Archives For mars 2013

Könsförrädare

Teg Publishing, hem åt Mattias Alkbergs Begravning, Magnus Ekelund & Stålet, Maria Eriksson, har signerat ett nytt band, Könsförrädare. Bandets första sjutummare innehåller två politiskt laddade singlar. ”Death To Stories” låter som doom metal fast med ett ungdomligt glöd: istället för fladderbufféer och kistlocksdamm, får vi ett punkarhjäta som pumpar med energin av en första rus ut i världen, adrenalinet byggs upp och utmynnar i en rejäl refräng: sångerskan har en jävla röst. Och vad gäller förräderi så uppmuntrar jag all slags: genreförräderi, nationsförräderi, klassförräderi, och självklart också könsförräderi.

Jag tror att låten handlar om just det, att överträda gränserna som utstakats av alla berättelser vilka vi egentligen är och bör vara, berättelser vi inte valt att ta del av själva. Och jag vill gärna citera Gudrun Schyman i dessa SD-tider:

”Det betyder att kvinnor som t.ex. lever med män som är av annat ursprung är förrädare. På samma sätt som kvinnor överlag utmålas som svikare och förrädare när vi inte förstår att uppfostra männen till krigare för de nationella och etniskt rena intressena (Breivik).” Feministbrev 91.

Vi lever i en tid då konservativa, fascistiska, nationalistiska makter försöker sterilisera våra egenheter, försöker förstela förlegade könsroller, försöker säga oss vad vi får och inte får göra. Detta smyger sig in i vardagen, sakta men säkert. När jag och min flickvän blev tillsammans blev hon kallad för rasförrädare av sitt ex. Jag hade glömt att vi lever i Texas-Sverige. Vi behöver mer politisk pop här, särskilt nu. Och ”Death To Stories” är en kandidat till soundtracket till Schymans feministbrev.

Bojan Buntic

Lust For Youth Chasing

2012 släppte Lust For Youth — ett riktigt one man wonder, Hannes Norrvide — ett album av kylig, klaustrofobisk minimal wave, Growing Seeds. Det var representativt för vad som viskas i Skandinaviens underjord, där särskilt danskarna börjat stirra tillbaka på abyssen som utgör tidig, experimentell synthpop. Hans senaste singel, som nyligen släppts på Brooklyns Sacred Bone Records”Chasing The Light” fick en remix av en upcoming producent från New York, Anthony Naples, som sakta men säkert börjat sprida sitt feberdrömstechno över världen. Och det är precis vad remixen låter som: en yra ifrån en febrig dvala: Hannes mässar spöklikt över ett känslolöst synthriff i 6 minuter, och det enda ljus som finns är det kliniskt rena, medicinska ljuset från den moderna tiden.

Bojan Buntic

Shaking The Habitual

Band: The Knife
Album: Shaking The Habitual
Etikett: Rabid Records
Release: 8:e april 2013
Betyg: 9.6 / 10

Varje gång jag hör The Knife öppnar sig en annan dimension, världen blir skruvad som i en skrattspegel, skum, förvrängd, främmande — men framförallt spännande igen, ny. Det är musik från en bortomvärld gjord på ingredienser från denna jordsliga existens. Skär med fickkniv i luften, någonting märkligt faller ur, som känslan av dejavu, som svindeln över att existera. Från ”N.Y Hotel” — en brusten pojke, ett brustet hjärta, adriatiska havsstränder, stormar, solnedgång, kärlekslängtan, till ”We Share Our Mothers Health”, hat, ilska, paranoia, rädsla och ganjapsykoser. I am Darth Vader.

Shaking The Habitual tolkar The Knife det senaste, hetaste inom klubbvärlden, nybrutalistisk brittisk warehousetechno, basmusik, tribalrytmer, sönderfrätta och frätande beats: känslolöshet, illvillighet, terror. Afrobeatgalenskaperna på ”Without You My Life Would Be Boring”, dissonanta flöjter, Karins giftiga vokaler, och polyrytmer, och trolltechnon på ”Stay Out Here” hade lika gärna kunnat komma ifrån NonPlus records, Hessle Audio, Hemlock Recordings istället för duons egna skivetikett Rabid Records.

How at 5am that warehouse beat is coming up like sour steam.

Shaking The Habitual är en misshandlad DJ-platta: långa låtar (de flesta omkring 10 minuer) med breaks för mixövergångar. Skräckestetisk ambient musik utgör inderludier (Mark Pytlik kallar deras musik ”haunted house” i sin recension av Silent Shout, på pitchfork): ”A Cherry On Top” är en västerländsk raga som hade kunnat platsa på en annan oförväntad yttring i pophistorien, Nicos gotiska John Cale-producerade konstmusikalbum, The Frozen Borderline. Och på ”Other Dreams Waiting To Be Realized” får vi ett genuint soundtrack till en icke-existerande skräckfilm, 19 minuter av atmosfäriska oljud.

Ja, The Knife har under tretton år lyckats behålla sin mystik, och deras ”konstigheter” har aldrig, aldrig tett sig konstlade. Detta trots att de ständigt sökt nya vägar till självförverkligande. Shaking The Habitual är ett mästerverk till album inom 2012s största trend för rejvofiler: lo-fi. Den spontanitet (”jam techno”) som man kan spåra hos analogrunkare på den amerikanska etiketten L.I.E.S fullbordas i Olof Dreijers råvilda produktion, det är som att dessa garderobsexperiment i techno bara väntade på Karins röst: DIY, kassettbandsmystik, rostiga synthar, brustna trummaskiner. Helhetsverkan är ett överväldigande heligt skrän, och ett saligt skri, ur en virvel av helvetisk kontrapunkt. Åter igen tar duon fram det obskyra, underjordiska, i oss och i musikvärlden. Men nu råkar det vara något som är fullständigt naturligt för ett av våra käraste, och märkligaste popband — nämligen musik som spottar galla.

Det är en naturlig progression för ett band som inträdde poparenan med ett av de mörkaste, mest groteska album inom den elektroniska dansmusikens historia, det lasertajta Silent Shout. Men det rena mörker som filtrerats genom den skickliga, polerade produktionen har här blivit djungelbeats ur djupet av ditt primala maskindjurhjärta. De har också därmed lämnat det kommersiella poprampljuset (”Heartbeats”, ”One Hit”) för gott: man kan se Shaking The Habitual som ett nytt avantgardistiskt manifest, i musik. Och inte bara i musik. Såhär beskriver de albumet i sitt pressmeddelande, som en parodi på alla modernismens manifest:

At least there’s one thing we stand behind.
There’s still an ecosystem right? And here’s this sound system.
We dusted it off. Electronic is just one place in the body. We went temporarily acoustic.
We made our own instruments. We took an old bedspring, a microphone and:
“Stay out here…”
Now we’re bending our voices to sound like Emily R., who recorded the track on her cellphone speaker.

No habits!
There are other ways to do things.

På så vis placerar sig duon slutgiltigt bland andra världsfrånvända, kulturkritiska band ur rockhistorien: Warp-records abstrakta elektronica, Black Dog, Autechre möter industriell dadamusik, Cabaret Voltaire, Throbbing Gristle. Det vill säga, musikhistoriskt är det inget nytt under solen, om man tittar på de individuella beståndsdelarna i ett helhetsperspektiv. Men för The Knife är det ett steg in i outforskade territorium. Och till skillnad från dessa surintellektuellt experimentella band sker denna upptäcksfärd ej i det medvetet dolda, som ett demonstrativt oväsen vid sidan av, utan som exempelvis aktuella Crystal Castles, direkt i rampljuset. Protesten mot vetenskap, kommersialism, orättvisor, maktstrukturer sker där alla kan höra det. De dekonstruerar inifrån. Fast är det här pop?

Singlarna som hittills släppts har mer eller mindre vänt ryggen till popsensibiliteten på de föregående tre plattorna: den könsrollsifrågasättande ”A tooth for an eye” är det närmaste vi kommer en renodlad poplåt på albumet, och ”Full Of Fire” är en fragdaspottande drake. Den kalla, dystopiska värld som återspeglas i Fever Rays debutalbum har börjat koka vansinnigt.

Men steel drum-kaskaderna, de tunga basgångarna och de skruvade wonktonk-melodierna är fortfarande kvar: hårdhänt, hypnotisk, förlösande musik för ett jordehuvud. Men på Shaking The Habitual får vi ett The Knife som experimenterar med sin egen självbild, och överträder alla gränser som utstakades på Silent Shout. Och regelbrotten mot den egna estetiken resulterar i ett stort konstverk. Shaking The Habitual är lika mycket konstmusik som Det Stora Frågetecknet från 2010: The Knife-OPERAN (???) Tommorow, In A Year.

Allt detta ger ett helhetsresultat med oändlig återspelbarhet, en evighet av upptäckter för den oändlgt nyfikne. Under 12 års tid har den maskbärande duon lyckats behålla sina masker. Shaking The Habitual är ett Stort Frågetecken som med all sannolikhet inte kommer kunna få ett svar: men man kommer aldrig att sluta fråga.

Bojan Buntic

Ge Hit Mixen Nord & Syd I

Nord & Syd gav oss en kavalkad av indiehits under 2012: ”Men åh”, ”Min arm”, ”Björkar” och så slutligen under 2013 ”Inte idag”. Det är många av oss som förälskat sig i deras ofta naturromantiska kärlekslåtar. Nu har de släppt en av årets bästa album, det redan kritikerhyllade Som en människa, via Hybris. Klart vi skulle kontakta dem för ett Ge Hit Mixen-bidrag. Jag fick en lista på låtar av Martin Abrahamsson från bandet, som skulle utgöra ett mixtejp.

Det blev en kort (23 minuter), men jävligt intressant mix. Flera låtar som jag aldrig förr hört: mörk skruvad dub i form av ”School Days Version”, Margo Guryans psykedeliska kärleksballad ”Love Songs”, det politiska skränet i ”Baader Meinhof”. Men i mixen ingick även favoriter som Joni Mitchells ”If”. Men känner ni igen hennes röst? Ni får även en chipmunk-Todd Rundgren och en troll-Bowie.

Bojan Buntic

Låtordning:

White Mice – ”School Days Version”
Todd Rundgren – ”Just One Victory”
Joni Mitchell – ”If”
Margo Guryan – ”Love Songs”
David Bowie – ”Five Years”
Baader Meinhof – ”Baader Meinhof”
PJ Harvey – ”When Under Ether”
The Bear Quartet – ”I Can Wait”
X – ”Your Phone’s Off The Hook, But You’re Not”

VarjeMorgon

Lite gåshud på morgonen som blev en förmiddag, som kanske till och med blev en kväll? Som blev en lång, lång natt — som blev en morgon? Det handlar om att hålla kvar sekunderna vi är med varandra, så länge som möjligt, att döda ångest och stress med ett famntag.

Allting vi är, är värt varje morgon.

AnnaMelina är ifrån Stockholm och gör ömsint svenskspråkig r’n’b med de där melankoliskt slöa beatsen som vi kommit att förknippa med GHM-favoriten Bam Spacey. Lyssna på en chopped and screwed-edit av hennes senaste låt, ”VarjeMorgon” av Baba Stiltz.

Cajsa Siik: ”Ego”

Gehitmusiken —  24 mars, 2013 — 1 kommentar

Cajsa Siik Ego

”Jag vill få en balans mellan skörhet och styrka. Starka melodier varvas med lite mer diffusa körarrangemang” säger den svenska singer / songwritern Cajsa Siik om sitt debutalbum Plastic House i Västerbottens-kuriren. Den tredje singeln ”Ego” är ett bra exempel på denna balans, vi får fullmogen indiefolk, och en fyllig, djup, rik bakgrund av ackustisk gitarr och änglakör utgör värmen till Kajsa Pehrssons sköra sång. Men också en väldigt stark melodi att drömma bort till.

Bojan Buntic

differnet the evaporites

En av Sveriges mest nydanande band, Differnet, har släppt en kassett full av råskön experimentell pop via bästa Zeon Light Kassett. På Medium: Cassette finns en av årets intressantaste och finaste poplåtar. ”The Evaporites” är storartad, utforskande pop i Velvet Undergrounds anda: en enorm elektroakustisk ljudmatta som nära nog spricker sönder av glädje, ut i stjärnglitter, noise, blinkblonk, klick, strobe-synthar, ljuvliga synth-arpeggios, och den där basgången som tar stora steg genom galaxer av ljud. Jag skulle vilja kalla resultatet för kosmisk shoegazing.

Hela kassetten är full av gyllene ögonblick. Den finns att köpa i limiterad upplaga på Zeon Light Kassetts bandcamp, där det även finns ett remixalbum. Lyssna på låten nedan och titta gärna på musikvideon som fått exklusiv premiär på Bolibompabloggen PSL.

Bojan Buntic

musiker mot rasism

”Nu får det vara nog. Vi behöver en ny form av antirasism, låt galan bli början på något nytt.” – Alex Bengtsson, Expo.

Vad sägs om lite cevapé? 22 band, 100 musiker. En jävla massa musik, helt enkelt, i antirasistisk anda, för att positivt motverka den växande rasismen i Sverige. En av våra favoriter inom Singer / Songwriter-genren dyker upp, Gus By Heart, och det Gyllene Tider-influerade postpunkbandet Bockstensmännen. Utöver detta blir det en salig blandning: brasiliansk musik, proggrock, västafrikansk, frijazz, — allt för att hylla mångkulturen och bekämpa vardagsrealismen.

Klart vi ställer upp. Ge Hit Musikens husdjs, Aleksandar och jag, dyker upp och lirar skivor mellan akterna och kvällens talare, så gott det går. Då blir det loungemusik i form av sydafrikansk kwaito, indisk basmusik, congotronics, k-pop, arabisk house, balkansk swingstep.

Galan är från 18:00 – 2:00 ikväll den 22:e mars 2013, på musikens hus. Attenda på eventen här.

Senare under natten lirar jag skivor på Jazzhuset — mellan klockan 2.00 – 3.00. Då blire 90talskaos, O’boy-temadrinkar och Fucking Åmål.

Ses under kvällen!

Bojan Buntic

Rigas Hundra År Av Vinter

Rigas är på gång med ett nytt album, nummer fem i listan och den första på svenska. Hundra år av vinter släpps via Flora & Fauna, en av Sveriges indie-etiketter som ligger i fronten för elektronisk produktion, och vi har redan fått höra titelspåret och ”Allting Går Åt Helvete”. Den nya singeln, ”Kungen”, är också ett bra exempel på när modern produktion används för att förstärka en popstruktur. Detta är nutida symfonisk pop: elektroniken är dirigent, och producenten arrangör. Vi börjar med bara rösten, ”är du galen eller speciell?” över en puls av basljud — som går under vattenytan, pulspulspuls, pulspulspuls: klaustrofobiskt och nattsvart.

Paranoia uttrycks i ett klimax av synthar, pianon och digitala ljud: ”jag sover med ett öga vaken”. Men för detta vakna öga är världen fortfarande något enormt, och detta ögonblick av sömnlöshet förtjänar ett dramatiskt Hollywood-soundtrack-ögonblick.

Hela albumet finns för preview på soundcloud.

Bojan Buntic

 

Print

Band: The Mary Onettes
Album: Hit The Waves
Etikett: Labrador Records
Betyg: 9.0 / 10

Första gången jag lyssnar på The Mary Onettes nya skiva står jag på en busshållplats. Klockan är 14.40 och om 20 minuter så ska jag befinna mig på läkarbesök. Jag har bråttom till ett viktigt ärende, det är kallt utomhus, och jag kan inte riktigt sluta tänka på hur tiden bara rinner iväg, i takt med att chansen för mig att komma i tid bara minskar, och minskar. Mina fingrar, som minst sagt är frusna och stela, fumlar runt i samtliga fickor på jakt efter min mobiltelefon. Jag lyckas efter en kort stund hitta mobilen, och plockar genast upp den. Sprickan i skärmen ler hånfullt mot mig, och det obehag jag tidigare bara varit medveten om, kryper nu under skinnet på mig. Jag kopplar in mina hörlurar. Klockan är nu 14.45. Jag startar spotify-applikationen och hamrar fingrarna mot skärmen för att bilda tre ord: ”Hit The Waves”.

”Intro” startar, och jag inser att det här nog var det sämsta möjliga tillfälle att skaffa sig ett första intryck av skivan. Men plötsligt så händer det något i omgivningen, och inuti mig. Det är precis som om jag hamnat på en frisörsalong och någon tvättar mitt hår, med precis lagom varmt vatten. Tiden rinner iväg men jag bryr mig inte lika mycket. Jag är omringad av viskande melodier, barnskratt, och silkeslena ljudväggar, uppbyggda av synthesizers.

Trots att busshållplatsen blir mildare, och kanske till och med någonting jag står ut med, trots den tidigare dominerande stressen, så befinner jag mig fortfarande utomhus. Ljudbilden på skivan överlag ger en stark känsla av att vara utomhus, men det är väldigt svårt att definiera var man befinner sig, eller vilken årstid det är. Intro flyter vidare in i ”Evil Coast”, och jag är mot alla möjliga odds fortfarande lugn. Gitarrslingorna i ”Evil Coast” är fantastiska, trots att sådana gitarrslingor är lite av The Cure, och Porl Thompsons trademark-sound.

Nästa låt är titelspåret. Det påminner mig med hjälp av sin semi-intensiva synth-melodi att klockan är 14.52 och min buss har fortfarande inte kommit. Men så fort Philip Ekströms viskande melodier återigen strömmar in i öronen på mig, och på sätt och vis hela kroppen, så lyckas jag plocka upp en bit av det där underbara lugnet igen. Men det varar inte länge.

”Hit The Waves” är, som sagt, fantastisk och är väldigt bekväm att lyssna på. Men när låt nummer fyra, ”Years”, kickar igång med sitt klinkiga piano-intro á la ”Six Different Ways” av The Cure så kollar jag klockan igen, och nu är klockan 14.57. Lyckligtvis kommer bussen precis då, och Years framstår istället som den dominanta poplåten den är. The Mary Onettes tar hand om lyssnaren, ljudbilden är som att bli behandlad av mjuka händer. ”Years” har till exempel ett dominant trumkomp, men med hjälp av gitarrslingor som svävar genom ljudbilden och de silkeslena ljudväggarna, så blir den dominanta biten aldrig för dominant eller för hård.

När jag äntligen, kommer fram till läkarbesöket i fråga måste jag självklart plocka av hörlurarna, pausa skivan och göra det jag ska göra. Det smärtar att pausa den här skivan. Omvärlden trillar in genom farstun och jag inser att jag fortfarande befinner mig i samma gamla Malmö, och under samma gamla tidspress. På grund av detta så gör jag mitt yttersta för att skynda på besöket, så att jag kan börja lyssna igen. Jag tror inte jag lyckades, men det kan mycket väl vara så att hur lång väntan på nästa låt än hade varit så hade det varit jobbigt.

Jag sätter på mig hörlurarna och låter det minst sagt svajiga öppningsackordet i ”Blues” säga adjö till läkaren, och sjukhuset. Passande nog så är Blues också en poplåt av det dominanta laget, och den passar perfekt att lyssna på när jag promenerar till bussen hem. I ”Blues” så kan jag däremot inte låta bli att störa mig på hur mycket Philip Ekström påminner mig om Robert Smith. Hit The Waves påminner mig i allmänhet om The Cure, men för det mesta så stör det mig inte. Kanske just för att allting är så väl utarbetat, och på många sätt unikt, för den tid vi befinner oss i. Den här skivan gör märkliga saker med en, och jag tror verkligen inte att någon annan kommer uppfatta den som jag gjort. The Mary Onettes har lyft upp mig flera hundra meter i luften, och låtit mig falla, men på något vis så landar jag alltid mjukt, utan skador.

Emil Moodysson