Bästa Nya Album: Arcade Fire – Reflektor

Gehitmusiken —  25 oktober, 2013 — Lämna en kommentar

arcade fire reflektor

Artist: Arcade Fire
Album: Reflektor
Skivbolag: Merge Records
Betyg: 9.0

Efter månader av cyberhype är den äntligen här i sin fulla längd på Youtube. Arcade Fires nya skiva är så efterlängtad att jag bestämde mig för att avsluta en vinflaska och skriva om bandet som jag misstänker är sända från ovan. Några glas och rökpauser senare är analysen om bandet som definierade 2000-talets popmusik klar. Kortfattat så är det inte en skiva för alla. Men om man lyssnar och ger den sin uppmärksamhet så kommer belöningen. Musiken måste få sin tid, det är då den belönar en. Vissa saker måste vila, nötas och reflekteras över. ”Reflektor” är en av dessa.

Lyckan var total när jag klickade på länken och väntade på bufferibuffen. Den förstärktes av att låttexterna till låtarna pedagogiskt presenteras till den nästan en och en halv timme långa skivan. Videon till Reflektor består av scener ur filmen ”Orfeu Negro” (1959), baserad på myten om Orfeus och Eurydike, och som ur flera perspektiv sammanför musiken med det bildliga. Fördjupningen i detta hör hemma i en separat text.

Ända sedan jag hittade Arcade Fire bland mina nedladdade filer (nedladdning är stöld, barn!) någon gång 2006 har jag haft en känsla av att deras musik växt fram och tillkommit på ett nästan organiskt sätt. Innan jag ens analyserade sönder musik kände jag att ”Ocean of Noise” från Neon Bible liksom sköljde över mig. Smög sig på bakifrån och dränkte mig, i slow motion. Albumet hade en nästan terapeutisk inverkan på mig, utan att jag visste eller ifrågasatte varför. Och den första skivan kan jag skriva en separat avhandling om. The Suburbs var den första som hamnade i skivhyllan i fysiskt format, därmed visade jag öppet min kärlek. En känsla som alltid varit närvarande i Arcade Fires musik är att de vet. De kan det här med musik med stort M och vad de än gör så blir det underbart. Att bandet har en så stor respekt för musiken som uttrycksform och en skicklighet i uppbyggandet och utförandet att de helt enkelt är bäst. Gillar vi inte en låt eller en skiva undertecknad bandet så är det på grund av att vi inte förstår oss på musik från ovan. Det är som att gubben där uppe har ett gäng kanadensare som sina utsända som ska visa oss vad denna konstnärliga uttrycksform resulterar i när den är som vackrast. Och att vi måste ha kunskapen och tilltron för att ta emot allt. Jag har velat skriva dessa rader länge och är glad över att få ner dem nu.

Grejen med Arcade Fire är inte de små orden som bygger upp poesi som får hjärtat att gå itu. Inga snabba lösningar förpackade i melodier, sällan raka puckar och svar på allt i en mening. Det handlar om att grubbla över livet, fråga de stora frågorna och få svar. Inte genom enkla meningar som man kan posta på Tumblr med en snygg bakgrund och tro att man förstått livet och kärleken. Så lätt ska vi inte ha det, vi ska själva hitta det, vi ska själva komma till insikt och applicera varje ord och varje slinga på våra egna liv. Snarare undermedvetet än på det övertydliga sättet. Man vet inte när det händer men man känner att det kommer bakifrån, hör det. Det närmar sig och innan försiktigt så sköljer det över en, precis som ”Ocean of Noise” gjorde med mig. Sedan är man redo att rota i deras skivkatalog och försöka förstå resten. Som en nyförälskelse är det mest spännande att lära känna en person, Arcade Fire gör musik som inte ger bort allt direkt, som man får kämpa för och som varar länge. Som popikoner av sin tid är de fortfarande aktuella, även med de gamla skivorna. Har ditt förhållande varat så länge? Min nyförälskelse varar än.

Nu till albumet.

Första spåret ”Reflektor” är nästan strategiskt placerat för att ge lyssnaren en spark in i skivan, de ovana förväntar sig inte att det blir över sju minuter med diverse tydliga utsvävningar. Å ena sidan ett piano från hörnet av en bar, å andra sidan en saxofon och så David Bowie som körar i slutet. Det är små fragment som bygger upp en helhet och samspelet är i perfekt symbios. Ungefär som en biologilärare skulle förklara något vackert naturligt fenomen.

”We Exist” är mjukare än analoga syntar drivna på ekologisk solkraft. ”Flashbulb Eyes” börjar med några enkla riff och urartar sedan mot så många olika håll att jag tappar kollen. Det ballar ur och det enda jag noterar är de karibiska tonerna och den klassiska poprefrängen i perfekt kombination (jag tänker inte upprepa mig och skriva symbios igen). Texten är enkel i sin uppbyggnad men ändå överväldigande. Enkelt kärleksbudskap vars innebörd växer för varje lysning, med varje reflektion.

Är det ett spår som på ett lekmannamässigt sätt förklarar hur det karibiska soundet har smält in i Reflektor och gett den det lilla extra så är det ”Here Comes The Night Time”. Jag vill faktiskt ställa mig upp och dansa i studentrummet när alla sover men tas mellan refrängerna ner på jorden av en mörkare ljudbild och en ångestfylld röst. Uppladdningen inför refrängen är halva grejen, den förlösande känslan när den kommer är hela. Att man målar fram en elementär ljudbild med många små medel, skruvar och ryck. Det är genialiskt på många plan. Det här är låten som kommer att gå på repeat på grund av rytmen, sedan analyseras sönder under täcket på grund av texten för att slutligen förankras någonstans mellan hjärnan och hjärtat.

Jag har en speciell känsla associerad med rösterna bakom Arcade Fire. Win och Régine kompletteras lika vackert i musiken som deras namn klingar tillsammans. På något sätt har de också hittat ett sätt att nå fram till mig, hälften byggt på det vackra och hälften genom sin skicklighet. ”Joan of Arc” är ett lysande exempel på detta samspel, där de kompletterar varandra och skapar helheten. Den Heliga Helheten. Jag förnekar inte att det är finslipat och att det därför kan förlora en del av charmen, speciellt med tanke på att jag har en förkärlek för gräsrotsindie, de skitiga, oslipade diamanterna. Det lyser igenom några hårda gitarriff här och var och adderar ett lager med smuts. Gör allt lite mindre logiskt, ställer det hela på sin spets. Som för att markera, dra en linje. För att ge oss lite frågetecken, skapa lite nyfikenhet, på ett skickligt sätt måla upp en bild av något vi inte trodde fanns. Ska man vara elak kan man se det som ett strategiskt knep för att få oss att undra över det okända på skivan, försöka hitta ett sammanhang till det, reflektera över det. Ska man ge med sig skriver man bara att det får en att undra, försöka hitta ett sammanhang och reflektera.

”Awful Sound (Oh Eurydice)” ger mig gåshud. Än en gång så är den övertydliga kombinationen av texten, musiken och det tredje: eft oljud som växer sig starkare och starkare, skär i trumhinnorna och i hjärtat. ”There’s so much inside you that you won’t let me see. You fly away from me, but it’s an awful sound, when you hit the ground.” Och sedan är det borta, ersätts av något frigörande.

”Afterlife” frågar var kärleken tar vägen när den är borta och framstår inte som idiotisk för det. Den vill lära dig något utan enkla genvägar.

Reflektor är en komplex skiva. Det är 2000-talets populärkulturella musikarv som förvaltas, ärvs vidare, ges bort, Youtubas ut. Det är för de insatta en van resa med stora arrangemang och enkel lyrik som vävs samman med stora ljud. De som redan har sitt Arcade Fire framme och redo i nattmössan. Det är också en spännande skiva som bryter ny mark, med bandets mått mätt. Inspirationen kommer utifrån, de olika arrangemangen är tydligare och lättare att placera. Stundtals är det så storslaget att texterna känns överflödiga, sedan kommer den perfekta kombinationen av lyrik och musik. Och så rösterna som jag känner igen och som alltid kommer att associeras med den där oceanen som en gång sköljde över mig och fortfarande är outforskad. Kanske blir detta en skiva som bara vi fans kan förstå oss på. En fortsättning på historien som skruvar till allt ett extra varv, med klara direktiv från ovan. Det är de små sakerna som skapar den slutgiltiga helheten. Drag av karibisk musik, grungeriff, viskningar, fingrar som knäpper, trummaskiner, blåsinstrument, släpande giatrrer och mjuka syntar vävs in i den stundtals distade ljudbilden med precision. Precis som religiös tro kan det vara svårt att ta in och förstå sig på. Det komplexa är uppbyggt, strukturerat och slipat till perfektion och till skillnad från religion känns det inte torrt eller tråkigt. Det är essensen av popmusik, nyskapande. Allt detta levererat med smärtan i hjärtat, från en kär gammal vän.

Amar Bajric

Annonser

Inga kommentarer

Bli den första att starta en diskussion!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s