Archives For november 2013

IMG_9072

En ensam Kristian Anttila går upp på scenen med endast en förstärkt akustisk gitarr. Sveriges popkung är i Jönköping och ska precis spela en intim spelning. Publiken, bestående mestadels av unga människor, tycks inte förstå vad som är på väg att hända och står i en rund ring runt scenen. En plats som senare kommer att fyllas ut av artisten själv då han hoppar ner och rör sig bland publiken.

Som popkung presenterar han sig aldrig. Tidigare under kvällen intervjuade jag Anttila och han skrattade mest när jag påstod att han numera fått det namnet i medierna. I mellansnacket innan andra låten säger han däremot att han är världens snuskigaste man innan han sätter toner och ord på det.

Mellansnacken blir stundtals väldigt lättsamma och roande, för att få en lokal förankring läser han till exempel ur Jönköpings turistbroschyr och försöker bevisa för publiken att staden inte alls är tråkig. Kristian Anttilas sköna personlighet lyser igenom och tillsammans med publiken skapas den viktiga intimiteten. Trots att människorna står för långt från scenen och lokalen inte är helt utfylld.

IMG_9080

”Körsbär” får ett ömtåligt framförande. Priset för kvällens plågade själ tillfaler vår popkung som också lyckas göra det bästa av spelningen rent tekniskt när han fyller ut lokalen med gitarren och till och med visslar in i mikrofonen där det behövs. Innan ”Magdalena” tackar han för en tårta han precis fått men om damen i fråga stod i publiken eller inte framgår inte av historien.

Efter att ha ylat ut de sista orden kopplar han under ”Paul Weller” ur gitarren och hoppar ner bland publiken. I den mörka källarlolkalen uppstår både förvåning och glädje när Anttila går runt och sjunger, som vore det en efterfest. Discokulan i taket snurrar på och ger oss små korn av ljus i mörkret. Jag kommer på mig själv med att undra om ”Oceaner” kommer att spelas i kväll.

IMG_9089

Popkungen klättrar efter stora applåder tillbaka på scenen och förklarar hur han fokuserade sin kvinnoobsession till en matobsession och att ”Lena” är en av tjejerna ansvariga för det, innan låten tillägnad till henne spelas.

Applåderna blir större och starkare under spelningens gång, efter ”Rock ‘N’ Roll Babbe” fyller de lokalen tillsammans med skrik. Den tomma cirkeln framför scenen blir mindre för varje låt. Kristian Anttila tinar frusna hjärtan och frusna ben, till slut står några ungdomar längst fram och dansar. Underhållningen och samspelet med publiken fortsätter, ”Hårt Godis” tillägnas en kille i publiken och under discokulans reflektioner framförs en av spelningens höjdpunkter.

Favoriten i repris kommer när Anttila än en gång, kopplar ur gitarren, hoppar ner från scenen och spelar ”Västra Frölunda”. Nu är publiken så pass uppvärmd att de bara hänger med och njuter, det bjuds till och med på lite allsång. Innan extranumret ges popkungen storslagna applåder med tillhörande fotstamp så att golvet skakar. Han kommer in igen och ber oss skylla oss själva för extranumren. På frågan vad vi vill höra kommer svaren som bomber flygande mot scenen: ”Paul Weller”, ”Innan Bomberna” och självklart ”Oceaner”. Jag står förväntansfull inför den där avslutande låten på Lille Napoleon och tänker på hur fint den skulle avsluta kvällen. Istället spelas ”Smutser” och ingen blir heller särskilt besviken för det. Efter ”Vill Ha Dig” försöker han på sina knän smyga ut ur lokalen men applåderna och skriken får honom att stanna upp, sticka upp huvudet och komma tillbaka för att förgylla några några ögonblick till av torsdagskvällen.

IMG_9098

Och då kommer den. Publiken får som de vill, jag får som jag vill och kvällens sista låt blir ”Oceaner”. Dock behövs någon som kan leta upp texten på mobilen för Anttila säger att han inte riktigt kan den, trots att han tidigare under kvällen sa till mig att låten är en av hans personliga favoriter. En tjej hoppar upp på scenen, håller upp sin mobiltelefon och så uppstår kvällens vackraste ögonblick. För mig fångar den här låten just i detta ögonblick en känsla precis rätt, på ett oförklarligt vackert sätt. Det är en låt att finna tröst i, en varm kram när allt gått snett. Jag och mitt kvinnliga sällskap rör oss närmare varandra, som om låten gav oss en oförklarlig dragningskraft till varandra. Jag hoppas att vi inte var de enda, sådana här ögonblick fastnar i minnet och finns kvar en för en hel livstid.

Text: Amar Bajric

Foto: Hannah Hübner

CAVERN PEOPLE

Idag släpper Cavern People, ett av Göteborgs gryende indieband, sin debutsingel ”Change Of Heart”. Vi har fått äran att premiärspela denna fantastiska låt på bloggen. Bandet består av Nora Pollak, Malin Näslund, Rikard Grosshög och Leo Skywell. Musiken är driven som bandet: indierock i full fart, med snygg instrumentell kontrapunkt och ett skickligt samspel som är ovanligt för nyetablerade band. Men det är inte så konstigt egentligen med tanke på att de redan hunnit förbereda sig live på diverse scener häromkring, bland annat nu i somras på Jazzhusets nu döda torsdagsklubb Caligula, redan före singelsläppet. Debut-EPn släpps den 14e december. Det ser vi mycket fram emot. 

LYSSNA PÅ ”CHANGE OF HEART”. (Singeln finns även på spotify nu).

Vi tog ett snack med en av bandets frontfigurer, Leo Skywell. Vi snackade förebilder, covers, konsertminnen, den svenska musikscenen, och om framtiden. .

GE HIT MUSIKEN: Hur skulle ni beskriva er själva som band? Vilka är Cavern People?

Leo: Cavern People är: Leo Skywell, Nora Pollak, Malin Näslund och Rikard Grosshög. Bandet började egentligen som mitt och Noras lilla låtskrivarprojekt för några månader sedan, ett slags kärleksbarn som nu växt upp och blivit tonåring. Musiken har beskrivits som melodisk, pulserande muller-pop. 

GE HIT MUSIKEN: Hur känns det att vara färdiga med er första EP?

Leo: Lite speciellt. Någon form av skräckblandad förtjusning. Mest positivt dock, vi är grymt nöjda med EP:n.

GE HIT MUSIKEN: Er första singel släpps idag. Hur känns det?

Leo: Sprudlande och kul!

GE HIT MUSIKEN: Vilka är era förebilder inom musiken?

Leo: Vi gillar band och artister som arbetar med musikaliska och normativa gränsland. Det finns många men att axplock vore väl; Arcade Fire, Tim Buckley, David Bowie, Velvet Underground, Morrissey, Feist, PJ Harvey.

GE HIT MUSIKEN: Vilka är era favoritband från den svenska scenen?

Leo: Kreatism, Sleepytown, Ms. Henrik, Elias A. Bolander, Kristian Anttila, Trummor & Orgel, Lasse Lindh, Makthaverskan, Pfemme Records, Dungen, Håkan Hellström. Det finns så mycket gott!

GE HIT MUSIKEN: Vilken låt skulle Cavern People göra en fantastisk cover på?

Vi har faktiskt några fantastiska covers inrepade som vi eventuellt släpper lös någon gång men en låt vi verkligen borde plocka upp igen är Cosmic Dancer av T. Rex.

GE HIT MUSIKEN: Vilket är ert finaste konsertminne?

Leo: Cavern Peoples bästa konsert hittills tror vi ändå var Svartedalen-festivalen i somras. Solen sken, korna åt gräs, människor var glada, vi var glada och allting stod rätt till i världen om än bara för en liten stund.

GE HIT MUSIKEN: Om ni fick spela var som helst i hela världen, var skulle ni vilja spela då?

Leo: Jag tror nog vi får säga Tokyo, Japan.

GE HIT MUSIKEN: Var ser ni er själva i framtiden?

Leo: Vi vill utveckla detta musikkoncept och ta det framåt, bakåt och överallt. Vi har egentligen bara spelat med denna nya konstellation, med ny trumslagare och allt som hör till, i några veckor och vi har knappt skrapat på ytan av det vi kan göra och skriva. Vi vill spela pop i rymden helt enkelt.

Axel Boman Hello Family Vacation

Axel Boman släppte nyligen Family Vacation via Stockholms Studio Barnhus. Det är en given kandidat till ett av årets bästa svenska album, och ett av årets bästa housealbum. På spåret ”Hello” upplever ni en evig semester liknande den på The Avalanches klassiker Since I Left You. Och precis som denna nu utdöda grupp är Axel Boman en mästare på samples och stämning. Med relativt enkla medel lyckas han skapa en slags dansgolvsekvivalent till de där gamla hypnotiserande new age kassettbanden som skulle leda en in i djupet av ens själ. Lite som voodoo för den moderna tiden, där housemusikens four on the floor-beats ersätter de tribala trummornas anderytmer.

Själv beskriver han musiken såhär: “I decided to go through the vast collection of ideas and sketches I had on my computer, as a final project before I set that machine on fire and let it all go up in flames. Kind of like what Lee ”Scratch” Perry did with The Black Ark in Kingston in the 70’s. A friend says the album sounds like “weird Jamaican space disco” so maybe it’s a fitting reference”

Housemusiken och den intima klubben är — om man ska tro DJs som DJ Sprinkles, som Axel Boman har en hel del gemensamt med — vår tids spirituella mötesplats. Där får vi en chans att, med hela vårt bagage av rädsla, smärta och oro, dansa oss in i en ny tillfällig dimension där bara extas, vänskap, sexualitet och kärlek regerar. På ”Hello” sjunger en samplad sångerska ”nobody knows these hard times that we’re living through” – och jag skulle vilja säga något så kliché som att jo, denna musik vet. Och det är därför den låter så jävla tröstande och utopisk. För musiken vet att drömma.

Bojan Buntic

johanna knutsson hans berg i buy pink street

Berns resident-DJ Johanna Knutsson fortsätter sitt samarbete med Hans berg och släpper en tvåspårig tolva på The Free Spirit Societys nyetablerade Berlin-avdelning. På titelspåret ”I Buy Pink Street” får vi studsig, bastung techno med ett precist detaljarbete som skulle få nästan vilken producent som helst att bli avundsjuk.

Bojan Buntic

brainpool the last christmas

Nu är det omkring tio år sen Brainpool,  ett av 90-talets största svenska indieband, splittrades, men deras debutalbum Painkiller räknas fortfarande som en av de stora klassikerna inom genren. Nu är de plötsligt tillbaka med buller, bång och bjällerklang. Japp, deras nya singel ”The Last Christmas” — släppt via Adrian Recordings – är en något dystopisk jullåt.

Just julig popmusik är en av mina absoluta fabbogrejer. Jag brukar knarka popmusikens desperata försök till julskivor, från Destiny’s Childs 8 Days Of Christmas till Bob Dylans Christmas In The Heart. Jag kan t.om. lyssna på Carolas Carolas JulWham!s ”Last Christmas” är typ min favoritlåt. Så givetvis är jag lycklig över att Brainpool går all out med bjällror, klockspel och kyrkklockor.

Bojan Buntic

ceo whorehouse

Nu släpper ceo den första singeln från det kommande albumet, som tydligen inte heter ”Siren”, utan Wonderland, som kommer ut den 3e februari via Sincerely Yours och Modular People ”Whorehouse” är ett riktigt underland till låt. Ett fullständigt lekfullt arrangemang med fjompiga melodier och söta, små detaljer i produktionen som får låten att framstå som en musikalisk leksaksaffär. Eric Berglund har komponerat musik som känns som en uppdaterad variant av de mest barnsliga sidorna av The Tough Alliances pop. Det vill säga, fullständigt jävla underbart och briljant och livssprudlande. Ren poplycka.

Bojan Buntic

sportsman usher

Nu får vi höra ännu ett smakprov ifrån Sportsmans debutep Usher, som nyligen släpptes via Best Fit Recordings. Vi räknar Per Magnusson som en frontfigur inom den nya svenska R&B-vågen ifrån Stockholm. ”Champagne” är en modern R&B-ballad som drömmer sig bort till en saxofon. Den är ännu mer sorgsam och introvert än debutsingeln ”Usher”, helt full av längtan, med en helt underbar produktion från MontaukVictor Holmberg (1987) och Johan Cederberg (HNNY).

Bojan Buntic

Seinabo Sey Younger

Om ni gillar hiphop lär ni ha hört Stors explosiva andragiv från i år, Shere Khan XIII, ett av årets album.  Då kanske ni också hört Seinabo Sey förut. Hon gjorde nämligen ett fantastiskt inträdande på remixen av ”Pappas låt”. Men nu träder hon själv in i spotlight på den svenska musikscenen med låten ”Younger”. Låten är producerad av Magnus Lidehäll aka Filthy, som nyligen låg bakom en av årets bästa låtar, Mapeis ”Don’t Wait”.. Seinabo Seys debutlåt är minst lika bra. Vi har fått ett nytt tillskott till den svenska soulen, som bara tycks växa och växa.

Bojan Buntic

little jinder shh

Little Jinder är en upcoming sångerska ifrån Stockholm. Hon släppte i år debutalbumet Break Up men har nu ändrat spår, startat på nytt och börjat sjunga på svenska. Den första singeln på svenska heter ”Shh” och är en skön poplåt i det där sockersöta ”flickpop”-registret, den där viskiga, oemotståndligt melodiska falsett som vi förknippar med artister som Grimes. Eller kanske av det lite knäppare slaget som Yo-Landi från Die Antwoord gör bäst. Den har redan spelats i Musikguiden i P3 och lär bli en minor hit.

Bojan Buntic

postiljonen all that we had lost

Stockholmsproducenten HNNY släppte för en vecka sen en enastående remix av Christina Aguileras ”What A Girl Wants”. Idag tar han med Postiljonens drömmar ut på ett dansgolv i solen. Genom fluffig värme går sedan takten hypnotiskt in i ditt hjärta. Remixen av ”Supreme”, från det norsksvenska drömpopbandets debutalbum Skyer, är ett perfekt spår för tidiga kvällar eller i slutet på natten, något som värmer upp inför dansen eller värmer upp inför nattvandringen hem.

Postiljonen släpper den nya epn All That We Had Lost nästa måndag via Best Fit Recordings. Förutom denna utomordentliga remix förekommer remixar av 1987, Keep Shelly In Athens och Gent Mason.

Bojan Buntic