Bästa Nya Album: Veronica Maggio – Handen I Fickan Fast Jag Bryr Mig

Gehitmusiken —  8 oktober, 2013 — Lämna en kommentar

handen i fickan fast jag bryr mig

Artist: Veronica Maggio
Album: Handen i fickan fast jag bryr mig
Skivbolag: Universal / Svenska Inspelningar
Betyg: 8.6 / 10

Första lyssningen av Veronica Maggios fjärde album sen debuten 2006, Handen I Fickan Fast Jag Bryr Mig, kommer med ett rus av naivitet. Att gå direkt från den trånande, stockholmshyllande ”Sergels Torg” till det hångelsmaskande popmonstret ”Jag Lovar” är kanske den mest radikala vändningen en Universal-signerad artist gjort i år. Det känns som att Veronica äntligen gör den där bekännelsen som jag undermedvetet suttit och väntat på. Handen I Fickan kommer med en 34-årings nostalgi över sina yngre dagar och jag kan inte säga att jag inte tycker om det. Det är inte första gången Veronica sjunger om att vara ung, ungdomen och kärleken har varit den röda tråden i hennes skapande, men det har aldrig förut känts så här ärligt, och juvenilt.

Albumet utstrålar naivitet: vad texterna än handlar om tycks det följa stilen hos en ungdomsförfattare — ja, varför inte en Johanna Tydell — med hela den där ambivalenta attityden till tonårens dekadens och romantik, hälften charm hälften ångest. När jag lyssnar på Handen i fickan framstår helt plötsligt Haims debutalbum Days Are Gone som vuxen pop, fastän den är skapad av en trio tjejer mycket yngre än Maggio. Även musiken känns naiv — och därmed också levande. Skrikiga körer, som berusade tonåringars röster ur efterfesternas skrål och skrän, refränger som nästan känns som barnramsor, och pubertalt gitarrskrammel ur garage och källare. Man skulle kunna se det som Maggios alldeles egna tolkning av att släppa loss. Här hör vi en friare, mer utforskande Maggio än på Satan i gatan med dess beroende av Oskar Linnros. Ungdomen ligger i fokus: vänskapen, skiten, och framför allt kärleken.

Men subjektet i Handen I Fickan är inte bara ung, och albumet är inte bara nostalgiskt. Den är också mogen på sina ställen. ”Hädanefter” är den där låten som ofta dyker upp i en popartists karriär, den som handlar om barnet. Det känns lite kliché men Veronicas fantastiska röst på den här låten räddar allting. En bra popmelodi är väl alltid en bra popmelodi eller hur?

Men efter att ha lyssnat några gånger börjar det brännas. Det börjar brännas av överplanerad pop och av 34-åringar som sjunger lite för mycket om hemmafester. Jag blir skeptisk. Är detta bara egentligen ett genomplanerat försök till att skriva just hångelpop? Hur länge kan man sjunga om att vara ung när man egentligen inte är det? Spelar det egentligen någon roll? Jag vet inte, men Veronica Maggios fjärde album framstår helt plötsligt som artificiellt – lite samma känsla som jag får när jag lyssnar på Laleh. Jag får svårt att förhålla mig till den där naiviteten. Jag vet inte om jag kan lita på Veronica längre.

De fullständigt briljanta popmelodierna, och naiviteten står i ett hörn. Den klichéartade låten ”Hädanefter” och den påkostade produktionen står i ett. Men mitt i det största popkriget min hjärna utkämpat på länge hindrar jag mig och kommer på att mina tvivel faktiskt inte spelar någon roll. För det är väl precis det popmusik är, oberoende av vart saker kommer ifrån, eller hur äkta de är. En Justin Bieber-låt kan ha en bättre refräng än en låt av skriven utav Håkan Hellström, det spelar ingen roll att Justin Bieber anses vara ”mainstream”, eller ”överproducerad”. Och någonstans vid pianot, där bland flaskor, glas och fimpar, finns den vuxna Maggio och den där mognaden och förändringen jag sökt efter. För man vill ju att en singer / songwriter av det här slaget ska berätta sitt livs historia, och man vill, kanske lite naivt, att det ska vara sant. Att både jag och du och Maggio förändras och att det är bra och att vi gör det tillsammans.

Och när vi kommer till albumets stora ballad, ”Låtsas som det regnar”, så händer det, och vi faller, faller sakta tillsammans med den gamla ”jag kommer”-Veronica, där står hon med hela sin personlighet i handen som ett pumpande hjärta, och reflekterar över det hon ser, pump, pump, blod, blod, liv, liv… livet och kärleken, den vuxna Maggio sjunger som hon aldrig riktigt gjort förut, och genom orkesterns tårar lyckas hon träffa någonstans djupt i mig.

Pop är en av de (väldigt) få musikgenrer som kan förklaras i ett par ord, men som faktiskt också kan leda till djuplodande analyser i hopp om att förstå musik på ett högre plan. För vissa kan det räcka med att skrapa på ytan, och nöja sig där. Man hör de svängiga popmelodierna, nynnar med i orden och slutar så småningom fokusera på det man hör och börjar istället göra något annat. Men det finns också de som inte köper den simpla harmoniken direkt utan faktiskt tänker efter och lyssnar på vad som händer i ljudbilden. Veronica Maggio bemästrar detta pop-spektrum mycket väl. Jag tänker inte börja räkna hur många fantastiska refränger det finns på den här skivan, och jag tänker inte heller gå in i detalj på hur många låtar ifrån den här skivan jag kan vissla versmelodin till – men jag kan säga så mycket som att jag kommit på mig själv med att skutta fram längs de annars slentrianklädda gatorna på väg till gymnasieskolan Spyken. Men samtidigt så lyckas den här skivan starta blodiga krig om vad den egentligen är i min fantasi. Men bortom musikkritikens inre strider står Handen i fickan fast jag bryr mig som ett av årets bästa svenska album.

Emil Moodysson


Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s