Skivrecension: Avicii – True

Gehitmusiken —  13 september, 2013 — 3 kommentarer

avicii true

Artist: Avicii
Album: #True
Skivbolag: PRMD/Universal
Betyg: 6.3 / 10

”You’re not performing like a guitar player or a singer is performing, you know what I mean? So it’s weird to be in the same type setup as one of those. ’Cause I’m not really doing much, you know — like, technically, it’s not that hard.” – Tim Bergling

“Yeah, it’s mostly volume,” he said. “Or the faders, when you’re starting to mix into another song, you can hear both in your headphones, you get it to where you want and you pull up the fader.” Tim Bergling

Citat hämtat från popcrush.

Låt mig svara med det här.

Aviciis debutalbum #True är inte vår generations Thriller. I Jan Gradvalls recension förvandlas Tim Bergling – till ett geni utan dess like i samtiden. 5/5. Resten av kritikerkåren fortsätter i samma anda, fast med lite mindre kaffeinducerad extas, där det viftas med Daft Punk-analogier. Men jag undrar, vem som förutom Gradvall själv är förtrollad? Vilka mer ser det vansinniga och geniala i dessa tolv låtar? Är det inte så att det bara är EDM-kidzen, Myspace-generationen, och Instagram-raveare? De som egentligen inte bryr sig om musik, som bryr sig mer om att synas viftande med armarna i ett vimmelfoto eller bland konstfulla matarkitekturer i flödet på #yolo?

Når #True en helt ny Levels? Det kanske är så. Detta kanske är vår tids Thriller. Och jag som tjugofemåring borde väl kunna hålla med? För om tjugofyraåringen Tim lyckas med något så är det att nå perfektion inom den absolut tråkigaste förgreningen av housemusiken, det som vissa med stolthet vill kalla för ”svensk house”, och som är soundtrack och dröm för dagens ungdomar. Ja, det kanske är så att hitkavalkaden #True kanske är vår generations Thriller? På det superfunkiga samarbetet med Nile Rodgers ”Lay Me Down” kan man nog tro att det är så. Kanske kitschig ”vansinnig” countryhouse med 4-on the floor-trumma, ”massiva” refränger som ”pekar på toppen av Empire State Building och säger att där ska jag bo”, ”maxade” syntar och åthelvetes ofunkiga funkbasar, utan någon som helst själ, är vår tids Thriller? THRILLER. Ge mig arsenik

Men dog inte denna genre i barnsäng? Eller BORDE den inta ha gjort det, när det görs så jävla mycket grym pop, skruvad ny hiphop, och så jävla tung klubbmusik idag, i underjorden? Jag är provocerad. #True är så sanslöst jävla tråkig bara. 

På 563 ord gör Gradvall ett riktigt trolleritrick och provocerar popfanatiker, producenter, musikelitister, DJs och andra recensenter, till en nivå konkurrerande med Fredrik Strages krönika om ”droppen” och Skrillex. Gradvalls recension mäter sig t.om. med Göteborgs indieunderjord. Vi har under ett år lyckats göra om ”Levels”, som kunde ha varit vilken nu bortglömd mainstreamdynga som helst från Glitters högtalare i nordstan — till BD-poppares stora hymn. Tiotusentals euforiska ögonblick i Jazzhusets lila atmosfär, tiotusentals nya kickar på så många olika levels. Jag har till och med döpt min katt till Levels.

LEVELS

Fast Gradvall tar ändå priset. De som blir mest provocerade är vi Michael Jacksson-älskande technonördar som vill fortsätta gilla vår ”Levels” ironiskt. Gradvall räknar enligt musikkritikerstandard upp en del intressant och märklig fakta om albumet och Avicii. Man kanske kan tro att #True är så jävla true, rätt igenom Strange Fruit-äkta, bara för att till exempel ”Addicted To You” låter hjärtskärande och är ett samarbete med den ”71-årige ”In the ghetto”-kompositören Mac Davis” och ”framförs av en avlägsen släktning till Judy Garland från Oklahoma som sjunger exakt som Adele”. Japp, ta något urvattnat som ”Rolling in the deep”-soundet, lägg på lite ackustisk gitarr-samples och ett dunk, dunk, och du har enligt Gradvall ett ”While My Guitar Gently Weeps”-mästerverk i själablottande. Fast om man nu ska blotta sin själ så får man väl ha en själ till att börja med.

Ett annat intressant faktum är att Avicii är en riktig ut på fältet-producent: ”Avicci har gjort sin research på fältet, förfinat sitt hantverk till perfektion.” Han har tjänat 250 000 dollar per gig för att bemästra konsten att få en MDMA-hjärnas substanser att skjutas ut ur Guds penis: ”Hur många andra musiker i historien har spelat för 25 miljoner människor över hela jordklotet innan de gör sitt debutalbum? Avicii vet exakt vilka tempohöjningar och taktbyten som får händer att lyfta mot himlen.” Vad gäller mixande och trixande på #True så är jag ledsen Gradvall, men det finns inte mycket vansinnigt där att hämta. Det är inga överaskande moment, ingenting nydanande, ingenting som skulle kräva år av live-erfarenhet att bemästra. Lek lite i FL-studio i ett år så kan du alla de där snygga övergångarna och det c00la samplandet. Avicii har väl blivit lite bättre på att hitta nya presets sen inlägget på Studio.se.

I jämförelse med ett annat crossover-fenomen från 2013, Disclosure, som också gjort sin research live, så faller #True platt. Settle är till skillnad från #True ett mästerverk i konsten att göra popmusik av nutida klubbgenres. Om #True hade kommit ut för några år sedan, i samband med ”Levels”, så hade det varit ett hyffsat intressant album och ett bra prov på vad som hände i den svenska, Stureplans-klubbvärlden och ute på festivalerna just då. Men alla de där giriga gigen har gjort att Avicii är år efter Avicii. #True har inte nått en ny Levels, och albumet är förhoppningsvis en begravningsceremoni för de senare årens absolut tråkigaste genre. 

Bojan Buntic

Annonser

3 svar till Skivrecension: Avicii – True

  1. 

    Frågor, frågor, frågor.

    Är det här en recension av True eller recension av Jan Gradvalls recension?

    Varför måste du förhålla dig vad en 50-plussare på finanstidningen Dagens industri tycker över huvud taget? Tror du han har koll på Göteborgs indieunderjord?

    Vad betyder Strange Fruit-äkta? Att det finns en spökskrivare som Abel Meeropol inblandad?

    Vilken ”jävla mycket grym pop”, skruvad ny hiphop, och så jävla tung klubbmusik” borde vi lyssna på istället? Länkar till underverken, tack.

    Vilka av dessa håller för ett helt jävla album?

    Och vilka av dessa förtjänar att pryda Billboards nya omslag istället för Tim Bergling?

  2. 

    åh ni är alla skitjobbiga

  3. 

    Den heter True inte #True

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s