Archives For maj 2013

AROUND U HOODOO

Hoodoosvensk witch house för er som gillar Salem, som ännu inte tröttnat på Pictureplane & gängets genreskämt, b̴̷̢̘̲͈͈͋͒̆ͧ̓̾̊̀ͭ̋͛͂̅̑̾͡rͩ̊̆̉̅̎͂̾̂̆̄ͤ̾̎ͤ̐̐ͩ͠͏̳͈̰̦͡ů̸̗̜̳͈͍̠̪͕̫̫̀͒͊̔̋͐́ͦ͛ͮͩͦ͘͟͞t̴̙̥͚̩̣̼͙̻̻̺̊̉ͬ͑͐̌̆͑̅ͯ́ͩ͐͌͗̉̀̕͠a̢̡̧̞̥͔̭͇̩̜͇̳̘͗ͣͬ̀̚ͅlͩ͊̏́҉̥̰̫̰̤̗̲̀͢͞ͅţ̝͈̮̬̜̑̈ͯ͌͒̇̅ͯ͑̕͝͠ ̢̧͇̹̜̤̦̟̞̫̮ͭ̉͗͂̈̿͒̏ͮ͊͂ͤ́ͥ̾͌ͬͪ̅́͠NOISEg̓̾̑ͪͧ̄͂͒͘҉̕҉̩͕̘͚̩̼̗͖̮͎͓̝͍ ̷̨̪̤̥͎͍͉͕̥̣̻̙͈̝̞̦͓̞͔ͩͥ̿̾ͤ͌̂ͩ́͛ͤ̆ͣ́ͤ̆ͧ̚̚͜i̴̶̵̻̩͔͎̘̺̫͑ͩͥͤ̏ͥ͗ͫ̄͗͊͝ṋ̷̘̰̫͚͉̯̻̺̲͋̋ͤͤ͢ͅṣ̸̩̤͙ͧ̒͂̉͗͛̽̈́ͩͭͅť̇͐͛͒̇̀̀͆̃̿̃ͣ̊̋̽ͬ̚̚͏̸̣̭̻̬̦̱̀̀r͈̖͉̦̮̮̱͙̝̗̜̼̦͕͆̑ͨͭ̋̓͗̿ͤ̅ͩͫ͛͛ͥ̍̉̚̚͜͜͜͜͢ͅu̶̷̲̠͉̻̝̰̪̺̜ͯ͐͌ͦ͛ͬ̉̐̎̒̄͌̑͠ͅm̛̙̹̫̮̲̣̗͕̮͈͓̥̗̦̔ͥ͛ͩ͆ͨ̈ͤ̂̎ͨ̈ͬ͊͘͜e͔͈͈͈͉̯̫̱ͦ̋ͤͤ́͗̓̀n̴̢̹͎̻̱̫̫͙̞̠̻̳͉̙͉̫͈̬̫͛̔̈́̌̀̈́̒͢͡t̶̿̒͌̉̄̏̅ͨ̆ͯ͊ͭ̍ͤ̓ͫ̚̚҉̙͚̱͓͕̱̬̱̖̬̫͔̙͢͟e̥͓̖̪̠̻ͩ͌̌ͤ̃͛̔̀̽͗͑̑͗͠͞l̸̈ͨ̋ͦ͏̷̵̧͈̮̩̻̲̳̩͍̮̳̜͕̠l̛͓̗͉͔̭͎͉̗̙̦̝̳̖̆͗̀͗̉͌̌ͤ͂ͫ̄̎̃͛͐͐̾̀̚HIPHOP: lyssna på hela deras debutEP STILL via soundcloud. Andra släppet på en nystartad indie-etikett med det fantastiska namnet Domedagspop. Tungt, skärande, sönderfrätt som Death Grips.

Men också, som på denna fina my beat is broken beat ”Around U”, ganska vackert, atmosfäriskt, känslosamt.

Bojan Buntic

karl x johan never leave me

Karl X Johans ep Do You Remember / Get It All var en av 2012s bästa släpp. Popmusik i högsta klass, en fullträff av samtida r’n’b. En fantastisk remix-ep senare (med sjukt bra remixar från GHM-favoriterna Sum Comfort och Bam Spacey) och stockholmsduon briljerar igen. De har sedan 2010 levererat en ström av rena hitsinglar, varenda en på samma nivå, alla med en särskild prägel: enkelhet i melodi och struktur, vackra skimmerglittriga glansytor kontra mjukt, svärmiskt bakgrundsdunkel ekoekaande on my mind ind ind ind, produktion i världsklass, låtar som utan att anstränga sig för hårt (detta är ingen ”postpop”) sätter sig, en efter en, i varje lyssnares spotifylista.

”Never Leave Me” är inget undantag. Duon har uppenbarligen en enhetlig vision och gillar singelformatet. Det låter som ett naturligt tillägg på den kritikerhyllade epn. Denna episka ballad fick en soundcloudlyssnare att utbrista: ”CAN’T STOP CRYING…………..SHAKIN……………..KARL X JOHAN HATH EMANCIPATED ME”. Frågan är, kommer refrängens stora klimax att frigöra dig också? Singeln släpps den 4:e juni på den fina popetiketten Emotion.

Bojan Buntic

Varg Misantropen

Techno-Sveriges djupaste Abdulla Rashims har startat en egen etikett för elektronisk musik. Den heter lämpligt nog Northern Electronics och det första släppet är lämpligt nog så nordligt det kan bli. Vargs kyliga experiment i 303-acid på Misantropen EPn för tankarna till Nordens ensammaste vargstäpper, skog, gruvschakt, ödslighet.

”Skoptsy” får vi en mörk, instängd, våt atmosfär, musik ifrån en digital grotta, som påminner om en annan Vargs (vink, vink: Burzum) försök till elektroniska beats. Detta är dock inte bara ett försök utan träffar mitt i prick, och ja, det finns corpse paint över denna oerhört slöa dystopiska ballad till techno; fast istället för en black metal-rösts väsande likkistevokaler hör vi en frustande maskin och en gammal hederlig acid bass ensliga sång.

Bojan Buntic


sippinkollektivet

Jag hittade denna charmanta lo-fi femkronorspop när jag planlöst släntrade omkring på soundcloudstränderna. Plötsligt hör jag ett jävla oväsen. Är det Göteborgs (Lilla) Symfoniorkestern? Nä. Sippinkollektivet. Det visar sig vara nån slags kreativt kollektiv ifrån Stockholm — ja, ni vet, ungdomar, skejt, film, musik, konst, och säkert också teater — som i högtempo, och utan några som helst anspråk, levererar en fantastisk, rätt igenom äkta poplåt.

Bojan Buntic

sum comfort cant keep on

Ett av Sveriges bästa produktionsteam, Stockholms beatmakers Sum Comfort, håller på med en beat-tape till bästa Zeon  Light Kassett vid namn Waiting to Exhale. Men tills dess kan ni lyssna på denna drömska, subtila omtolkning av Mark Wills ”Almost Doesn’t Count”.

Bojan Buntic

Postiljonen Skyer

Band: Postiljonen
Album: Skyer
Etikett: Hybris
Betyg: 8.7

Tillhör man de coola kidsen som hänger med i musikens utveckling så finns det en sak man inte har missat. Det skriker nutid, popmusik, längtan, leenden, tårar och drömmar. Namnet för detta fenomen är så välanvänt idag att det nästan har tappat sin charm. Jag har lovat mig själv att nämna begreppet drömsk popmusik en enda gång under den här recensionen. Nu har jag gjort det. Men kärt barn har många namn så jag kommer att skriva drömpop i fortsättningen. Postiljonens nya är ett lysande exempel på de senaste årens utforskningar inom denna genre.

Denna svensknorska trio har skapat musik sedan 2011 och ska man namedroppa musikaliska jämförelser så är det band som M83, Azure Blue, JJ och Beach House man måste nämna, om man ska namedroppa snålt. Speciellt M83, som efter sin senaste dubbelplatta har visat att man kan para ihop en saxofon med drömsk, elektronisk musik. För visst undrade man vad som pågick första gången man hörde saxofonen i ”Midnight City”? Postiljonen har spunnit vidare på detta koncept och utöver att saxofonen är en röd tråd genom albumet, så kan man också på sätt och vis säga att hela skivan är lika skön som att lyssna på ett härligt, sammetslent saxsolo.

Skivan börjar med den så tidstypiska titeln ”Intro”: stereoformatet används fullt ut, och där kommer saxen in för första gången och något byggs upp i mig och vips så är jag insugen i skivans drömpop á la 2013. Stora slagverk, 80-talssyntar och Mia Böe i ett skimrigt moln av stämsång. Så graciöst, försiktigt och vackert.

Popmusik konsumeras bäst i singelformat och Skyer har många. Men om man istället ser den övergripande som en fullängdare så växer albumet till en drömpopskiva som omfamnar 80-talssoundet, fast med nutida effekter: kaskader av välbehagliga ljud, beats beats beatsbeatsbeats, drömsk reverb, ekokammare, flyktighet, våg efter våg av gnistrande skönhet, och genom, under, över allt det här Böes bräckliga vokaler ljuvliga som vinden. Detta chill som urartar i driv då och då. Känslan när man börjar lyssna: Här kan allt hända, precis som i det glada årtiondets eller drömmarnas värld. Lågmält avvaktande ibland, vandrandes och drömmandes på stranden, ”walked with you, on barefoot nights / dreaming on as we fill the sky” och explosionsartat uppfriskande då och då, bombastiskt om bomber bestod av svala vindar och glädje.

Flera av låtarna har vi hört sedan innan. ”We Raise Our Hearts” till exempel, som tillsammans med ”All That We Had Lost” blev ett av årets låtar 2012 här på Ge Hit Musiken. Den förstnämnda med det där enkla plingandet, slagverket och refrängen som påminner lite om Le Sports one hit wonder ”Tell no one about tonight”, den som får en att sjunga med, blunda och snurra runt på köksgolvet, på någon förfest någonstans.

Och så ”All That We Had Lost”, Postiljonens fantastiska hyllning till och omtolkning av Whitney Houstons ”How Will I Know”. Jag älskar musik man kan skala av i lager, hitta byggande små fragment i, musik som tar det gamla och placerar det rakt ner i dagens populärkultur. Det är sådant som ger en popdänga titeln Bästa Nya Låt.

”Rivers” — en av deras äldre låtar — är som inget annat jag hört förut. Ändå känns det som man har vandrat tillsammans med denna musik innan, längst med bäckar, floder, på väg mot upplösningen vid havet. Mias mjuka röst flyter ut i några uuuuuuuuuuuuuuuuunderbaaaaaaaaaaaaaara sekunder och följs sedan av hårda trummor, men på något sätt blir låten aldrig hårdare för det. Den måste vara gjord av just drömstoft. Och varje gång låten stelnar lite, hårdare, hårdare, så flyter allt ut igen, i regnbågens alla färger. Det är svårt att förklara sådant här med ord. Det är lätt att bli överlyrisk. Det är svårt att förklara drömmar men man vill aldrig att något så vackert ska ta slut. Tur att ”Rivers” följs av ”Skying High” — som får mig att flyga så högt att jag blir viktlös.

Jag har lyssnat på den här charmiga genren ett bra tag nu och det är svårt att bli överraskad med något nytt som stoppar pressarna. Men nyhetens behag är ganska irrelevant i det här avseendet. Här handlar det om utstuderad, genomtänkt och framförallt – om jag får säga det igen — vacker popmusik.

Skyer är inte något revolutionerande, och det kan man inte kräva av det, bara ett barn av sin tid för barn av sin tid, och det får man vara. Men sa jag att det är vackert? Det är det, vackert, oerhört vackert. Albumet går utan några ursäkter ut i bloggosommaren för att stråla av sin skönhet, och den glittrande, vågiga ytan har även ett djup att dyka ned i: du kan spendera hela juni med att försöka fånga upp orden, Mias ord, som förflyktigas i diset som småfisk i den där lilla sjön du brukade besöka med dina föräldrar som barn, de blänker till och försvinner.

Skyer är ingen orkan, snarare sommarkvällens uppfriskande kvällsbris. Den dyker djupt; den flyger till euforiska höjder. Den kommer lämna sina spår i den som lämnar utrymme för dess lätta, svävande fötter. På slutspåret ”Atlantis” får saxofonen stå i rampljuset — och kan det bli mer sentimentalt, intimt och äkta på samma gång? 2011s bästa album, Hurry Up, We’re Dreaming får sin första riktiga konkurrent. Det borde vara lag på att inte nämna drömpop allt för många gånger i en recension, men Skyers skandinaviska variant av genren är nära nog ett mästerverk.

Amar Bajric

Yuppie DISCO Ge Hit Mixen vol 14 Ms. Henrik

”6 fräcka låtar till en fräck kväll. Vissa decennium har fräckare musik än andra, här är musik från det fräckaste. Fräckt va?” Ms. Henrik snackar givetvis om 80-talet. För två veckor veckor sedan släppte han debutEPn Blue Velvet Frank EP och ”Mark” blev Bästa Nya Låt:

”en radiopophit med DIY-känsla, ett 90talsslag och en spark mot 80talet, en androgyn vokalist som hade kunnat platsa lika bra i ett reggeaband som ett new romantic-revival-band, och en refräng lika klistrig mot hjärnfrillan som ett tuggumi i hårsprayen.” 

Det är nu officiellt: Ms. Henrik är på uppsving, och han kan sitt 80tal.  Och nu får vi chansen att träda in i musiken som ligger bakom hans simulation av färgernas gyllene era, direkt in i det mest exklusiva Yuppie-disco. FRÄCK + 80tal är just ett bra sätt att beskriva hans FRÄCKA Ge Hit Mixen-bidrag: Wham! rappar, WHAM say bam, wam bam I am the man, Duran Duran snackar om nån Rio-brud, Roachford vill ha feeeeels, Tears For Fears öppnar dimensioner till romansers och förälskelsers avskrädeshögar, och Men Without Hats frågar vart fan pojkarna tar vägen, och Jim Kerr svarar: ”Up On The Catwalk”. Men frågan är, har du några frågor på det? Svaret får du nedan, fyll i en ansökan, och glittra med Ms. Henriks tidsmaskinsmix tillbaka till 80talet.

Bojan Buntic

Roachford – Feel For Me Baby
Tears For Fears – Head Over Heels
Duran Duran -Rio
Men Without Hats – Where Do The Boys Go?
Wham! – Wham Rap! (Enjoy What You Do?)
Simple Minds – Up On The Catwalk

 

Bild1

Jag satte mina fötter på Knarrholmen för första gången redan förra året. Då hade jag ett rosa band, som innebar en roll som funktionär. Jag var där enbart för att se Alice B, som då var en av mina största musikkällor – och är periodvis fortfarande. Det var den varmaste helgen på hela sommaren och jag, som aldrig annars blir solbränd, flagade och bytte hud som en orm. Emellanåt var det faktiskt riktigt hemskt, även om musiken var grym och läget optimalt. Jag led av den stekande solen och bristen på mat. Aldrig någonsin igen skulle jag sätta min fot på ön igen. Det lovade jag mig själv.

Ett år senare är jag här igen. Jag trotsar min principer. Kan inte hjälpa det. Tanken på den idylliska festivalbilden kan inte slitas ur min skalle. Den här gången får jag ett gult band. Det representerar min roll som reporter. Det känns häftigt att tidigare samma dag ha avslutat mina studier på journalistlinjen. Jag kastas direkt in i det jag så väl vet att jag vill göra. En rivstart. Jag känner mig stor, tuff och full av makt. Indiefestivalen på Knarrholmen bekräftar på nytt att det är på sådana ställen jag hör hemma.

Bild6

Fotografen och jag slår oss ner på klipporna vid de stora scenerna. För underhållningen står just nu Knarrholmsveteranen Jens Lekman (ja, han kan nästan kallas så efter att ha spelat på festivalen de tre åren – denna gången båda dagarna). Det är intressant att se att medelåldern i publiken ligger någonstans mellan 30 och 35. Jag känner igen någon radiodänga och diggar lite försiktigt med den alldeles för starka vinden i mitt hår. Det är nästan perfekt. Jävla storm.

Efter Lekman kommer dödtiden. Vi går på grusgången som tar oss till klipporna längst ut på ön. Här är det plötsligt vindstilla. Solnedgången gör himlen alldeles lila och i bakgrunden hörs musiken från ett band jag aldrig har hört talas om. Det är så idylliskt. Här tar vi igen oss och pratar om allt mellan himmel och jord innan det är dags för Anton Kristiansson att äntra stora scenen. För mig är det han som är festivalens headliner. Efter att ha sett honom under juldagsfesten på Jazzhuset och dessutom fått ställa honom en fråga i P3 Live Session på Radiohuset i Göteborg har min respekt för honom växt sig stark. Nog för att jag inte är ett stort fan, ALLS, av rap i vanliga fall. Men det är något speciellt med honom. Det passar sig så bra med den dansvänliga indiemusiken. Dessutom är texterna guld. Jag känner igen mig i vartenda ord. Och liksom förväntat är även den här spelningen av det bättre. När tjejen som jag tror kan vara Antons bästa vän (nämligen Maja Milner från Makthaverskan och Iberia)  kompletterar sången i ”Tänker På Döden” får jag gåshud. Det låter så himla bra. De är ett bra team i röster, Anton och Maja.
Bild5

Klockan är runt 23 när Anton och hans crew går av. Vi skyndar oss till lilla scenen där Iberia nu ska köra sin grej. Jag känner igen Maja från Makthaverskan och Antons spelningar, men Iberia känner jag inte till sedan tidigare. Jag skäms nästan, då deras spelning är riktigt bra. Hur kan jag ha missat dem? Emellanåt blundar jag med den stängda blicken riktad mot stjärnorna. Jag tar klunk efter klunk av min öl som jag håller i höger hand (NEWCASTLE. Fan vad jag älskar att NEWCASLE är en av Knarrholmens sponsorer!), och nej, jag gör inte reklam… De har bara väldigt god öl. Men Iberia alltså. Den där Maja. Vem har en sådan röst?! Jag blir avundsjuk.

Iberia bollar över till stora scenen igen, där det är dags för Nordpolen. Honom har jag hört mycket om, men kommer skriva desto mindre. Vad är det här? Vem är snubben som har rollen att stå där och enbart dansa? Han har dessutom en för tight skjorta och för mycket vax i håret. Om jag ska låta den brutala ärligheten komma fram så ser de rent ut sagt patetiska ut. Nej, jag vet, folk får verkligen se ut som de vill. Min poäng är någonstans att musiken inte sätter sig alls. Jag kan knappt sätta genre på det. Så mycket blandat. På Spotify låter det lite bättre, där hans röst får en mer unik betydelse, men på spelningen håller det inte. Jag är besviken. Men ribban är väl för hög efter Herr Kristiansson och duon i Iberia. Sorry, Nordpolen, du klarar inte testet.

Dag två innebär bättre väder. Jag har bytt både fotograf och kamera, men det känns bra. Jag får mer ensamtid och även mer ångest över att batteriet på min smarta telefon dör alldeles för fort. I sommarvärmen blir jag passerad av både Anton och Morgan Larsson. Jag blir lite tveksam. Ska jag säga något till Anton? Ska jag berätta för Morgan att det var mig han hade en Twitter-konversation med för några veckor sedan? Nej, jag bangar. Hinner höra hur Young Galaxy låter. Blir imponerad och skriver upp deras bandnamn i mina anteckningar så att jag sedan kan lägga till dem i mina väl genomtänkta spellistor. Jag går och ser Hästpojken. Även dessa ett band jag har sett mycket fram emot. Jag finner inte alls samma känsla som när jag såg dem på Peace & Love 2010. Det verkar ha hänt mycket på tre år. Och tyvärr inte till det bättre. Kanske är det min smak för musik som har blivit mer kräsen. Men när låtarna ”Gitarrer & Bas”, ”Trummor & Hat” och ”Caligula” spelas hittar jag glädjen. Publiken är engagerad och entusiastisk. Det är fint, som jag brukar säga.

Bild3

När klockan är 22 och fullmånen lyser upp himlen är det dags för El Perro Del Mar. Ett namn jag har hört talas om i ett flertal sammanhang. Hon ska tydligen vara väldigt bra. Jag är nyfiken och spänd. Och får en chock när jag inser hur bra hon faktiskt är. Återigen, hur kan jag missat något sådant här?! Jag njuter. Hon påminner om Club 8vars skiva jag recenserade bara några dagar tidigare. Och där skrev jag att de påminner om El Perro Del Mar, så det är inget annat än logiskt. Typisk electropop. Här står hon i alla fall framför mig. Vilken fantastisk kvinna. Dessutom är scenljuset och ljudet riktigt bra. Ett optimalt avslut på en festival som för mig klättrar sig uppåt.

Bild2

Jag saknar något band eller artist för att line-up:en ska nå full pott. Jag tycker också att det här med intern valuta är ett förjävla påhitt. Åh, nej, jag fattar inte grejen. I vilket fall som helst så tänker jag på båten på vägen hem att detta inte är sista gången jag sätter min fot på Knarrholmen. Jag kommer att finnas på plats även om ett år. Kanske som funktionär, kanske som reporter. Eller vem vet, kanske som DJ eller programledare? Vi ses!

Jennifer Last


Natten Stockholm

Natten släppte 2012 en av årets bästa EPs, Evela. Det var riktigt tung, exotisk, nattsvart musik, nära nog sakral musik, för ritualer, med kraft ifrån den elektroniska dansmusiken. Den nya singeln ”Nairobi Night” är av episka proportioner, och även på den hör ni trumpeter, tung bas, psykadeliska syntheffekter och beats. Men även vokaler: Wendy Wonders röst träder fram ur skogsdimman och fullbordar det instrumentella mörkret.

Den 14 juni uppträder detta enastående band på den fantastiska nystartade festivalen Psykjunta. Ni träffar troligtvis mig där i det Småländska skogslandskapen, i dunklet, i mystären, dansandes i röken till dionysisk musik.

Bojan Buntic 

NATTEN • Nairobi Night from NATTEN on Vimeo.

knarrholmen 2012 e

Idag drar den växande indiefestivalen i gång. Cirka 2000 människor förväntas inta Knarrholmen i helgen. En av arrangörerna, Johan Schmeling, hade idén att anordna en musikfestival på ön redan två år innan första festivalen ägde rum, 2011. Enligt honom var det nästan för bra för att vara sant: Ön, stugbyn, restaurangen, dansbanan, ängen vid stranden och dessutom hela skärgården som utsikt. Nu är det dags för tredje året i rad och Johan har svarat på några frågor inför helgens stora kalas.

Hur ser festivalen ut i år? Har ni utvecklat något från tidigare år?

Ja, det är mycket som har hänt sen 2012. Dels har vi en till scen på stora området och nästan dubbelt så många artister bokade. Vi har tagit in två mataktörer till för att erbjuda ett bredare utbud av mat och i olika prisklasser. I år kan man även välja att resa och bo på Göta Kanal-båten M/S Juno som går tur och retur från Packhuskajen-Knarrholmen. Samt att vi har tätare båtturer hem nattetid.

Finns det några potentiella motgångar? Vad kan gå fel?

Det här är tredje året som vi arrangerar festivalen och vi känner att vi har lärt oss väldigt mycket av de två första åren. Att arrangera en musikfestival på en ö är en stor utmaning. Man kan planera allt i minsta detalj, men vissa saker går inte att planera för. Som i dag fastnade en stor ölleverans i gräset mitt framför en av de stora scenerna. Det tog oss två timmar att få loss den med en truck, traktor och fyrhjuling. Allt brukar faktiskt lösa sig även om det inte blev riktigt som man hade tänkt sig.

Förra året tog maten slut. Kan ni försäkra er om att det inte händer i år?

Svar: JA!

Vad är ni mest stolta med vad gäller årets upplaga av Knarrholmen?

Personligen är jag mest stolt över att arbetet bakom festivalen har flutit på så bra den här gången och att vi nu är ett riktigt bra team.

Intervju: Jennifer Last