Ge Hit Electronic Summer! Dag 2 och 3

Gehitmusiken —  4 september, 2013 — Lämna en kommentar

PAGE Electronic Summer 1

Electronic Summer fortsätter att leverera. Bättre än någonsin enligt mig. Fredagen bjuder på något av det allra bästa inom synthvärlden. Först ut är Page. De ska precis dra igång med första låten, som är en av de tolv spåren på nya plattan Hemma som släpptes i dagarna. Introt dunsar mellan väggarna och Eddie utbryter:
– Nej, för fan! Pausa! Jag glömde en sak!
Och fortare en kvickt försvinner han ner från scenen och in i backstageområdet. Han har tydligen glömt setlisten. Bummer. Men en väldigt avslappnad början som spräckte isen. Bra, Eddie!

PAGE Electronic Summer 2

Jag skulle egentligen enbart kunna skriva: Page, Page, Page, Page, Page. För ja, så är det. De äger scenen, de äger publiken, de äger kvällen. Page består av de två synthveteranerna (inom svensk synth) Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko. De har varit här förut. Både som Page och som deras sidoprojekt (Sista Mannen På Jorden, Julian & Marina). Men det här slår det mesta som har spelats innanför Brewhouses väggar under de olika Electronic-upplagorna. Eddie kan sin sak och vet om det. Kör ett litet solo på sin synth och säger med stolthet:
– Hörde ni det där?! Det kom jag på NU. Det lät ju skitbra!

PAGE ELECTRONIC SUMMER 3

Jag står längst fram och skrattar högt åt honom där han står och maler på som en pratkvarn. Han kan komma undan med stå-upp. Enkelt. Jag skrattar sedan vidare åt Marina som ber Eddie att hålla käften. Vilket team. Som ett gift pensionärspar. De har med nya låtar såväl som gamla godingar i kvällens setlist. De klassiska ”Dansande Man” och ”Ett S.O.S” innebär festivalens första allsång. Det är så himla fint.

Vanligt Folk blir Pages efterträdare på scenen (läs intervju och recension här). Det blir lite av en vändpunkt och jag kan inte låta bli att bli så satans imponerad. Här är man van att se ett band bestående av två pers som står bakom varsin synth och leker lite med effekterna. Men inte hos Vanligt Folk. Det är kaos på scen, och de tar kvällen till en helt ny nivå.

Jag får ett uppehåll i att vara imponerad. Kvällens tredje akt, Tyske Ludder, är för mig totalt ointressanta. Jag har försökt att lyssna in mig på dem, verkligen, men det går inte. Jag är lite sen in till spelningen. Kommer in mitt i ett intro och tänker att, jävlar, det här låter ju faktiskt rätt bra ändå. Sedan börjar han sjunga. Typiskt. Varför tror tyskar att man ska sjunga som en dansk pratar, det vill säga som om man har en potatis i halsen?

DAF – sista bandet upp. Tyska pionjärer inom elektronisk musik. EBM all over the place. Jag inser relativt snart att det inte alls är min grej, men att de kan sin sak. Det låter rätt bra, men någonstans på genom spelningens en och en halvtimmes-intervall blir det lite tråkigt. Det låter samma. Det händer inte så mycket. Men publiken älskar det, och det gör mig glad. Efter tre låtar måste giget avbrytas då det är sådant tryck att kravallstaketet håller på att ge vika. Herregud. Som ett plåster på såren kör de superhiten ”Der Mussolini” en gång till. Folket jublar. Det är en höjdpunkt och ett bra avslut på festivalens andra dag.

SPARK ELECTRONIC SUMMER 2013

Dag tre. Lördag. Man kan tro att folk borde börja bli slitna, men icke. Människorna på plats är gladare och blir fullare fortare än de två gångna festivaldagarna. Först ut är Spark! En mjukstart. Det är bra, men inte fantastiskt. Inte på något sätt unika, men tillräckligt underhållande för att jag ska vara underhållen spelningen igenom.

Mr Jones Maschine

Mr. Jones Machine låter och är bättre. Jag får gåshud (festivalens första) när de kör den kända dängan Augustiljus. Fantastiskt bra svensk synth. Lördagen är mer åt synthpophållet rent generellt sett, och det är väl egentligen det jag är svag för. Det finns många bra band inom den genregrenen som kör bra musik med svenska texter. Mr. Jones Machine är definitivt ett av banden.

Synthpopen fortsätter när S.P.O.C.K går upp på scenen. Jag kommer inte in i det. Det går inte. Det är alldeles för mycket folk. Jag ser ingenting. Jag får inte känslan. Jag är besviken. Bestämmer mig för att gå ut och ta lite luft. Står och minglar. Njuter av det – medan S.P.O.C.K fortsätter att röja där inne. Ångrar mig. Klart jag ska se S.P.O.C.K. Går in igen. Får bättre plats, nästan längst fram. Hamnar i mitten av all eufori. Älskar det. Det är allsång så hög att allt jag hör stundvis är publiken. Wow. Jag lär mig texterna. Sjunger med. Dansar. Njuter ännu mer. Klappar i takt. Tjoar lite då och då. Kvällens bästa. Fasen, så bra.

Apoptygma Berzerk får avsluta hela kalaset – hela två timmar efter att S.P.O.C.K kliver av scenen. Det märks inte. Tiden har flugit iväg. Apoptygma spelar i en och en halv timme. Det märks inte heller. Förmodligen för att mitt musikaliska intresse har stendött efter den fullsmockade helgen. Jag orkar inte ta in mer, och sitter i en soffa längst in i lokalen. Hör bara spelningen på avstånd. Och sådär i bakgrunden låter det bra och publiken är helt fantastisk. På håll låter det nästan som en Way Out West-spelning och att det enbart är några hundra i publiken är ofattbart.

Vilken helg. Jag säger bara det: Vilken jävla helg. Arrangörerna har gjort det igen, ett helt makalöst jobb (APPLÅDER!). Nästa stopp: Electronic Autumn!

Jennifer Last

 

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s