Skivrecension: Serengeti – Rebellious Hearts

Gehitmusiken —  26 september, 2013 — Lämna en kommentar

serengeti rebellious hearts

Band: Serengeti
Album: Rebellious Hearts
Skivbolag: Illegyal Records
Betyg: 5.2 / 10 

Jag ska vara helt ärlig. Jag är förmodligen helt fel person för den här recensionen. Reggae har aldrig riktigt varit min grej och vid de tillfällen jag fått frågan om vad jag lyssnar på för musik så brukar jag svara ”Allting förutom reggae och country från 80-talet”. Men jag kan ändå förstå charmen med genren. När man bor i Malmö kan man nämligen inte riktigt undvika genren. Jag tänker inte börja räkna hur många gånger Malmöfestivalen bokat artister som Syster Sol eller Kapten Röd, och det var längesedan jag vistades på Möllevångstorget utan att få öronen fullständigt proppade med ord och uttryck såsom ”Babylon”, ”Soulja” och ”Ganja man”. Kanske är det en effekt av den slappare och friare atmosfären på Möllan, jag vet inte. Men om musiken är en effekt av en av de grejerna som drar även mig till Möllan så måste det vara en genre att räkna med.

När jag börjar lyssna på Serengetis Rebellious Hearts (ILLEGYAL RECORDS) så försöker jag ställa in mig neutralt. Jag tänker att på samma sätt som Håkan Hellströms senaste skiva förvandlat många skeptiker till stjärnögda popoffer så kanske Rebellious Hearts lyckas göra mig till en dreadlocks-hängd Rastaman. Men det dröjer inte länge innan min skalle återigen är klädd med samma gamla hår. Den inledande låten ”I am the one” börjar med en synth som mest av allt påminner mig om den gamla lökiga hårdrockslåten ”Jump” av Van Halen och redan vid synthens entré så smakar musiken ganska illa. Egentligen så är det kanske inte så äckligt, men inom en genre som inte sällan tjatar om organiskt knark och hur vacker naturen är så känns det plastiga och moderna soundet helt fel. 

Repetiva instrumentaler, som bara känns som garageband-loopar med lite studsig gitarr pålagd. Texter som pratar om att höja sig själv mot skyarna och om kärlek. Det där sista tåls att sägas igen, ordet ”love” är i princip den här skivans tema och inte på ett finurligt och nyanserat sätt. Tjejerna i Serengeti sjunger nämligen ”love” och alla möjliga variationer på ordet konstant. Om och om och om igen. Jag tror inte att jag är ensam om att tycka att ordet ska användas sparsamt, för att ordet ska ge samma effekt som dess definition. När det inte handlar om kärlek, så är Serengeti inne och rotar i någon slags politiskt korrekt lsd-tripp. Budskap om allt möjligt nästan spottas i ansiktet på mig och det känns bara som att Serengeti fått ett fåtal åsikter som passar in i genren och sedan fått skriva låttexter om det.

Serengeti gör helt enkelt en tråkig och stel skiva i en annars frihetsdoftande genre. Jag är som sagt inte hemlighetsfull med att inte vara ett fan av genren men sett ur ett universalt perspektiv så är inte heller Serengetis Rebellious Hearts en skiva som håller måttet.

Emil Moodysson


Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s