Live: Karriem Riggins på Fasching

Gehitmusiken —  1 juni, 2013 — Lämna en kommentar

karriem riggins

Bedrövat behövde jag inse att jag inte skulle kunna gå på Karriem Riggins. ”Med en students fattigdom, får man helt enkelt skära ned på viss lyx”, tänkte jag. Och visst är det så. Ibland får man helt enkelt ta och bita i det sura äpplet.

Då kom Kingsize Magazine till undsättning.

Dagen innan Riggins skulle kliva på Faschings legendariska jazzscen, utannonserade Kingsize Magazine om att 10 biljetter skulle lottas ut till de som svarade rätt på en fråga: Vart kommer Karriem Riggins från? Givetvis är det ju Detroit, så jag testade lyckan. Och vad händer? Efter någon timme vibrerar mobiltelefonen. Jag kollar min mejl. Jag har mycket riktigt vunnit biljetter för mig + en i sällskap till morgondagens spelning med Karriem Riggins. Det gjorde i alla fall mig väldigt glad.

Jag såg detta som en utmärkt konsertintroduktion för min bror André. Vi hade gått dit en gång tidigare, men Fasching är aldrig så bra som när det är ett riktigt bra band på scenen. Med lite vetskap om vad som egentligen väntade oss – Karriem Riggins är ju främst en känd trummis, så skulle han bara sitta där och spela trummor eller vad? – tog vi oss varsin öl och inväntade showen.

Folk började samlas. Efter ett tag blev det ganska mycket folk, men fortfarande en tom scen. Jag hade, i mina tankar om att jag faktiskt vann en biljettävling, tänkt att Riggins kanske inte var så populär som jag hade föreställt mig. Det är även tydligt att han kanske inte har det där tydliga kändisskapet, för den som låter sitt musikintresse stanna vid Beyoncé. En av mina vänner undrade till och med hur man pallar att se någon som ingen ens känner till? Om man dock är medveten om den talang som en artist besitter, spelar just en sådan sak som kändisskap ingen som helst roll. Jag minns till exempel hur jag i grundskolan lyssnade igenom Pink Floyd. Nu tål att understrykas att Pink Floyd är allt annat än okända, men i den umgängskrets jag hängde i då var Pink Floyd knappast något att ha. Det var ett väldigt dumt val att spela ”Julia Dream” på vår skoldans som ”tryckarlåt”.

Om vi då återkommer till Riggins, så har han släppt ett väldigt bra album kallat Alone Together. Den består ”kort och gott” av över 30 låtar i varierande längd, som alla visar på den slags lappverksbaserade musik Riggins sysslar med. Även om vissa av låtarna knappt är långa nog att kalla låtar, är de fina i sin enkelhet och perfekta supplement för remix och DJ:ande. Det märks att Riggins är tydligt intresserad i turntablism, då hans annalkande konsert denna kväll på Fasching kommer visa sig kantas av det.

När väl Riggins kliver upp på scenen, möts han av ett fullproppat Fasching. I all sin enkelhet, kliver han upp med en J Dilla-T-shirt, introducerar sina bandmedlemmar (ett skönt gäng bestående av en DJ, en pianist och en bassist) och börjar lira trummor. Bandet hänger direkt på och vi möts av en jam session som, till skillnad från hur sådana typer av jam sessions ofta kan vara, inte är död för en sekund. Detta kan ha att göra med att de, trots den jam-aktiga musikstilen, faktiskt är enormt kunniga och förberedda. Inte en enda sekund läggs på toner som känns halvdana eller improviserade, utan allt sitter exakt där det ska. Om man stod still under uppträdandet, framför allt då DJ Dummy fullkomligt går lös på scratchandet, så vet jag faktiskt inte riktigt vad man gjorde där den kvällen.

Många låtar kändes igen, vissa inte, men det är inte huvudsaken. Riggins bjuder in en i ett musikaliskt landskap man nästan aldrig hör om på radio. Det är verkligen musiken och inget annat som spelar roll. Lite som en mer kortfattad, DJ-baserad Fela Kuti utan sång, så kör Riggins igång ett jam som bara handlar om musik. Förvisso bjuder han in oss till vissa budskap, bland annat en hyllning till J Dilla (där hela publiken fick lov att sjunga med), men musiken är roten, botten och kärnan i precis allt. Och det är precis så det ska vara. Det får mig att le.

Även om Alone Together är väldigt märkligt strukturerad och kanske inte faller alla i smaken, tycker jag definitivt att alla ska ta sig tiden att lyssna in sig på den här killen. Oavsett om det är studioversioner, live-uppträdanden eller samarbeten med Erykah Badu, Common etc., förtjänar killen absolut en chans hos er alla. Vem vet? I framtiden kanske ni ser en tävling om Karriem Riggins-biljetter ni också. Då tycker jag att ni tar chansen, precis som jag gjorde. Och ett stort tack till er, Kingsize Magazine.

Vito Gogola

Annonser

Inga kommentarer

Bli den första att starta en diskussion!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s