Bästa Nya Album: The Mary Onettes – Hit The Waves

Gehitmusiken —  20 mars, 2013 — Lämna en kommentar

Print

Band: The Mary Onettes
Album: Hit The Waves
Etikett: Labrador Records
Betyg: 9.0 / 10

Första gången jag lyssnar på The Mary Onettes nya skiva står jag på en busshållplats. Klockan är 14.40 och om 20 minuter så ska jag befinna mig på läkarbesök. Jag har bråttom till ett viktigt ärende, det är kallt utomhus, och jag kan inte riktigt sluta tänka på hur tiden bara rinner iväg, i takt med att chansen för mig att komma i tid bara minskar, och minskar. Mina fingrar, som minst sagt är frusna och stela, fumlar runt i samtliga fickor på jakt efter min mobiltelefon. Jag lyckas efter en kort stund hitta mobilen, och plockar genast upp den. Sprickan i skärmen ler hånfullt mot mig, och det obehag jag tidigare bara varit medveten om, kryper nu under skinnet på mig. Jag kopplar in mina hörlurar. Klockan är nu 14.45. Jag startar spotify-applikationen och hamrar fingrarna mot skärmen för att bilda tre ord: ”Hit The Waves”.

”Intro” startar, och jag inser att det här nog var det sämsta möjliga tillfälle att skaffa sig ett första intryck av skivan. Men plötsligt så händer det något i omgivningen, och inuti mig. Det är precis som om jag hamnat på en frisörsalong och någon tvättar mitt hår, med precis lagom varmt vatten. Tiden rinner iväg men jag bryr mig inte lika mycket. Jag är omringad av viskande melodier, barnskratt, och silkeslena ljudväggar, uppbyggda av synthesizers.

Trots att busshållplatsen blir mildare, och kanske till och med någonting jag står ut med, trots den tidigare dominerande stressen, så befinner jag mig fortfarande utomhus. Ljudbilden på skivan överlag ger en stark känsla av att vara utomhus, men det är väldigt svårt att definiera var man befinner sig, eller vilken årstid det är. Intro flyter vidare in i ”Evil Coast”, och jag är mot alla möjliga odds fortfarande lugn. Gitarrslingorna i ”Evil Coast” är fantastiska, trots att sådana gitarrslingor är lite av The Cure, och Porl Thompsons trademark-sound.

Nästa låt är titelspåret. Det påminner mig med hjälp av sin semi-intensiva synth-melodi att klockan är 14.52 och min buss har fortfarande inte kommit. Men så fort Philip Ekströms viskande melodier återigen strömmar in i öronen på mig, och på sätt och vis hela kroppen, så lyckas jag plocka upp en bit av det där underbara lugnet igen. Men det varar inte länge.

”Hit The Waves” är, som sagt, fantastisk och är väldigt bekväm att lyssna på. Men när låt nummer fyra, ”Years”, kickar igång med sitt klinkiga piano-intro á la ”Six Different Ways” av The Cure så kollar jag klockan igen, och nu är klockan 14.57. Lyckligtvis kommer bussen precis då, och Years framstår istället som den dominanta poplåten den är. The Mary Onettes tar hand om lyssnaren, ljudbilden är som att bli behandlad av mjuka händer. ”Years” har till exempel ett dominant trumkomp, men med hjälp av gitarrslingor som svävar genom ljudbilden och de silkeslena ljudväggarna, så blir den dominanta biten aldrig för dominant eller för hård.

När jag äntligen, kommer fram till läkarbesöket i fråga måste jag självklart plocka av hörlurarna, pausa skivan och göra det jag ska göra. Det smärtar att pausa den här skivan. Omvärlden trillar in genom farstun och jag inser att jag fortfarande befinner mig i samma gamla Malmö, och under samma gamla tidspress. På grund av detta så gör jag mitt yttersta för att skynda på besöket, så att jag kan börja lyssna igen. Jag tror inte jag lyckades, men det kan mycket väl vara så att hur lång väntan på nästa låt än hade varit så hade det varit jobbigt.

Jag sätter på mig hörlurarna och låter det minst sagt svajiga öppningsackordet i ”Blues” säga adjö till läkaren, och sjukhuset. Passande nog så är Blues också en poplåt av det dominanta laget, och den passar perfekt att lyssna på när jag promenerar till bussen hem. I ”Blues” så kan jag däremot inte låta bli att störa mig på hur mycket Philip Ekström påminner mig om Robert Smith. Hit The Waves påminner mig i allmänhet om The Cure, men för det mesta så stör det mig inte. Kanske just för att allting är så väl utarbetat, och på många sätt unikt, för den tid vi befinner oss i. Den här skivan gör märkliga saker med en, och jag tror verkligen inte att någon annan kommer uppfatta den som jag gjort. The Mary Onettes har lyft upp mig flera hundra meter i luften, och låtit mig falla, men på något vis så landar jag alltid mjukt, utan skador.

Emil Moodysson

Annonser

Inga kommentarer

Bli den första att starta en diskussion!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s