Broder Daniel Is Playing At My House

Gehitmusiken —  22 oktober, 2013 — Lämna en kommentar

broder daniel is playing at my house

Nu när den svenska ”indieR&Bn” fått en boom i och med 1987s uppstigning på scenen med succédebuten ”Ocean” kan man påminna sig om att andra, mer ”kommersiella” artister också gör rätt skön rnb faktiskt. Jag kan påminna er om att Oskar Linnros nyligen släppt albumet Klappar och slag och att Veronica Maggio fortfarande har en del själ i sig på Handen i fickan fast jag bryr mig. Det är ju ändå härifrån allt det här nya härliga kommer. 

En annan, mindre uppskattad artist bland de svåra kidsen, Erik Hassle, släppte en låt idag. Jag började fundera på hur jag ska förhålla mig till detta med popstjärnor och kommersiell musik. Inte trodde jag att jag skulle skriva om honom här på bloggen. Jag är ju svår också, eller? Nej, egentligen inte, jag är av åsikten att bra musik ofta hittas just där i ljuset där en hipster eller ett popoffer skyggar undan, som en vampyr som i jakten på ”äkta” blod blivit så blodfattig att hen misstar det för vinyldamm eller besökarantalet på internets mest gömda musikblogg, den där som bara fångar upp ljudsignaler från den mest avlägsna galaxen. Blipp, blopp, ingen annan har hört detta förutom du, för ingen vet om det.

Jodå, jag kan hitta till den bloggen också. Men jag tycker det är kul med folk som skriver om det som ni för det mesta tycker är fruktansvärt jävla skit. Till exempel på Being Blogged, där de där som ni hatar, de där giriga skivbolagens girigaste, mest fåfänga artister tävlar om dina pengar.

Men det är inte alltid dåligt. Ibland är det bra, som ”Talk about it”, denna helt osvåra singel av Hassle. Den påminner mig om en tid då saker kunde vara bra på kommersiell radio också. Han är inte riktigt där, detta är inte något man kan jämföra med Prince eller någon annan storhet från den tiden egentligen, ingen kommer snacka om ”Talk about it”, så som det snackas om Aviciis nya, men det är en härlig ballad.

Jag vet hur du känner dig. Du kan säkert också känna igen dig när James Murphy sjunger om att förlora sin ”edge”. Du ville vara den som lyssnade på M.I.A innan ”Paper Planes” och innan hennes morsa fick höra hennes första sång vid pianot. Alltså, när jag och brorsan hittade ”Harlem Shake” och började spela den flera månader innan… och ingen dansade till den… eller att Postiljonen först spelade i mitt hus… jag vet hur det känns när man förlorar den där låten som man känner tillhör bara en själv. En väninna till mig ville aldrig visa mig sina ”hemliga låtar”. Det kan kännas som man förlorar en del av sig själv när alla andra helt plötsligt börjar tycka att den där soulartisten ingen längre lyssnar på är cool igen. Vem är jag, om inte den som lyssnar på detta som ingen annan lyssnar på?

När man skriver om artister från Hybris, där 1987 huserar, får man skit om man skriver om exempelvis Faye eller Lukas Nord, men älskad om man skriver om de artister därifrån, till exempel Iberia eller Postiljonen, som kommer närmast den fullständigt tomma genrebeteckningen ”indie”. Varför? Jag tror det hör ihop med att vi idag känner oss så vilsna och identitetslösa att vi måste hålla hårt på våra skillnader. Jag lyssnar inte på den där ”kommersiella skiten”, tänker man, och tänker att man är lite bättre, lite smartare, lite mer intresserad av musik än den allmänna lyssnaren där ute som svänger till med höfterna när en ny sexistisk dänga dyker upp på radiokanalerna i köpcentrumen. Jag tror att detta förklarar receptionen av Azure Blues andragiv Beyond The Dreams There’s Infinite Doubt. Det är helt enkelt någon del i en som tänker att en skiva som är så fokuserad på att nå ut riskerar att bli kommersiell. Man kanske istället borde fråga sig varför man är så rädd för just det. Popkvalitén, liksom, blandas ihop med en föreställning om att det som är genomarbetat och för fokuserat, rent, också är mediokert eller oäkta.

Jag har alltid försökt att, precis som några av mina favoritartister och förebilder inom musikkritiken, att balansera precis där mellan det som hipstern hatar och det som ”den hjärndöda pöbeln” älskar. Ibland går man lite för mycket åt ena sidan, och lyssnar lite väl mycket på Rihanas ”The Only Girl In The World” för att sedan inse att det egentligen är en jävla skitlåt. Eller så går man för mycket åt andra hållet, blir för cool, går åt sidan, faller i diket, mot dammet, det bortglömda, oälskade, oupptäckta, och hamnar på den där bloggen som tar upp signaler från okända artister på planeten xHIP725ster – och märker först när man somnat och börjat lyssna på Christina Aguilera i drömmen att man tappat kontakten med den livs levande musiken som just nu skapas här på jorden: från underjoden, där våra fantastiska lokalband plingar och plongar sig fram till ett nytt Makthaverskan, eller en ensam snubbe gör märklig techno från bara ett hjärta till ett annat; från de stora färgglada scenerna där Beyoncé dag ut och dag in överglänser Lady Gaga utan någon som helst ansträngning.

Inse att det finns mer av dig än musiken du väljer att lyssna på. Du behöver inte hålla dig till en grej. Du behöver inte sitta och onanera till Morrisseys biografi och uteslutande lyssna till det Gudfadern godkänner. Det är okej att Lady Gagas ”Applause” var din 2013 års mest upprepade låt i spotify. Och du kommer inte förlora dig själv bara för att din älskade, mest egna favoritartist älskas av alla andra. Sluta besatt indifiera dig själv och börja identifiera dig med dina medmänniskor.

Veronica Maggios nya album kanske är svinbra. Vad vet du? Haru lyssnat? Varför inte ge det en chans? När du skjutit hipstern inom dig växer en ny, mer öppensinnad, mer mångsinnad människa fram. En hippare människa. Varför inte ge det en chans?

Bojan Buntic

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s