Blogg: Kent-effekten

Gehitmusiken —  23 september, 2013 — 1 kommentar

bored baby

Den svenska så kallade ‘Kent-melankolin’ har gjort bo i många tonårshjärtan, och skapat ett storhetsvansinne utan dess like — det handlar om att må så sämst i världen man kan må. Man har det värst och ingen förstår en, ni vet, människor som är som en scen ur en Roy Andersson-film som fastnat i repeat.

Hur i helvete hände det här? Hitta till ”Utan dina andetag” från en klickning på spotify från Markus Krunegårds spotifysida, ångesta dig igenom några skivor och tyck att den där Jocke sjunger precis som du känner dig, gråt lite, drick lite vin, skaffa svarta kläder, lugg, spill lite vin, och snart är ditt liv en tävling i diagnoser, påstått pillerknarkande och dåliga erfarenheter — som typ att stirra in i en vägg hemma och hata dig själv, för ingenting. Intensivt. Jag hörde att en popflicka ifrån Linnéstaden i Göteborg fått 200 diagnoser och lika många psykoser. Och att nån stackars snubbe dött av att gråtrunka till ”Socker”.

Problemet med detta är att de tar uttryck som tillhör de verkligt psykiskt lidande och urvattnar dem. Pojken som skrek varg-armén skriker ut i FB, till sina föräldrar, till sina vänner, till de verkligt psykiskt sjuka lidande och döende i ångest, att de har det så jävla svårt. För att vinna lite uppmärksamhet och lite status. För i Kents efterföljd är det nämligen coolt att ha det skit.

Jocke, i ”Elite” sjunger du om hur ”ett hundra överklasspoeter [inte kan] ge [dig] någonting”, och hyllar de föregångare som slitit ut sig för att ge dig en plats i livet, arbetarklassen och andra exploaterade, men du har blivit en hjälte för amatördiktande medelklasstonåringar som känner sig som hjältar när de erövrat sin första diagnos, så de kan hänga upp den bland planscher som är redo för instagram och nästa #FÖLJMIGSNÄLLA hashtag. För påstått psykiskt lidande ger ju följare.

Den där beryktade nordiska melankolin har dock haft en hel del positiva verkningar. Till exempel bra musik, det mesta som Kent själva gjort fram till Röd, som har fått sig sina efterföljare, de flesta mediokra ur ovanstående kategori gråtrunkare, och ett antal lyckade som blivit sina egna: Kristian Anttila, Jonathan Johansson, och idag, till exempel, Sibirien.

Hur fantastiska Kent än är så har Kent-effekten helt och hållet tömt ut mitt intresse för bandet. Jag vill aldrig mer höra om hur du är det största Kent-fanet, den svåraste, svartaste, skrytigaste, och om hur många rader du har tatuerat i ditt hjärta.

För nej, det är inte tufft med ångest, det är bara jävligt jävligt svårt, på riktigt. Och kanske det är dags att sträva efter något som kan slå sönder det här samhället som lett oss hit till ett utlett liv i långtråkighet, knarkmissbruk, och eskapism, meningslöst våld och spyor? Kanske finns det någon musik som istället inspirerar? Som den där Kent-låten jag nämnde tidigare, den där låten om vår elit, kanske finns det någon låt som kan tända den där elden igen så vi kan besvara de som har tagit oss hit?

Bojan Buntic

http://youtu.be/LwDMFOLIHxU

Annonser

Trackbacks and Pingbacks:

  1. Sibirien | Mess Productions - september 23, 2013

    […] om Sibirien: Gaffa – Fyndet Ge Hit Musiken – Kent-effekten Being Blogged – Intervju Phixx Music – Presentation Mess Productions – […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s