Skivrecension: The Underachievers – Indigoism

Gehitmusiken —  7 februari, 2013 — 1 kommentar

INDIGOISM THE UNDERACHIEVERS

Artist: The Underachievers
Album: Indigoism
Betyg: 8.1 / 10

Det är alltid ett stort nöje att hitta nya talanger på hiphopscenen. När folk säger att ”hip hop is dead” och att den enda hiphopen som fortfarande existerar består av stora häckar och snygga bilar, blir jag bara stum. Vart kollar du upp din musik? Eller kanske mer befogat: Vad kräver du av din hiphop? Har ribban blivit så overkligt hög att du aldrig kommer bli nöjd?

Oavsett vilken sinnesstämning du befinner dig i rap-wise, så kan jag med lättnad berätta för dig att något nytt och härligt har landat i den mjuka bädd av modern hiphop vi har framför oss – The Underachievers. Detta är en duo bestående av Ak och Issa Dash, som både är med i det s.k. ”Beast Coast Movement”, tillsammans med andra uppskattade färskingar som Joey Bada$$ och hans Pro Era. De medverkade i en mästerlig dokumentär om modern hiphop, SPIT GOLD UNDER AN EMPIRE, och om något, väckte den ettriga rappen från ”Leopard Shepard” i New Yorks tunnelbanegångar ett enormt intresse. Det blir ju inte mindre intressant att grabbarna är signade på Brainfeeder, allas våran Flying Lotus skivbolag.

Så vad är Indigoism? Indigoism är ingen seg, lång, obearbetad mixtape. Indigoism är tight. Med det är inte sagt att jag ska hylla dessa grabbar till skyarna bara för att de är nya och förhållandevis okända. Icke. Indigoism är inte Illmatic för att vara lite absurd (jag menar, hur många album är som Illmatic?), men det är ett bra mixtape. Jag kan lätt säga att jag blivit mer imponerad av denna än av Azealia Banks mixtape Fantasea och jag älskar Azealia. Så jag talar sanning.

Det är svårt att plocka låtar. Låtarna på mixtapet lyckas flätas samman ganska bra, vilket är ovanligt för ett mixtape, då mixtapes oftast bara ska ge en bild av artistens sound och inte vara en sammanhängade enhet på samma sätt som t.ex. ett album. Indigoism är dock väldigt jämn och vad vi får på spår ett får vi i slutet också. Tjatigt? Samma sak hela tiden? Visst, ibland kanske det blir lite väl mycket ”$wag”, men nej, om ett koncept är bra så håller det i 17 låtar. Ingen big deal. Jag kan dock säga att jag gillar ”The Mahdi” specifikt (som dessutom fått en egen video). Jag är svag för sax.

Ska vi börja jämföra Ak och Issa Dash? Jag hoppas de inte lärt sig svenska och läser denna recension, för inget särar på kompisar som jämföranden om vem som är sämst och vem som är bäst. Dock är det inte så farligt. Båda är väldigt duktiga. Personligen tycker jag bättre om Issa Dash ljusare pipa. Det kanske kommer från min kärlek till AZ på låten ”Life’s a Bitch” (återigen, från Illmatic). Ak har en lite halvgnällig röst som också är älskvärd. Jag menar, han är lite som en mer allvarlig Eazy-E. Med det sagt är de båda i perfekt symbios. Det är aldrig någon som fullkomligt avrättar den andra. De arbetar ihop. De är kumpaner, som Jules Winnfield och Vincent Vega i Pulp Fiction. De mördar ihop.

Lyssna på deras lilla pärla gratis på DatPiff. Det är precis som hiphop ska vara. En pulserande rytm, spott som yr, fantastiska beats och gratis. Från en vän till en annan. Njut.

Vito Gogola

Annonser

One response to Skivrecension: The Underachievers – Indigoism

  1. 

    Kan ju aldrig gå helt fel med Flying Lotus på produktionen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s