När det brister i rutinerna

amarbajric —  3 november, 2013 — Lämna en kommentar

IMG_1190

Söndagsångestens vara eller icke vara kan diskuteras men oftast är den bara där och det enda man kan göra är att rida ut den. Den placerar sig strategiskt på söndagen, när minnesluckorna säger att man var kung i baren kvällen innan men något annat gnager inifrån. Söndagen säger åt dig att du kanske drack för mycket, påminner dig om att hen du gillar hånglade med din vän. Och när du ligger med ett dunkande huvud och förbannar dig över livet och kärleken så är det ingen tröst att helgen nu lider mot sitt slut. Att du i morgon måste upp tidigt, åka kommunalt till skolan eller jobbet och utstå ännu en vecka där du ska se glad ut och nicka fint med ett leende på läpparna, medan det brinner och skär inuti.

Eftersom musiken hos mig alltid har återspeglat glädje, sorg, minnen, drömmar och ångest har jag ett speciellt förhållande till låtarna som sätter toner och ord på veckans sista dag. Oavsett om jag ligger och våndas i sängen eller orkar ta mig upp för att gå ner till affären och möta alla blickar behöver jag höra något som tröstar och inger hopp. Ibland är man ensam med tankarna som blir för stora, tar över och långsamt kväver en. Man måste få slut på luft för att ta sig upp till ytan igen. Ur högtalarna eller i hörlurarna behöver jag något som kramar om mig, klappar mig på axeln och säger att det är okej att vara ledsen ibland.

Jag behöver något som jag känner igen mig i, som får mig att känna mig mindre ensam och som skapar soundtracket till den mörka söndagen, bestående av ångesten från gårdagen och den eviga väntan inför morgondagen. Musikvalet behandlar ofta trasig kärlek och hopplöshet, snarare början på slutet än början på något nytt. Men trösten i att känna igen sig i den är ovärderlig, när allt känns slut så skulle det också skulle vara det utan musiken. Och jag tror att det är bra att vältra sig i sin egna olycka, om inte annat så på vilodagen.

Här är min söndagsångest förpackad i 60 låtar. Fyra och en halv timmes tröst. Intimt och personligt. Allt från Trentemøllers suggestivt mörka ljudlandskap till töntigt sentimentala låtar om kaffe och cigaretter hela natten lång. Mästerlig postrock blandad med Eddie Vedder och en ukulele. Broder Daniel och ”Brothers On A Hotel Bed”. Deppfavoriterna The Perishers som knaprar ångestdämpande som att de är ”Lost In Time”. Billy Corgans röst som har följt mig i många år, Moto Boy som vill komma ihåg hur det var att vara med henne. Beach House fyller rummet, huvudet och hjärtat med sin stora ljudbild. ”Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me” så idag lyssnar jag på spåret som gömmer sig efter en non musical silence på Alt-J:s skiva med meningen ”And hold me tight and I´ll sink in” som kläms fram. Precis vad som behövs en mörk och kylig söndag när det har brustit i rutinerna. Om att vara ”Up All Night” på grund av sorg.

”Sorrow found me when I was young. Sorrow waited, sorrow won.” Den här dagen är skapad för grubblande, ångest och läkning. Regn mot rutan och tårar mot kinden.

Amar Bajric

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s