Hunt på Pustervik

Gehitmusiken —  9 juli, 2013 — Lämna en kommentar

Hunt_bild2

Jag kliver in i Pusterviks foajébar, där jag har varit så många gånger förut, när klockan närmar sig halv sex. Mina favoritvakter är inte här (såklart, klockan är bara barnet) och jag känner inte heller igen någon bakom bardisken. Om en halvtimme ska jag träffa samtliga medlemmar i bandet Hunt.

En halvtimme drygar ut sig till över en timme, men så är det ju. Håller soundchecken någonsin tiderna? Vi går upp på ovanvåningen där bandet ska käka. Det bjuds på någon typ av chiligryta. Om fem timmar drar releasefesten för singeln ”I Left” igång. Det har varit en lång process för dem att komma hit. Hur lång?

– 200 år! Mannen bakom trummorna, Jakob Enlund, drar till med en överdrift och skrattar.

– Ja, kanske 200 år. Men i alla fall någonstans mellan två och tre år skulle jag säga. Vi har spelat in allt själva så det har tagit sin lilla tid. Vi har spelat in på olika platser. Både i replokalen och hyrt in oss i en studio. Sen har vi gjort pålägg i evigheter, säger Susanna Brandin, sångare i bandet.

Hillevi, Susanna, Johanna, Jakob, samt deras vän och fixare Aron försöker att äta så tyst som möjligt under intervjuns gång. Jag hotade retsamt med att ha med ljudeffekterna i texten om det lät för mycket.  Maten verkar god, om än aningen stark. Vi fokuserar på att prata om singeln och diverse saker kring den. De kommer överens om att låten beskriven med en färg skulle bli mörkblå. Absolut inte röd, gul eller orange. Kanske har det med den djupa känslan att göra. Kanske med omslaget.

Hunt_bild1

Men om ni skulle höra låten i en TV-serie eller film då? Hur skulle scenen se ut?

– Lite lugn. Den har ju en lugn början, säger basisten i bandet, Hillevi Duus.

– Men det är ju en kärleksscen, är det inte det?, flikar gitarristen Johanna Hellqvist in.

Jakob reflekterar och utbrister:

– Tårfylld! Ångestfylld, melankolisk. En mörk kärleksscen. I regnet!

Och Susanna summerar:

– I en stad. I ett regn. Olycklig människa.

Susanna och Johanna berättar att de är de enda som har varit med i bandet från början. Här gör de en high-five som symboliserar en rätt schysst girlpower. Hillevi och Jakob, som numera bor i Stockholm, har kommit in längs vägen. Men hur fungerar det då? Två i huvudstaden och två i lilla London? Och tröttnar de någonsin på varandra?

– Om man inte är trött på någon som man har suttit i samma bil som i tre veckor, då passar man ganska bra ihop. Man kan bli lite trött på att umgås efter turnéerna. I alla fall jag. Då vill jag bara sitta i ett rum själv och stirra in i väggen. Då spelar det ingen roll vem man träffar. Det är ju inget personligt, säger Jakob samtidigt som han gör en gest om att chiligrytan blir starkare och starkare för varje tugga.

– Ja, och det bästa är ju att vi har lyckats ändå. Trots att vi bor på olika ställen, fortsätter Susanna.

Även om omslaget och känslan på den nya singeln är mörkblå, så är framtiden allt annat än mörk. Skivsläpp planerat i november, och en Tysklandsturné i samma veva. Det nalkas även en video och förhoppningsvis en del andra spelningar innan 2013 når sitt slut. Något som tar slut är dock min intervju med bandet och jag lämnar dem i en icke-nervös miljö. De verkar ha koll på läget inför releasespelningen.

Några timmar går och klockan hinner bli halv tolv innan Pusterviks portar öppnar för mig igen. Jag ser fram emot Hunts spelning, och har velat se dem live sedan jag hörde talas om dem i höstas. Det är roligt att se resultat från ett band som man vet har jobbat sig uppåt. Jag blir varm inombords när de går på scenen. Det är en så himla skön stämning inne på Pustervik (ja, Pustervik. Hörde ni? Pustervik. Jag har inte skrivit det tillräckligt, eller?). Mer folk än vad jag hade väntat mig. Det låter bättre än på skiva. Eller ja, än på Spotify och Soundcloud. En fysisk skiva väntar jag fortfarande på.

Jag står och lyssnar på det där vemodiga och ångestfyllda som Jakob nämnde tidigare. Gåshud. Instrumenten badar i effektbassänger som ger ljudet en hjärtkrossande klang. Gåshud igen. Genren hamnar i ett mellanmjölksland. Det är inte solklar indiepop, men tillhör inte riktigt någon av rockens alla grenar heller. Någonstans mitt emellan. Och det är väl bra det? Vi svenskar tenderar att gilla det där som är lagom och i mitten. Men visst finns det gitarrslingor och textrader som skulle passa i vilken popdänga som helst.

Många instrumentala partier. Dynamiken rör sig framåt i takt till musiken. Typiska ”sitta på ett tåg, titta ut genom fönstret och tänka på livet”- låtar. Publiken verkar gilla det lika mycket som jag. De står där så fint, likt hundar som snällt väntar på att få godis, och rör sig lite försiktigt till Hunts gåshudsfyllda sound. Efter spelningen springer jag på Susanna vid garderoben och hinner lite snabbt fråga om hon var nöjd med konserten.

– Ja, herregud! Det slog alla våra förväntningar. Tänk att det kom så många!

JENNIFER LAST (Jenniferlast.se)

Annonser

Inga kommentarer

Bli den första att starta en diskussion!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s