Archives For september 2013

Intervju: Small Black

Gehitmusiken —  30 september, 2013 — 1 kommentar

smallblack4

Klubb Instant gör det igen. På onsdag intar Brooklynbandet Small Black Pustervik. De är aktuella med deras andra album Limits of Desire som släpptes tidigare i år. Jag intervjuade sångaren Josh Hayden Kolenik inför Göteborgsspelningen. Och ja, gillar ni indiepop med inslag av synth så ska ni definitivt inte missa detta!

Your new album Limits of Desire was released earlier this year. For how long did you work on that album, and was it a long process to have it finished?

We spent about a year on the record through the demo-ing and recording process. A big part of this record was discovering a new production aesthetic through experimentation, and then whittling it down to a cohesive sound.

How would you describe Limits of Desire as an album?

A huge step forward for the band. A look at love from the both the bottom and the top of the thing. A smart pop record in a world of dumbed down ones.

If you would describe Limits of Desire with a color, what color would that be and why?

White. I like to think a blank slate is white and not black. White for a sort of clarity in our ever-more confusing world.  We made the vinyl white also, well, because it LOOKS TOO COOL.

You’ve played in Gothenburg once before. Do you have any expectations now that you’re coming back?

Yes, we played Gothenburg a few years ago. It was a Sunday in December and freezing for some NY boys. The show was a blast though. I want to get Yung Lean to come out to the show. #SADBOYS

And what can the crowd expect from your concert at Pustervik?

The better question is what can we expect from the crowd? We’d like to dance and we hope that you will too.

What is the hardest thing about being in a band?
And the best thing?

Spending excessive amounts of time in the van with the same 4 people and coordinating is the worst part about being in a band. The best thing is collaborating with my best friends and getting to meet people all over the world that have stumbled onto and enjoyed this music.

Do you have a song from Limits of Desire that you are more proud of, than the rest of the tracks?

I love SHOOK LOVES. Its a smokey ballad, and i love those sorts of tracks.. Part of the song is based on a passage from a book called All the Kings Men by Robert Penn Warren where the main character walks down the long street of his life, looking in the windows and thinking about how everyone else has it so much better than he does. I love the trumpet parts that our friend Aaron Rockers played on it as well. Really adds a NYC feel

Do you have any plans for the future? Recording/writing/touring etc.

We’ve got a lot of songs finished already. Just working on how to give them to the world. We’ll be touring a lot next week and hopefully will be back over in Sweden for one the festivals next summer.

JENNIFER LAST

 

affischoriginal.indd

Band: Könsförrädare
Album: Curse All Law
Etikett: Teg Publishing
Betyg: 9.1 / 10

Sverige har på sistone blivit någon slags födelseplats för kvalitativ noise, lo-fi och skränig indiemusik. Det är visserligen ganska logiskt. Sverige är ett kallt land och att många då dras till kallt-ljudande rundgångar och knastriga gitarrslingor som biter på samma sätt som frosten är kanske inte alls så märkligt som det kan verka. Könsförrädare är med sin debutskiva Curse All Law inte sena att hoppa på tåget.

Den norrländska bok- och skivetiketten Teg Publishing — hem åt Mattias Alkbergs Begravning, Magnus Ekelund & Stålet, Maria Eriksson — har verkligen gjort ett fynd. Luleåbandet golvar mig fullständigt. Vid första lyssningen så tappar jag för en stund bort mig själv.” Kan det vara så bra?” och ”Bojan du borde ha förvarnat mig” är fraser som ekar i mitt huvud. Jag tappar bort mig själv under varje låt, gång på gång. Och även om jag lyckas hitta tillbaka till mig själv, om än bara för en stund, så drunknar jag åter igen i mina intryck, mina proppfulla intryck. Curse All Law är kanske skivan som the xx skulle kunna göra om de var lite coolare, och (förlåt mig) lite bättre. Fast den enda likheten mellan de två är kanske den passiva känslan i musiken. Men Könsförrädare gör lite mer än att låta mysigt och nära. På Curse All Law kan du räkna med attityd – även fast musiken egentligen är ganska passiv, och ganska nära. Allting smälter ihop, men den suddiga bilder lyckas ändå på något sätt att peka fingret. Lyssna på den första singeln ”Death To Stories”, till exempel. Den består nästan enbart av raka gitarriff och sångmelodier som ligger och flyter ovanpå ljudbilden på ett, som tidigare nämnt, passivt sätt. Men det är ändå destruktiv och hindrar inte den från att i slutet gå in i en sekt-doftande del där den ena sångerskan Janinne Sandström-Oja om och om igen utropar ”to see someone”. Det får mig att rysa. Inte enbart på grund av sångerskans mycket personliga uttryck utan för att det är en sån kraftig kontrast till resten av denna mer tillbakadragna låt, ett riktigt metalskri.

Jag tror faktiskt att jag är kär. Kär i industriljud av vad som verkar komma från ett tåg, en spårvagn eller kanske en liten, liten fabrik. Jag faller ner på knä inför Velvet-stråkar och dissonanta pianon, jag försöker släppa taget men det går inte. Jag skriker, och jag klänger mig fast vid vartenda litet anonymt gitarr-riff. Jag vet inte om min kärlek är besvarad, jag får inte ens veta. Bakom alla små rundgångar och abstrakta synthar så är Könsförrädare egentligen en enda stor hemlighet. Jag hör låttexterna klart och tydligt, och jag försöker läsa mellan raderna på ungefär samma sätt som jag i nionde klass blev instruerad att göra av mina språklärare. Jag hade säkert fått ett tillfredsställande betyg på min analys men det känns ändå inte helt rätt. Hur ska jag kunna läsa mellan så hemlighetsfulla rader?

Men jag får vara kvar här. Det är okej att jag ligger här, med armarna runt en Könsförrädares ben utan att ha klurat ut dess hemlighet. För den här skivan är ganska snäll också. Ja, Könsförrädare har lyckats med att få noiserock att låta mjukt och försiktigt (ja, till och med hemlighetsfullt). Även i dissonanta partier, såsom i den fantastiskt fina låten ”Second Coming” lyckas de med att inte störa på samma sätt som dissonans annars gör. Så även om du inte gillar genren så är den här skivan värd lyssna på. Det finns få band som bemästrar oljudskonst på ett så överlägset och balanserat vis.

Bortom all noise, och alla alternativa musiktermer finns det dock ännu en sida av Könsförrädare. Låt mig ordentligt introducera fenomenen Alina Björkén & Janinne Sandström-Oja. Alina och Janinne har på den här skivan det kanske bästa uttrycket jag hört. Det är aldrig för nära men inte heller för långt bort. Jag kan höra en personlighet i rösten samtidigt som den funkar rent tonalt. Den enda som kan jämföras i röstväg är Karin Dreijer i The Knife. Deras röster är egentligen det här som är den stora anledningen till att Curse All Law är så fruktanvärt bra. Det spelar ingen roll hur mystiken i slutet på ”Removed, Included / Glass Mountains” får mig att rysa och drömma mardrömmar om utomjordingar och konspirationsteorier eller vilken fantastisk poplåt ”Raging River” är när sångerskan har det kanske bästa uttrycket jag hört.

När jag skriver om bra musik tenderar jag att dra liknelser. Jag gör det till och med när jag skriver om dålig musik. Men låt oss se bortom all kärlek, och all romantisering av den svenska kylan jag babblar om i den här recensionen. Könsförrädares Curse All Law är en fruktansvärt bra skiva. Lyssna på den.

Emil Moodysson

Ji Nilsson Tell Them

Idag la den nya feministiska kulturtidskriften Equalizer upp en länk till Ji Nilssons ”Tell them” via deras facebooksida. Rodeos blogg Jenny & Vänner verkar ha varit först med att upptäcka denna talang, som de förutspår kommer bli en av framtidens popstjärnor: ”Ji Nilsson och hennes gäng kommer snart äga svensk pop och jag skulle inte bli superförvånad om det dyker upp en internationell hit inom en snar framtid signerad någon av dem.”

Ji Nilsson har varit nära musik sen barnsben, uppvuxen i en så kallad ”musikalisk familj”, började hon skriva låtan redan vid 13, och det var gett grymma resultat. Hon är i en vänskapskrets där fantastiska nya popsångerskor ingår, Marlene, Julia Spada, Beatrice Eli och Noonie Bao. Hon har varit med och producerat Mack Beats & Julia Spadas ”Lägg Dig Ner” och Marlenes”Bon Voyage”. Lyssna på de två fantastiska låtarna nedan och Jis debutsingel ”Tell Me” — som påminner mig om en blandning mellan Noonie Bao och The Weeknd

DSC_3044_

Jag borde inte gå på spelningen på Pustervik på fredagskvällen. Just hemkommen från två veckor i Italien och är både ”tillbaka i Sverige”-deprimerad och sjuk. Men jag känner mig själv väldigt bra. Jag kan inte missa en spelning jag vill gå på. Det är ju dessutom Klubb Instant – som bara råkar vara bästa klubben vad gäller konserter. Och såklart tar jag mig ut i den olidliga kylan och äntrar Pustervik när förbandet har kört ett par låtar.

DSC_3056_

Killers Walk Among Us har jag aldrig hört talas om förut. Tydligen ett Göteborgsbaserat band som enligt mina öron kör något i stil med indiepop innehållande alternativa rockslingor. Jag känner igen basisten, som även är sångare i Hunt som jag såg här för ett par veckor sedan. Men jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig av Killers Walk Among Us.

Hur, ja, alltså HUR, kan jag inte ha upptäckt dessa innan?! Jag känner mig paralyserad. Kan inte röra mig. Applåderar knappt mellan låtarna. Glömmer att fota. Ja, så bra är det. Jag öppnar genast min Spotify-app, klickar mig in på bandet och trycker på ”starred”. Det här kommer att spelas om och om igen i min annars ganska tråkiga tillvaro (ja, jag nämnde ju det här med Sverige-deppen). Jag blir imponerad av sångaren. En stilig kille som enkelt hade kunnat platsa på en scen i London. Han har stilen, rösten och karisman för att slå stort i en av världens bästa musikstäder. Men de kan ju börja i Göteborg, som trots allt är Lilla London. Good enough.

Jag har tråkigt i pausen mellan Killers Walk Among Us och huvudakten Division of Laura Lee. Dricker en cola och hostar högre än vad DJ:n spelar musik. Jag vill hem och sova. Kan inte räkna på fingrarna hur många timmars sömn back jag ligger efter resan. Men nej, kämpa. Jag har velat se Division of Laura Lee så himla länge, och har missat dem, av olika anledningar, alldeles för många gånger för att det ska vara okej. Kämpa, kämpa, kämpa.

De går äntligen på scen. Strax efter midnatt. De berättar att de är från Vänersborg och jag blir ytterst förvånad då jag faktiskt bodde där under ett års tid. Vad har hänt med mig? Varför är det så många saker den här kvällen som jag inte vet? Skärpning, Jennifer! Skärpning för fan.

DSC_3097_DSC_3085_

För första gången på flera år känner jag att förbandet är bättre än huvudakten. För första gången, kanske någonsin, känner jag också att de låter bättre på skiva än vad de gör live. Jag blir lite besviken men tänker att de säkert kommer igång. Jag lyckas inte undvika känslan av att Division of Laura Lee är aningen stela och kanske efter tio års tid i musikbranschen har växt ifrån förmågan att förmedla känslan och budskapet. Det är absolut inte dåligt. Nej, nej. Verkligen inte. Det är riktigt bra. Jag tror egentligen att det helt enkelt är så att förbandet satte en så hög ribba att det i stort sett blir omöjligt för Division att hoppa över den.

 

De spelar låt efter låt och jag förflyttar mig allt längre bak i lokalen. Min feber stiger i takt till musiken. För så är det… Musiken växer. Dynamiken i setlisten är påtaglig. De spelar min favoritlåt. Rudderless från nya skivan Tree som släpptes i våras – en av årets bästa plattor, utan tvekan. Jag blir glad. Känner för att dansa, men orkar inte. Orkar inte vara bland folk, orkar inte ta till mig musiken, orkar inte stå upp. Efter drygt halva spelningen bestämmer jag mig för att svika allt jag står för… Med tunga steg går jag ut från Pustervik och tar första bästa vagn hem. Käraste Division of Laura Lee, jag ska få min revansch och se er igen. Jag lovar.

Jennifer Last 

Veronica Maggio Sergels Torg Video

Veronica Maggios nya singel ”Sergels Torg” har idag fått sig en som utspelar sig i diverse ruiner och öknar, ensliga och symboliska platser, där avsaknaden av Den hon sjunger om ständigt görs närvarande.

Bojan Buntic

serengeti rebellious hearts

Band: Serengeti
Album: Rebellious Hearts
Skivbolag: Illegyal Records
Betyg: 5.2 / 10 

Jag ska vara helt ärlig. Jag är förmodligen helt fel person för den här recensionen. Reggae har aldrig riktigt varit min grej och vid de tillfällen jag fått frågan om vad jag lyssnar på för musik så brukar jag svara ”Allting förutom reggae och country från 80-talet”. Men jag kan ändå förstå charmen med genren. När man bor i Malmö kan man nämligen inte riktigt undvika genren. Jag tänker inte börja räkna hur många gånger Malmöfestivalen bokat artister som Syster Sol eller Kapten Röd, och det var längesedan jag vistades på Möllevångstorget utan att få öronen fullständigt proppade med ord och uttryck såsom ”Babylon”, ”Soulja” och ”Ganja man”. Kanske är det en effekt av den slappare och friare atmosfären på Möllan, jag vet inte. Men om musiken är en effekt av en av de grejerna som drar även mig till Möllan så måste det vara en genre att räkna med.

När jag börjar lyssna på Serengetis Rebellious Hearts (ILLEGYAL RECORDS) så försöker jag ställa in mig neutralt. Jag tänker att på samma sätt som Håkan Hellströms senaste skiva förvandlat många skeptiker till stjärnögda popoffer så kanske Rebellious Hearts lyckas göra mig till en dreadlocks-hängd Rastaman. Men det dröjer inte länge innan min skalle återigen är klädd med samma gamla hår. Den inledande låten ”I am the one” börjar med en synth som mest av allt påminner mig om den gamla lökiga hårdrockslåten ”Jump” av Van Halen och redan vid synthens entré så smakar musiken ganska illa. Egentligen så är det kanske inte så äckligt, men inom en genre som inte sällan tjatar om organiskt knark och hur vacker naturen är så känns det plastiga och moderna soundet helt fel. 

Repetiva instrumentaler, som bara känns som garageband-loopar med lite studsig gitarr pålagd. Texter som pratar om att höja sig själv mot skyarna och om kärlek. Det där sista tåls att sägas igen, ordet ”love” är i princip den här skivans tema och inte på ett finurligt och nyanserat sätt. Tjejerna i Serengeti sjunger nämligen ”love” och alla möjliga variationer på ordet konstant. Om och om och om igen. Jag tror inte att jag är ensam om att tycka att ordet ska användas sparsamt, för att ordet ska ge samma effekt som dess definition. När det inte handlar om kärlek, så är Serengeti inne och rotar i någon slags politiskt korrekt lsd-tripp. Budskap om allt möjligt nästan spottas i ansiktet på mig och det känns bara som att Serengeti fått ett fåtal åsikter som passar in i genren och sedan fått skriva låttexter om det.

Serengeti gör helt enkelt en tråkig och stel skiva i en annars frihetsdoftande genre. Jag är som sagt inte hemlighetsfull med att inte vara ett fan av genren men sett ur ett universalt perspektiv så är inte heller Serengetis Rebellious Hearts en skiva som håller måttet.

Emil Moodysson


all that we had is lost 1987 remix postiljonen

Den nya, hajpade svenska rnb-stjärnan 1987 gör en mörk, rå, arg tolkning av Postiljonens Whitney Houston-cover ”All That We Had Is Lost” och får mig att känna sån stor jävla förhoppning om att det är just här i Sverige allting händer, att vår pop ligger och kommer ligga i framkant, att den tiden jag väntat på nu är här, att anledningen att jag började blogga äntligen uppfyllts – och platsen är på Hybris.

På 1987s remix kommer ännu ett stadium i sorgearbetet fram, den växande ilskan, den man måste ta sig igenom frustande med klorna före, riva, riva, och viska i sin inre ekokammare. Victor Holmberg visar här att han är en av våra just nu grymmaste producenter. Postiljonens nostalgiska, bitterljuva dröm får ett understråk av pulserande smärta som sakta, men aldrig fullt ut övergår till ett vrål. Skriket är under ytan, och mardrömmen stundar.

Bojan Buntic

H.M Hammarin Ms Henrik Everybody's In Here Living a lie videp

Göteborgs bästa popstjärnor, vännerna Henrik Eksvärd och Hans Mattias Hammarin, har gjort en musikvideo tillsammans — eller, ja, hur ska man uttrycka det här? Det är exakt samma video till båda artisternas nya singlar, Ms. Henriks ”Everybody’s In Here” och H.M Hammarins ”Living a lie”. Det är det coolaste som hänt här i #gbgftw vad gäller popkonst på evigheter, och får mig att hoppas på en riktig jävla poprevolution. Hammarins låt är en fräsig rockdänga som får dig att vilja hoppa, hoppa, och Ms. Henriks är ett mästerspel i fjompiga melodier, funk, och sexappeal. En annan tuff grej: gå in på H.M Hammarins hemsida, ta på dig solbrillor inomhus, och mixa låtarna själv, lev en lögn, gör din egen mashup som en proffsig DJ! Supertufft, right?

Ta en titt nedan på årets bästa musikvideo(s), regisserade av Lina Engborg. Och gå backstage på produktionen via H.M. Hammarins videoblogg.
PS. Låtarna finns i vår officiella playlist, tillsammans med resten av årets bästa svenska musik.

Bojan Buntic

Blogg: Kent-effekten

Gehitmusiken —  23 september, 2013 — 1 kommentar

bored baby

Den svenska så kallade ‘Kent-melankolin’ har gjort bo i många tonårshjärtan, och skapat ett storhetsvansinne utan dess like — det handlar om att må så sämst i världen man kan må. Man har det värst och ingen förstår en, ni vet, människor som är som en scen ur en Roy Andersson-film som fastnat i repeat.

Hur i helvete hände det här? Hitta till ”Utan dina andetag” från en klickning på spotify från Markus Krunegårds spotifysida, ångesta dig igenom några skivor och tyck att den där Jocke sjunger precis som du känner dig, gråt lite, drick lite vin, skaffa svarta kläder, lugg, spill lite vin, och snart är ditt liv en tävling i diagnoser, påstått pillerknarkande och dåliga erfarenheter — som typ att stirra in i en vägg hemma och hata dig själv, för ingenting. Intensivt. Jag hörde att en popflicka ifrån Linnéstaden i Göteborg fått 200 diagnoser och lika många psykoser. Och att nån stackars snubbe dött av att gråtrunka till ”Socker”.

Problemet med detta är att de tar uttryck som tillhör de verkligt psykiskt lidande och urvattnar dem. Pojken som skrek varg-armén skriker ut i FB, till sina föräldrar, till sina vänner, till de verkligt psykiskt sjuka lidande och döende i ångest, att de har det så jävla svårt. För att vinna lite uppmärksamhet och lite status. För i Kents efterföljd är det nämligen coolt att ha det skit.

Jocke, i ”Elite” sjunger du om hur ”ett hundra överklasspoeter [inte kan] ge [dig] någonting”, och hyllar de föregångare som slitit ut sig för att ge dig en plats i livet, arbetarklassen och andra exploaterade, men du har blivit en hjälte för amatördiktande medelklasstonåringar som känner sig som hjältar när de erövrat sin första diagnos, så de kan hänga upp den bland planscher som är redo för instagram och nästa #FÖLJMIGSNÄLLA hashtag. För påstått psykiskt lidande ger ju följare.

Den där beryktade nordiska melankolin har dock haft en hel del positiva verkningar. Till exempel bra musik, det mesta som Kent själva gjort fram till Röd, som har fått sig sina efterföljare, de flesta mediokra ur ovanstående kategori gråtrunkare, och ett antal lyckade som blivit sina egna: Kristian Anttila, Jonathan Johansson, och idag, till exempel, Sibirien.

Hur fantastiska Kent än är så har Kent-effekten helt och hållet tömt ut mitt intresse för bandet. Jag vill aldrig mer höra om hur du är det största Kent-fanet, den svåraste, svartaste, skrytigaste, och om hur många rader du har tatuerat i ditt hjärta.

För nej, det är inte tufft med ångest, det är bara jävligt jävligt svårt, på riktigt. Och kanske det är dags att sträva efter något som kan slå sönder det här samhället som lett oss hit till ett utlett liv i långtråkighet, knarkmissbruk, och eskapism, meningslöst våld och spyor? Kanske finns det någon musik som istället inspirerar? Som den där Kent-låten jag nämnde tidigare, den där låten om vår elit, kanske finns det någon låt som kan tända den där elden igen så vi kan besvara de som har tagit oss hit?

Bojan Buntic

http://youtu.be/LwDMFOLIHxU

kristian anttila el perro del mar säg nej till mig

Två av GE HIT MUSIKENs favoriter, Kristian Anttila och El Perro Del Mar, går ihop för att sjunga så fint de kan om detta fula liv, på ”Säg Nej Till Mig”, den första singeln från Kristian Anttilas dubbelalbum POPRUNA 2003-2013. Ännu ett popmästerverk till låt i efterdyningarna av ljudbildsexperimenten på 2012s superalbum Djur & Människor Denna duett är så oerhört vacker att man ryser flera gånger — och berörs av två artister som vågar gå med sina hjärtan och hela sin personlighet på utsidan, utan någon som helst ironi och Svenska Tjejer-spex.

Under en himmel av bly
På ett av alla svarta klot
Livet är fult
Och jag sjunger så fint jag kan

Berusad på sagor och sång
Vinden blåser ditt håll
Är helare nu men ändå nånstans halv

Under ett galler av moln
I filmen utan lyckligt slut
Livet är fult
Och jag sjunger så fint jag kan

Sitter packad på minnen och damm
Dom rop som aldrig nått fram
Är helare nu men ändå nånstans halv

Och med ett leende […]
I samförstånd eller döden
Vet jag vi kommer gå isär
Nån gång, så säg
Nej, till mig
Innan jag hinner fastna i dig

Glöm ej att följa vår spotifyplaylist som idag har uppdaterats med ”Säg Nej Till Mig” och ett antal andra nya fantastiska låtar.

Bojan Buntic