinshiphop med glitchröster, M83s viskande vokaler och 80talsbas, — men också, en sån där hyperkliché 90talstrance-melodi, det slags smör som seapunkgänget älskar. Som jag totaldiggar.

Bojan Buntic

the fairbanks quarterly celestial navigation

The Fairbanks Quarterly är ett svenskt indieband med ekon av såväl folk, som jazz och pop. Deras nya album Celestial Navigation innehåller dock en låt som jag tycker drar desto mer åt country-hållet (även om det även innebär en stor dos folk). Med mungiga, munspel och gitarrer har The Fairbanks Quarterly med ”The Flight of the Nightingale” skapat en låt med influenser från såväl Neil Young, som Simon & Garfunkel, The Lovin’ Spoonful och Nick Drake. Det känns bitvis som en slags sammansmältning av det brittiska pojkbandet på 60-talet/den djupt rotade countryn från södra USA, vilket givetvis är toppen. Jag skulle även rekommendera att kolla in The Fairbanks Quarterlys övriga katalog, vilket ger mer rum åt tradjazz (vilket jag älskar).

En sådan där petitess som märks ganska tydligt om man inte uppskattar det, är att det ibland känns väldigt svengelskt. I de övriga låtarna känns det av desto tydligare, kanske var det därför jag valde denna låt, men då återstår även frågan om man måste låta engelsk bara för att man sjunger på engelska. Eller finns det lite dignitet i att låta de svenska skogarna genomsyra ens musik? Det är upp till er. Take it or leave it.

Vito Gogola

 

HannaTuri_youcollect
Hanna Turi gör den slags pianopop som vi förknippar Regina Spektor: klassiskt klaviaturspel, en vacker kvinnoröst, och texter skrivna med hjärtat. Hon har sedan debuten 2008 Some Old Tapes lämnat sitt skivbolag, och sökt självständighet. Inspelningen av andragivet Tracks In The Water är på gång, men på den får vi vänta till början av 2014. Vi kan dock redan nu höra ett smakprov från albumet. Lyssna på den episka pianoballaden ”You Collect” nedan.

Bojan Buntic

 

junip line of fire

Jag blev tipsad om Junip för ett tag sedan, ett projekt som allas vår José Gonzáles hållit på med i några år. Eller snarare många år, sedan 1998-99. Med sig har han Tobias Winterkorn på synt och Elias Araya på trummor. De första lyssningarna var i ärlighetens namn mellanmjölk men sedan växte det på mig. Gonzalés röst blandad med mjukt trumspel och analoga Moogsyntar låter så organiskt och trycks rakt in i hjärtat på mig. Med varje slinga, varje ord, varje trumslag, låten igenom!

Inledningsvis låter det som musik ur en gammal p-rulle. (Antagligen har analoga syntar och en viss trumtakt fastnat i mitt huvud efter ungdomens VHS-band man tittade på i smyg.) Gonzáles lena stämma i kombination med instrumenten tar dig sedan med på en resa genom det vinylvarma ljudlandskapet. Och när ögonblicket jag definierar som ”där satt den” kommer med textraderna ”No one else around you / No one to understand you” så infinner sig hallelujaögonblicket. Du kan se ljuset eller inse att det är en fin poplåt men det går inte att avfärda ”Line Of Fire”.

Och så 2.33 in i låten. Synten. Porr. Andas in, ta in det. Sedan fortsätter resan.

Musikvideon är en suggestiv kortfilm regisserad av Mikel Cee Karlsson. Han har tidigare jobbat med Gonzáles, Fever Ray, The Amplifetes och mina älsklingar The Perishers. Han verkar trivas med att lungt och stilla genom små fragment bygga upp en känsla i videon. Här är det kärlek, smutsig som urtvättad. Mänskliga lustar av det ordinära samt av det förbjudna slaget.

Notera symbolken som gör sig påmind överallt, genom hela videon. Se den en gång till, njut av den en tredje gång. Efter alla synintryck blir det som upplagt för en kväll med diskussioner, bara säg till när och var?

Videon lämnar mycket obesvarat men så utlovar den också en fortsättning i del två. På återseende!

Amar Bajric


Och så videon: