Kristian Anttila på The Hush Hush Club

amarbajric —  30 november, 2013 — Lämna en kommentar

IMG_9072

En ensam Kristian Anttila går upp på scenen med endast en förstärkt akustisk gitarr. Sveriges popkung är i Jönköping och ska precis spela en intim spelning. Publiken, bestående mestadels av unga människor, tycks inte förstå vad som är på väg att hända och står i en rund ring runt scenen. En plats som senare kommer att fyllas ut av artisten själv då han hoppar ner och rör sig bland publiken.

Som popkung presenterar han sig aldrig. Tidigare under kvällen intervjuade jag Anttila och han skrattade mest när jag påstod att han numera fått det namnet i medierna. I mellansnacket innan andra låten säger han däremot att han är världens snuskigaste man innan han sätter toner och ord på det.

Mellansnacken blir stundtals väldigt lättsamma och roande, för att få en lokal förankring läser han till exempel ur Jönköpings turistbroschyr och försöker bevisa för publiken att staden inte alls är tråkig. Kristian Anttilas sköna personlighet lyser igenom och tillsammans med publiken skapas den viktiga intimiteten. Trots att människorna står för långt från scenen och lokalen inte är helt utfylld.

IMG_9080

”Körsbär” får ett ömtåligt framförande. Priset för kvällens plågade själ tillfaler vår popkung som också lyckas göra det bästa av spelningen rent tekniskt när han fyller ut lokalen med gitarren och till och med visslar in i mikrofonen där det behövs. Innan ”Magdalena” tackar han för en tårta han precis fått men om damen i fråga stod i publiken eller inte framgår inte av historien.

Efter att ha ylat ut de sista orden kopplar han under ”Paul Weller” ur gitarren och hoppar ner bland publiken. I den mörka källarlolkalen uppstår både förvåning och glädje när Anttila går runt och sjunger, som vore det en efterfest. Discokulan i taket snurrar på och ger oss små korn av ljus i mörkret. Jag kommer på mig själv med att undra om ”Oceaner” kommer att spelas i kväll.

IMG_9089

Popkungen klättrar efter stora applåder tillbaka på scenen och förklarar hur han fokuserade sin kvinnoobsession till en matobsession och att ”Lena” är en av tjejerna ansvariga för det, innan låten tillägnad till henne spelas.

Applåderna blir större och starkare under spelningens gång, efter ”Rock ‘N’ Roll Babbe” fyller de lokalen tillsammans med skrik. Den tomma cirkeln framför scenen blir mindre för varje låt. Kristian Anttila tinar frusna hjärtan och frusna ben, till slut står några ungdomar längst fram och dansar. Underhållningen och samspelet med publiken fortsätter, ”Hårt Godis” tillägnas en kille i publiken och under discokulans reflektioner framförs en av spelningens höjdpunkter.

Favoriten i repris kommer när Anttila än en gång, kopplar ur gitarren, hoppar ner från scenen och spelar ”Västra Frölunda”. Nu är publiken så pass uppvärmd att de bara hänger med och njuter, det bjuds till och med på lite allsång. Innan extranumret ges popkungen storslagna applåder med tillhörande fotstamp så att golvet skakar. Han kommer in igen och ber oss skylla oss själva för extranumren. På frågan vad vi vill höra kommer svaren som bomber flygande mot scenen: ”Paul Weller”, ”Innan Bomberna” och självklart ”Oceaner”. Jag står förväntansfull inför den där avslutande låten på Lille Napoleon och tänker på hur fint den skulle avsluta kvällen. Istället spelas ”Smutser” och ingen blir heller särskilt besviken för det. Efter ”Vill Ha Dig” försöker han på sina knän smyga ut ur lokalen men applåderna och skriken får honom att stanna upp, sticka upp huvudet och komma tillbaka för att förgylla några några ögonblick till av torsdagskvällen.

IMG_9098

Och då kommer den. Publiken får som de vill, jag får som jag vill och kvällens sista låt blir ”Oceaner”. Dock behövs någon som kan leta upp texten på mobilen för Anttila säger att han inte riktigt kan den, trots att han tidigare under kvällen sa till mig att låten är en av hans personliga favoriter. En tjej hoppar upp på scenen, håller upp sin mobiltelefon och så uppstår kvällens vackraste ögonblick. För mig fångar den här låten just i detta ögonblick en känsla precis rätt, på ett oförklarligt vackert sätt. Det är en låt att finna tröst i, en varm kram när allt gått snett. Jag och mitt kvinnliga sällskap rör oss närmare varandra, som om låten gav oss en oförklarlig dragningskraft till varandra. Jag hoppas att vi inte var de enda, sådana här ögonblick fastnar i minnet och finns kvar en för en hel livstid.

Text: Amar Bajric

Foto: Hannah Hübner

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s