Archives For oktober 2013

Veronica Maggio Låtsas som det regnar

Jag får ursäkta för inaktiviteten på bloggen på sistone, men det finns ingen ursäkt för att inte skriva om en av årets vackraste remixar. Den ömsinta balladen ”Låtsas som det regnar” var, enligt mig som har en fallenhet för just kärlek och ballader och att låtsas som det regnar, det absolut bästa spåret på Veronica Maggios senaste superplatta Handen i fickan fast jag bryr mig. Tänk att en av Sveriges just nu bästa, mest aktiva houseproducenter, 12-3 recordings Ruben Brundell, gjorde en superfin remix på just det spåret, något som jag kan ta med mig ut på dansgolvet.

Det är ett minimalistiskt mästerstycke i elegant house. En melodisk skönhet med pulsande bas och samplehantering i en klass för sig. Är vi på väg att få en popremixare i klass med Cyril Hahn här i Sverige?

PS. Lyssna gärna på hans GE HIT MIXEN-bidrag. Det var riktigt tungt.

Bojan Buntic

Vånna Inget

Vånna Inget, en av våra favoritband, har nyligen släppt andragivet Ingen Botten, en av årets i särklass bästa skivor. Titelspåret är typ årets bästa allsång. Jag älskar det här bandet. Ikväll spelar de på mitt favoritställe i Göteborg, Jazzhuset, på torsdagsklubben Caligulas sista klubb. Vi intervjuade frontfiguren Karolina inför spelningen.

GE HIT MUSIKEN: Det var längesen ni släppte Jag ska fly tills jag hittar hem – en av mina favoriteps från 2012. Jag minns att ni sa på p3 sessions att det nya albumet skulle bli något riktigt stort. Jag blev väldigt förväntansfull. Hur skiljer Ingen botten sig från er tidigare musik?


Karolina: det har väl lagts mer tyngd på tyngden än på hetsighet, Nya skivan och Ep-n ”Jag ska fly tills jag hittar hem” går mer hand i hand samtidigt som vi själva kanske inte tycker att det är vansinnigt stor skillnad i det vi gör utan snarare en naturlig utveckling.

Vi kände också att vi ville lägga mer tid på denna skivan eftersom att ”Allvar” gjordes o dunkades in på typ två veckor  och vi ville såklart inte göra en kopia av den.

 
GE HIT MUSIKEN: Hur var det att arbeta med  The Bear Quartets Jari Haapalainen?
 

Karolina: det har varit fantastiskt roligt o han är jävligt bra på det han gör! Hoppas vi kan göra fler skivor ihop!

 
GE HIT MUSIKEN: Det finns så mycket ilska i er musik. Skulle ni kalla er för ett politiskt band?
 

Karolina: jag har inget intresse av att sätta stämplar, det gör alla andra. Vi är ju människor som lever och upplever både uppgångar o motgångar hela tiden och vår musik handlar om det.


GE HIT MUSIKEN: Hur känns det att leva i Sverige 2013?

 

Karolina: Det känns rätt grått med sverigedemokrater i riksdagen och ökad privatisering. Man önskar ju att ens barn får växa upp i en omfamnande värld istället för en vi och dom värld!


GE HIT MUSIKEN: Om ni får välja ett citat som en beskrivning av bandet eller ett motto, vad skulle det vara?


Karolina: ”Det kan komma så möe utå ett enda misstag” av  
Elin wägner, det e fint det!

 
GE HIT MUSIKEN: Ni har jämförts med Masshysteri. Vad tycker ni om detta?
 

Karolina: Det är ju fantastiskt, dom va ju det bästa som hänt på länge och så sjukt bra! Dom jämfördes väl då med Gorilla Angreb, så det ska ju alltid jämföras hit o dit, sånt kommer man aldrig ifrån.

 

GE HIT MUSIKEN: Ni har turnerat flitigt. Har ni fått några nya erfarenheter från turnéerna? Finns det någon särskilt rolig upplevelse ni vill berätta om?

 

Karolina: Säkert hundratals, det är ju upplevelserna som är den största belöningen! Att få åka runt o spela o åka till usa o spela musik som dessutom är på svenska o folk uppskattar det, att komma till nya ställen och städer varje kväll med nya intryck och nya människor!  Dagen efter att vi spelat i ett punkhus i Seattle så va vi och käka frukost på ett hak som dom sa va sista stället man såg Kurt Cobain i livet, sånt e ju fett!

 
GE HIT MUSIKEN: Är ni taggade inför spelningen på Jazzhuset här i Göteborg?
 

Karolina: Ja jätte o jag har aldrig vart där innan så det ska bli hur kul som helst!

artworks-000061019341-nqka16-t500x500

Med 84 likes på Facebook och en lika spretig låtlista är Stockholmsbaserade Bristlemouth lika delar indie som svåra. Genom Sippin har de släppt en godbit som är mörkare och kyligare än den ensamma söndagskvällen.

”Skingra” består av enkelt beat som släpar sig fram med likgiltighetens röst som följeslagare. Precis innan känslan av total uppgivenhet infinner sig urartar det i en storslagen symfoni som ruskar om allt. Låten klockas in på två minuter och trettio sekunder så man hinner både gilla dem på fejjan och trycka på play några gånger till.

Blir det för svart och kallt så finns det en video som åtminstone är färgglad.

Amar Bajric

xenia4

Xenia Kriisin är en ny svensk singer / songwriter som debuterat med en storm vid namn Hymn. Albumet är årets starkaste debut och vi har haft det på repeat här på GE HIT MUSIKEN sedan releasen på Luxury. Jag kontaktade Xenia Kriisin och frågade om hon ville vara vårt nästa bidrag till GE HIT MIXEN, vår artistmixserie, och fördjupa sig i lite favoritmusik. Det tackade hon ja till med glädje, och här är den, hennes fantastiska mix. Hon gjorde även bilden till det fantastiska omslaget ovan, som vår bildredaktör Robin Brandt har formgivit.

Vår husdj Erik Bjarnar fick sig en riktig utmaning med dessa låtval. Som ni kan se nedan är det en salig blandning av instrumentell jazz, folkmusik, exotica, gammal suddig, dammig kärlek, vackert improviserat pianospel, och så Beyoncé. Lyssna nedan. Xenia har skrivit en fin kommentar till varje låt.

Bojan Buntic

Tigran Hamasyan – The Poet

WOW! Ny skiva, han fortsätter att knocka mig.

Ixtahuele – Rarohengan Dance

Genidrag att starta ett exoticaband i Göteborg.

Keith Jarret – Part iic (koln concert)

Denna skiva somnade jag till varje kväll när jag var yngre. Inte för att det är så tråkigt att man somnar, utan för att den gör mig tyngdlös.

Billy Holliday – Solitude

Hon är alltid med mig.

My & the Mighty Magoo Orchestra – Broken Armchair

My är helt galen, älskar älskar den musik hon gör! Fullt band, fullt ös. Inget hålls tillbaka.

Beyoncé – Hello (Live)

För att det är Beyonce.

Bror Gunnar Jansson – The Wandering Spirit Of B.F. Shelton

När Gunnar sjunger tillsammans med gitarren smälter jag.

Soil Collectors – I’d Rather Die Than Go To Hell

Såsom titeln, en mening som för mig går långt in i det djupaste. Likaså denna trio.

Trio Gordon – Rodeo

När de spelar live tjuter jag som högst när de spelar denna låt. Många varv runt vardagsrummet har det blivit också. Underbar.

Joni Mitchell – Little Green

Även hon är alltid med mig. Denna låten har rört mig till tårar opassande många gånger.

Finn Loxbo – Otaliga

Röst, själ, denna låten har upprepats i mina lurar, genom landskap och kafferaster.

Klabbes Bank – Cowboyhäst

De är ett av husbanden hemma i lägenheten. Alla skivor, rätt igenom, är rätt igenom.

Color Dolor – Beasts

Finlands finaste. Se Stina Koistinen (leadvokalisten) live. Punkt.

Anna von Hausswolf – Ocean

Vackert som havet.

Isabel Sörling Farvel – If You Don’t

Ett band så samspelt, där röst är så otroligt naturligt – och genialiskt leker med.

arcade fire reflektor

Artist: Arcade Fire
Album: Reflektor
Skivbolag: Merge Records
Betyg: 9.0

Efter månader av cyberhype är den äntligen här i sin fulla längd på Youtube. Arcade Fires nya skiva är så efterlängtad att jag bestämde mig för att avsluta en vinflaska och skriva om bandet som jag misstänker är sända från ovan. Några glas och rökpauser senare är analysen om bandet som definierade 2000-talets popmusik klar. Kortfattat så är det inte en skiva för alla. Men om man lyssnar och ger den sin uppmärksamhet så kommer belöningen. Musiken måste få sin tid, det är då den belönar en. Vissa saker måste vila, nötas och reflekteras över. ”Reflektor” är en av dessa.

Lyckan var total när jag klickade på länken och väntade på bufferibuffen. Den förstärktes av att låttexterna till låtarna pedagogiskt presenteras till den nästan en och en halv timme långa skivan. Videon till Reflektor består av scener ur filmen ”Orfeu Negro” (1959), baserad på myten om Orfeus och Eurydike, och som ur flera perspektiv sammanför musiken med det bildliga. Fördjupningen i detta hör hemma i en separat text.

Ända sedan jag hittade Arcade Fire bland mina nedladdade filer (nedladdning är stöld, barn!) någon gång 2006 har jag haft en känsla av att deras musik växt fram och tillkommit på ett nästan organiskt sätt. Innan jag ens analyserade sönder musik kände jag att ”Ocean of Noise” från Neon Bible liksom sköljde över mig. Smög sig på bakifrån och dränkte mig, i slow motion. Albumet hade en nästan terapeutisk inverkan på mig, utan att jag visste eller ifrågasatte varför. Och den första skivan kan jag skriva en separat avhandling om. The Suburbs var den första som hamnade i skivhyllan i fysiskt format, därmed visade jag öppet min kärlek. En känsla som alltid varit närvarande i Arcade Fires musik är att de vet. De kan det här med musik med stort M och vad de än gör så blir det underbart. Att bandet har en så stor respekt för musiken som uttrycksform och en skicklighet i uppbyggandet och utförandet att de helt enkelt är bäst. Gillar vi inte en låt eller en skiva undertecknad bandet så är det på grund av att vi inte förstår oss på musik från ovan. Det är som att gubben där uppe har ett gäng kanadensare som sina utsända som ska visa oss vad denna konstnärliga uttrycksform resulterar i när den är som vackrast. Och att vi måste ha kunskapen och tilltron för att ta emot allt. Jag har velat skriva dessa rader länge och är glad över att få ner dem nu.

Grejen med Arcade Fire är inte de små orden som bygger upp poesi som får hjärtat att gå itu. Inga snabba lösningar förpackade i melodier, sällan raka puckar och svar på allt i en mening. Det handlar om att grubbla över livet, fråga de stora frågorna och få svar. Inte genom enkla meningar som man kan posta på Tumblr med en snygg bakgrund och tro att man förstått livet och kärleken. Så lätt ska vi inte ha det, vi ska själva hitta det, vi ska själva komma till insikt och applicera varje ord och varje slinga på våra egna liv. Snarare undermedvetet än på det övertydliga sättet. Man vet inte när det händer men man känner att det kommer bakifrån, hör det. Det närmar sig och innan försiktigt så sköljer det över en, precis som ”Ocean of Noise” gjorde med mig. Sedan är man redo att rota i deras skivkatalog och försöka förstå resten. Som en nyförälskelse är det mest spännande att lära känna en person, Arcade Fire gör musik som inte ger bort allt direkt, som man får kämpa för och som varar länge. Som popikoner av sin tid är de fortfarande aktuella, även med de gamla skivorna. Har ditt förhållande varat så länge? Min nyförälskelse varar än.

Nu till albumet.

Första spåret ”Reflektor” är nästan strategiskt placerat för att ge lyssnaren en spark in i skivan, de ovana förväntar sig inte att det blir över sju minuter med diverse tydliga utsvävningar. Å ena sidan ett piano från hörnet av en bar, å andra sidan en saxofon och så David Bowie som körar i slutet. Det är små fragment som bygger upp en helhet och samspelet är i perfekt symbios. Ungefär som en biologilärare skulle förklara något vackert naturligt fenomen.

”We Exist” är mjukare än analoga syntar drivna på ekologisk solkraft. ”Flashbulb Eyes” börjar med några enkla riff och urartar sedan mot så många olika håll att jag tappar kollen. Det ballar ur och det enda jag noterar är de karibiska tonerna och den klassiska poprefrängen i perfekt kombination (jag tänker inte upprepa mig och skriva symbios igen). Texten är enkel i sin uppbyggnad men ändå överväldigande. Enkelt kärleksbudskap vars innebörd växer för varje lysning, med varje reflektion.

Är det ett spår som på ett lekmannamässigt sätt förklarar hur det karibiska soundet har smält in i Reflektor och gett den det lilla extra så är det ”Here Comes The Night Time”. Jag vill faktiskt ställa mig upp och dansa i studentrummet när alla sover men tas mellan refrängerna ner på jorden av en mörkare ljudbild och en ångestfylld röst. Uppladdningen inför refrängen är halva grejen, den förlösande känslan när den kommer är hela. Att man målar fram en elementär ljudbild med många små medel, skruvar och ryck. Det är genialiskt på många plan. Det här är låten som kommer att gå på repeat på grund av rytmen, sedan analyseras sönder under täcket på grund av texten för att slutligen förankras någonstans mellan hjärnan och hjärtat.

Jag har en speciell känsla associerad med rösterna bakom Arcade Fire. Win och Régine kompletteras lika vackert i musiken som deras namn klingar tillsammans. På något sätt har de också hittat ett sätt att nå fram till mig, hälften byggt på det vackra och hälften genom sin skicklighet. ”Joan of Arc” är ett lysande exempel på detta samspel, där de kompletterar varandra och skapar helheten. Den Heliga Helheten. Jag förnekar inte att det är finslipat och att det därför kan förlora en del av charmen, speciellt med tanke på att jag har en förkärlek för gräsrotsindie, de skitiga, oslipade diamanterna. Det lyser igenom några hårda gitarriff här och var och adderar ett lager med smuts. Gör allt lite mindre logiskt, ställer det hela på sin spets. Som för att markera, dra en linje. För att ge oss lite frågetecken, skapa lite nyfikenhet, på ett skickligt sätt måla upp en bild av något vi inte trodde fanns. Ska man vara elak kan man se det som ett strategiskt knep för att få oss att undra över det okända på skivan, försöka hitta ett sammanhang till det, reflektera över det. Ska man ge med sig skriver man bara att det får en att undra, försöka hitta ett sammanhang och reflektera.

”Awful Sound (Oh Eurydice)” ger mig gåshud. Än en gång så är den övertydliga kombinationen av texten, musiken och det tredje: eft oljud som växer sig starkare och starkare, skär i trumhinnorna och i hjärtat. ”There’s so much inside you that you won’t let me see. You fly away from me, but it’s an awful sound, when you hit the ground.” Och sedan är det borta, ersätts av något frigörande.

”Afterlife” frågar var kärleken tar vägen när den är borta och framstår inte som idiotisk för det. Den vill lära dig något utan enkla genvägar.

Reflektor är en komplex skiva. Det är 2000-talets populärkulturella musikarv som förvaltas, ärvs vidare, ges bort, Youtubas ut. Det är för de insatta en van resa med stora arrangemang och enkel lyrik som vävs samman med stora ljud. De som redan har sitt Arcade Fire framme och redo i nattmössan. Det är också en spännande skiva som bryter ny mark, med bandets mått mätt. Inspirationen kommer utifrån, de olika arrangemangen är tydligare och lättare att placera. Stundtals är det så storslaget att texterna känns överflödiga, sedan kommer den perfekta kombinationen av lyrik och musik. Och så rösterna som jag känner igen och som alltid kommer att associeras med den där oceanen som en gång sköljde över mig och fortfarande är outforskad. Kanske blir detta en skiva som bara vi fans kan förstå oss på. En fortsättning på historien som skruvar till allt ett extra varv, med klara direktiv från ovan. Det är de små sakerna som skapar den slutgiltiga helheten. Drag av karibisk musik, grungeriff, viskningar, fingrar som knäpper, trummaskiner, blåsinstrument, släpande giatrrer och mjuka syntar vävs in i den stundtals distade ljudbilden med precision. Precis som religiös tro kan det vara svårt att ta in och förstå sig på. Det komplexa är uppbyggt, strukturerat och slipat till perfektion och till skillnad från religion känns det inte torrt eller tråkigt. Det är essensen av popmusik, nyskapande. Allt detta levererat med smärtan i hjärtat, från en kär gammal vän.

Amar Bajric

syster sol mellan raderna

Artist: Syster Sol
Album: Mellan Raderna
Skivbolag: Universal Music / Svenska Inspelningar
Betyg: 8.1 / 10

Mellan Raderna, Syster Sols nya album, droppade in i min brevlåda för några dagar sedan. Jag öppnade kuvertet där promotioncdn skulle vara men hittade den inte någonstans. Där fanns bara en presstext, en klisterbild med albumomslaget, och en visselpipa. Skulle en skiva trollas fram, som jag skulle klistra omslaget på, om jag blåste? Jag fattade inte och frågade min flickvän om hon ville ha en visselpipa. Jag insåg dock till slut att visselpipan var en usb med musikfilerna på. Så jävla chill.

Syster Sols musik kan sammanfattas med ett enda ord: soft. Det tillkommer därtill en del andra härliga ord, som positiv, avslappnad och glad. Jag föreställer mig alltid Isabel Sandblom uppe på en festivalscen. Med ett leende. Liksom, solsken trots regn. Och det är för övrigt en bra beteckning på dancehall i övrigt. Om man bortser ifrån den välkända homofobin inom genren så är dess grundläggande förhållningssätt perfekt för att uttrycka livets skönaste ögonblick, och för att sprida glädjen vidare: en känsla av fullständig tillfredställelse, medmänsklighet, värme och kärlek.

Bara lyssna på ”Känns så nice”: ”Helt nöjd, helt tillfredställd, även om jag kunde skulle jag inte adda något till det jag känner just nu, just här”. Hennes artistnamn är välförtjänt. Det som lyser fram här mellan raderna är en sol. Vi är långt ifrån det oerhörda mörker som jag hittar hos ett album jag just nu lyssnar på parallelt med det här. Vilken enorm kontrast till Karolina Engdahls ilska och skrik på Vånna Ingets andragiv Ingen Botten, där det inte finns någon plats i himmelen för oss och helvetet redan är överbefolkat. Syster Sol är långt ifrån punken. Eller?

Fast att beskriva det såhär, som en oas av solsken och glädje, är problematiskt. För visst finns det något allvarligt där också. Mellan raderna har en politisk tendens som kommer fram i nära nog alla spår. ”Vilken väg”, till exempel, blixtrar fram en utmaning, med ett tungt elektroniskt beat, till dem som ännu inte hittat modet att ta upp kampen för ett bättre samhälle. Här känns albumet lite gangsta. Krigstematiken kommer till fronten, och fortsätter med nästa låt som faktiskt är betitlad ”Gangsta”. Det är bilden av ett samhälle som är ständigt under belägring, där människor tvingas att hålla uppe garden 24/7 och ständigt vara beredd att slå. Tvånget att vara en badman.

Öppningsspåret ”Inte som det verkar” är en skön låt om den stora maskeraden, ett vanligt tema inom dancehall och hiphop. Inget är som det verkar. Ingen är den hen är. Och hur man hittar ett sätt att se igenom allt och inte skriva under på något förrän man läst. Att vara en superhjältinna mellan raderna. Är inte detta en perfekt bild av den moderna feministiska kämpen? De som hustlar systemet. Lyssna på ”Fullt fokus” så fattar ni vad jag menar.

I ett bättre samhälle skulle just det här med att Sandholm är en tjej vara fullständigt ointressant. Man skulle inte behöva dra några som helst slutsatser ur det här med att en kvinna gör riktigt bra politiskt medveten pop. Men idag, i detta mansdominerade fält som är musikbranschen, är det intressant. För Syster Sol träder in i denna genre befolkad av män, tar scenen, överglänser och inspirerar andra kvinnor att ta chansen, våga stå i centrum och sjunga, och göra det bra. Och detta kan vara en anledning till att hon betonar att hon är just en syster ”som glider fram som en äkta drottning” och ”empress”. Hon har ”en bländande stil”, ”är en sann reggeaprofil”, och ”skiter i vad som är norm”. Hennes budskap till andra systrar är att vara våghalsiga och att sjunga och rappa högt. Det är inte en slump att hennes tecknade, blonda gestalt är i fokus, fullständigt koncentrerad, på albumomslaget, att små versioner av henne slåss med män omkring hennes hår.

Albumet är hennes. Det är producerat av ”de stora männen” inom genren, Kapten Röd och Mofeta & Jarre, men det är hon som har kontrollen. Musiken, med dess genomarbetade backbeats och elektroniska dekoration är en biroll. Bara på ett ställe på hela albumet är det någon annan än Isabel som tar makten, och det är på Marcus Price fantastiska remix av ”Inte som det verkar”. Men det grymmaste med Mellan raderna är hennes eleganta rap, texter, stil och själ. Man hade nästan kunnat byta ut musiken, ändra arrangemangen, och det hade varit lika bra. Det andra spåret ”4.29” är en inspelning av en ”misslyckad tagning”, utan musik, men där kommer hon fram, en tjej som flummar fram med fullständigt fokus och en passion utöver det vanliga. Och när jag nu för första gången lyssnar på hennes musik sprids en värme och kärlek i mig som får mig att tro på Navid Modiris Sverige 3.0, ett Sverige bortom skiten och krigen där vi i sann reggea-anda lever i spirituell harmoni, där allt är soft.

Bojan Buntic


DNKL: ”Hunt”

Gehitmusiken —  23 oktober, 2013 — Lämna en kommentar

DNKL HUNT

DNKL är en ny elektronisk trio ifrån Göteborg. Jag vet inte så mycket om detta nya band förutom att deras debutlåt snurrar på top 50 på hypem.  ”Hunt” är en ljuvlig, bastung poppärla helt i enlighet med nutida indielandskap, med underbara vokaler och ett härligt, melakoliskt future garage-sound. 100% feels.

Bojan Buntic

katakomb giants

Göteborgs Katakomb arbetar just nu på sitt debutalbum Giants, som släpps 6e november via Luxury. Bandet består av Hugo Welther, Erik Berndtsson, Gabriel Castro och en av mina favoritproducenter inom den svenska housemusiken, André Laos. Det första smakprovet från albumet är inledningsspåret ”Swtizerland” och den är inte särskilt housigt. Idag hade den premiär på festivalrykten.se och David skrev att den utgjorde soundtracket till en vinst i Fifa. Segermusik. För att förstå den här musiken får man lämna klubben och vandra långt, långt, till Schweiz och de monumentala bergen. Vi har att göra med livsbejakande bergsklättrarambient: stirra-upp-på-bergen- och blicka-ut-över-horisontenmusik. Tänk, typ, Vangelis ”Chariots of Fire” eller Richard Strauss ”Also Spracht Zarathustra”.

Vad mer kan man vilja ha av en teaser? Jag tror att detta kan bli en av årets bästa album och ser fram emot att höra mer.

Bojan Buntic

broder daniel is playing at my house

Nu när den svenska ”indieR&Bn” fått en boom i och med 1987s uppstigning på scenen med succédebuten ”Ocean” kan man påminna sig om att andra, mer ”kommersiella” artister också gör rätt skön rnb faktiskt. Jag kan påminna er om att Oskar Linnros nyligen släppt albumet Klappar och slag och att Veronica Maggio fortfarande har en del själ i sig på Handen i fickan fast jag bryr mig. Det är ju ändå härifrån allt det här nya härliga kommer. 

En annan, mindre uppskattad artist bland de svåra kidsen, Erik Hassle, släppte en låt idag. Jag började fundera på hur jag ska förhålla mig till detta med popstjärnor och kommersiell musik. Inte trodde jag att jag skulle skriva om honom här på bloggen. Jag är ju svår också, eller? Nej, egentligen inte, jag är av åsikten att bra musik ofta hittas just där i ljuset där en hipster eller ett popoffer skyggar undan, som en vampyr som i jakten på ”äkta” blod blivit så blodfattig att hen misstar det för vinyldamm eller besökarantalet på internets mest gömda musikblogg, den där som bara fångar upp ljudsignaler från den mest avlägsna galaxen. Blipp, blopp, ingen annan har hört detta förutom du, för ingen vet om det.

Jodå, jag kan hitta till den bloggen också. Men jag tycker det är kul med folk som skriver om det som ni för det mesta tycker är fruktansvärt jävla skit. Till exempel på Being Blogged, där de där som ni hatar, de där giriga skivbolagens girigaste, mest fåfänga artister tävlar om dina pengar.

Men det är inte alltid dåligt. Ibland är det bra, som ”Talk about it”, denna helt osvåra singel av Hassle. Den påminner mig om en tid då saker kunde vara bra på kommersiell radio också. Han är inte riktigt där, detta är inte något man kan jämföra med Prince eller någon annan storhet från den tiden egentligen, ingen kommer snacka om ”Talk about it”, så som det snackas om Aviciis nya, men det är en härlig ballad.

Jag vet hur du känner dig. Du kan säkert också känna igen dig när James Murphy sjunger om att förlora sin ”edge”. Du ville vara den som lyssnade på M.I.A innan ”Paper Planes” och innan hennes morsa fick höra hennes första sång vid pianot. Alltså, när jag och brorsan hittade ”Harlem Shake” och började spela den flera månader innan… och ingen dansade till den… eller att Postiljonen först spelade i mitt hus… jag vet hur det känns när man förlorar den där låten som man känner tillhör bara en själv. En väninna till mig ville aldrig visa mig sina ”hemliga låtar”. Det kan kännas som man förlorar en del av sig själv när alla andra helt plötsligt börjar tycka att den där soulartisten ingen längre lyssnar på är cool igen. Vem är jag, om inte den som lyssnar på detta som ingen annan lyssnar på?

När man skriver om artister från Hybris, där 1987 huserar, får man skit om man skriver om exempelvis Faye eller Lukas Nord, men älskad om man skriver om de artister därifrån, till exempel Iberia eller Postiljonen, som kommer närmast den fullständigt tomma genrebeteckningen ”indie”. Varför? Jag tror det hör ihop med att vi idag känner oss så vilsna och identitetslösa att vi måste hålla hårt på våra skillnader. Jag lyssnar inte på den där ”kommersiella skiten”, tänker man, och tänker att man är lite bättre, lite smartare, lite mer intresserad av musik än den allmänna lyssnaren där ute som svänger till med höfterna när en ny sexistisk dänga dyker upp på radiokanalerna i köpcentrumen. Jag tror att detta förklarar receptionen av Azure Blues andragiv Beyond The Dreams There’s Infinite Doubt. Det är helt enkelt någon del i en som tänker att en skiva som är så fokuserad på att nå ut riskerar att bli kommersiell. Man kanske istället borde fråga sig varför man är så rädd för just det. Popkvalitén, liksom, blandas ihop med en föreställning om att det som är genomarbetat och för fokuserat, rent, också är mediokert eller oäkta.

Jag har alltid försökt att, precis som några av mina favoritartister och förebilder inom musikkritiken, att balansera precis där mellan det som hipstern hatar och det som ”den hjärndöda pöbeln” älskar. Ibland går man lite för mycket åt ena sidan, och lyssnar lite väl mycket på Rihanas ”The Only Girl In The World” för att sedan inse att det egentligen är en jävla skitlåt. Eller så går man för mycket åt andra hållet, blir för cool, går åt sidan, faller i diket, mot dammet, det bortglömda, oälskade, oupptäckta, och hamnar på den där bloggen som tar upp signaler från okända artister på planeten xHIP725ster – och märker först när man somnat och börjat lyssna på Christina Aguilera i drömmen att man tappat kontakten med den livs levande musiken som just nu skapas här på jorden: från underjoden, där våra fantastiska lokalband plingar och plongar sig fram till ett nytt Makthaverskan, eller en ensam snubbe gör märklig techno från bara ett hjärta till ett annat; från de stora färgglada scenerna där Beyoncé dag ut och dag in överglänser Lady Gaga utan någon som helst ansträngning.

Inse att det finns mer av dig än musiken du väljer att lyssna på. Du behöver inte hålla dig till en grej. Du behöver inte sitta och onanera till Morrisseys biografi och uteslutande lyssna till det Gudfadern godkänner. Det är okej att Lady Gagas ”Applause” var din 2013 års mest upprepade låt i spotify. Och du kommer inte förlora dig själv bara för att din älskade, mest egna favoritartist älskas av alla andra. Sluta besatt indifiera dig själv och börja identifiera dig med dina medmänniskor.

Veronica Maggios nya album kanske är svinbra. Vad vet du? Haru lyssnat? Varför inte ge det en chans? När du skjutit hipstern inom dig växer en ny, mer öppensinnad, mer mångsinnad människa fram. En hippare människa. Varför inte ge det en chans?

Bojan Buntic

mia yala

Det finns inget som får igång ett dansgolv som M.I.As och Diplos ”Paper Planes”. Ruset, jublet från dansgolvet när låten plötsligt dyker upp i en mix, var du än är. En annan låt som framkallar den där hysterin är PSYs ”Gangnam Style”. På M.I.As låt ”Y.A.L.A” (”You always live again”, hennes religiösa motsvarighet till det uttjatade Y.O.L.O) kombineras dessa fröjder i en och samma låt. Ni har redan hört en preview, men nu kan ni lyssna på hela låten nedan.

Bojan Buntic