Ge Hit Way Out West!

Gehitmusiken —  12 augusti, 2013 — Lämna en kommentar

WOW3

Way Out West 2013. En av årets mest omtalade festivaler. Jag var taggad på att för första gången ta del av det stora kalaset.

Och besviken blev jag inte, även om jag fram mot kvällen var helt slut i skallen och tröttare än efter studentfesten för ett par år sedan. Det var bra. Bra område, bra scener, bra personal, bra information och framför allt bra spelningar. Och det är ju därför vi är där, eller hur?

Min Way Out West-upplevelseoskuld fick Daniel Adams-Ray ta. Det var regnigt och dystert men det påverkade inte det glada humöret både hos mig och hos publiken. Svart, vitt och allt därmellan heter hans debutlåtar vars singlar har spelats sönder på radion. På scenen var det enbart vitt. Daniel, hans musiker och dansare bar helvita kläder och stod för en helt fantastisk show. Ja, enbart vitt, förutom en färgglad backdrop på 21 meter. Tydligen Sveriges största. Det vore något att ha på CV:et. Att äga Sveriges största backdrop. När ”Håll om mig” spelas och Petter kommer gungandes in på scen blir folket helt galna. Människor rusar över hela festivalområdet för att inte missa något oförglömligt. Publikröj. Way Out West 2013:s första publikröj.

På samma scen, det vill säga den största, var det dags för Johnossi att inta dryga timmen senare. Aningen händelselöst på scen, men de klarar ändå av att hålla titeln ”ett av Sveriges bästa band” bevarad. Unik sångröst, och faktiskt också ett relativt unikt sound.

Den första gåshuden kom inte förrän dag två. En av de första spelningarna på lördagen, Of Monsters And Men. Det innebar också, för min del, den första riktigt mäktiga allsången. Givetvis till monsterhiten ”Little Talks”.

Jag ville bara gråta när jag såg Håkan Hellström. Lugn, jag klarade mig… Men det är något speciellt med den mannen. På min hemsida beskrev jag det hela enligt följande:

”Håkan har vid sin sida, som alltid, sitt superkompetenta band – som den här gången också gästas av kören från Allsång på Skansen. De må vara vana vid en Stockholmsallsång där människor i medelådern och uppåt sitter uppradade på bänkar och sjunger med lite försiktigt i textraderna som visas på storskärm. Men tro inte att det ens är jämförbart med Allsång på Slottsskogsvallen. Jag måste konstant kippa efter andan, inte enbart för att jag sjunger (läs: skriker) för full hals, utan för att det är så jävla mäktigt. Håkan äger oss. Han äger Göteborg. Och framför allt så äger han årets upplaga av Way Out West.”

Där har ni det.

Sanningen.

The Knife? Ja, vad kan jag skriva om The Knife? De har ett nytt album i bagaget, som är helt och hållet olyssningsbart. Vad hände? Hur kan de tidigare ha släppt några av de bästa albumen som finns att lyssna på i vår vackra musikvärt, till något man inte ens klarar av att lyssna igenom från början till slut? Ja, jag vet inte. Och tyvärr blev jag så fruktansvärt besviken även på spelningen som var helt och hållet i Shaking the Habitual-style rätt igenom. Typiskt. Men jodå, de kom undan med en fet show. Snygga kläder, coolt smink, mäktigt ljud och ljus. Men med otroligt lång intron och aningen händelselös musik så höll det inte hela vägen. De klarade inte av att underhålla mig, och take my words, live är jag inte så kinkig man kan tro.

Upp och gå all in igen dag tre. El Perro Del Mar startade upp dagen alldeles utmärkt på Weekdays mysiga scen. Det var en spännande miljö. Där jag vanligtvis köper min Cheap Monday-kläder stod det nu en brud som framförde ett magiskt gig. Jag blev ungefär lika imponerad som på årets upplaga av Knarrholmen. Lite mer intimt, men en minst lika skön spelning.

Framåt kvällen var det dags för mig att se min första liveakt inne på VIP-området. Ett gäng grabbar som levererade en helt fantastisk DJ-akt kompat med liveinstrument. Det var väldigt intressant, och lagom soft. På vägen dit gick jag i snabb takt över hela festivalområdet, och ännu snabbare när jag råkade höra vad Public Enemy hade att erbjuda. Under säkert tio minuter var allt jag hörde ”eeey, yoo, yoo, eey, yoo” eller ”are you fucking ready? Are you ready to fycking jump? Heeey, yoo, jump, jump!” Ordförråd? Finns det något sådant? Inte vad jag märkte av i alla fall. Jag fick ont i huvudet och skyndade mig därifrån för att lindra både smärta och värk med något iskallt.

Neil Young som bekant ställde in (typiskt, minst sagt) kan man väl enas om att Alicia Keys blev festivalens drottning. Jävlar, vilken pangbrud och vilken spelning. Hennes musik är inte något jag vanligtvis lyssnar på men hon fick hela området att skaka. Kanske inte bokstavligt, men det var så det kändes. Radiohitsen ekade bland träden och ett oberäkneligt antal tusen dansade tills sista tonen spelades. På vägen ut gick alla i ett stort, brett tåg och nynnande i takt till en Keys-melodi. Det kan ha varit det bästa. Den gemenskapen, det delade intresset för musik. Tack, Way Out West. Tack!

Jennifer Last (jenniferlast.se)

 

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s