Archives For december 2013

folkhemmet

Folkhemmet är ett nyetablerat musikkollektiv ifrån Göteborg med Bockstensmannen Adam Wallman och Alexander Engelin i spetsen. Det första demot heter ”White Flowers” och är en vision av psykedelisk politiskt laddad postpunk. Vita blommor: liljekonvalj, jasmin, apelsinblomma. Föreställ er att Nick Cave skulle blanda allt det här i en mortel och sen röka på. Den musik som skulle komma ur hans dödsryckningar, skulle låta ungefär så här.

Den 5:e kan ni höra dem spela live för första gången. Jag har hört att det ska vara en cello inblandad. Kom till vår fiskfest på Kontiki!

Bojan Buntic

Annonser

tiger lou 1

Tiger Lou Jag vill börja med att vrida tillbaka klockan. Inte bara en timme, utan ett par år. Min mentala tidsmaskin tar mig till år 2009. Jag har relativt nyligen skaffat Spotify, något jag idag inte skulle klara en dag utan. Jag har alldeles snart gått ut första året på gymnasiet. Det finns en skitsnygg kille på skolan. Han går två år över mig och har den perfekta musiksmaken. Lite i smyg börjar jag följa en av hans spellistor. Jag är hungrig på ny musik, och vill bli matad av någon som förstår sig på genren jag är insnöad i. Jag upptäcker Tiger Lou.

Under de resterande två åren som finns kvar av min tid på gymnasiet blir detta fantastiska band med Rasmus Kellerman som frontfigur något som inte bara kom att prägla valet av musik i min iPod, utan mig som person. Tiger Lou hjälper mig igenom tuffa dagar såväl som tunga uppsatser. Tiger Lou får mig att bli en indiebrud som lyssnar Shout Out Louds, Hästpojken, Timo Räisänen och Markus Krunegård. Tiger Lou blir början på något av det som jag kan allra bäst idag.

Det var en lång historia nedkortat till 1000 tecken. Nu vill jag vrida tillbaka klockan igen. Hela vägen från sommaren 2009, med mellanlandningar 2010 och 2011, till den 28:e november 2013. Från De la Gardiegymnasiet i Lidköping till Pustervik och Klubb Instant i Göteborg.

Klubb Instantarna känner så väl igen mig vid det här laget. Det är mysigt när tjejen i kassan utbrister ”ja, hej, Jennifer! Ska du skriva nu igen?” Hon känner nog igen mig från karaoken också, men det är en helt annan historia. Trots att jag är sen känns allt perfekt tajmat, för så fort jag kliver in till Stora Klubben går bandet på. En konsertdröm är på väg att gå i uppfyllelse. Efter att Tiger Lou slutade med musiken år 2009 har mitt hopp om att se dem live legat längst ner på botten. Och så nu, nu äntligen, har det där hoppet förvandlats till den högsta av förväntningar. Jag och ett näst intill fullt Pustervik är som barn på julafton och Tiger Lou är tomten med klapparna.

 

tiger lou 2

De flesta verkar uppskatta julklapparna som levereras under cirka en timmes tid. Jag däremot blir aningen besviken när jag klapp efter klapp, låt efter låt, inte riktigt får det jag vill ha. Det är som att få kläder i fel storlek, eller en teknisk produkt i fel färg. Som att få en hund när jag så gärna ville ha en katt, eller som att få The Smiths tredje skiva när jag egentligen ville ha den andra. Det är bra grejer, och det uppskattas, men jag hade velat ha något annat liiiite, lite mer.

Men såklart finns det höjdpunkter som är svårslagna. När The Loyal eller The Less You Have To Carry spelas. Eller Oh Horatio. Då är det riktigt bra. Då finns det en känsla i atmosfären som jag inte upplever i vardagen. Då är Tiger Lou tillbaka på riktigt, som om uppehållet de senaste fyra åren aldrig existerade. Att äntligen ha sett Tiger Lou bockar av en punkt på listan över band jag MÅSTE se innan jag dör. Något som tar mig ett steg närmare ett komplett liv som musikskribent. Och det är band som dessa som stegvis tar mig dit jag vill komma. Band som dessa jag har att tacka. Så ja, kort och gott: Tack.

Jennifer Last

skogsrå now you see me

”Vördade Ge Hit Musiken.
Ger mig på ett försök att imponera er.”

Jo tack, mission accomplished.

Den bästa musiken som någonsin gjorts har skapats i stormen efter ett brustet hjärta. I mitt sökande efter Sveriges Dev Hynes har jag ofta hamnat i återvändsgrändar; artister som har glöden, själen, men, i slutändan, inte magin. Det är en slags popsensibilitet jag söker: förmågan att göra någonting både kommersiellt gångbart och kompositionellt brilljant, artistiskt moget, känslomässigt engagerande. Det är inte direkt jakten på det nya som jag befattar mig med. Det kan vara musik skapad i etablerade samtida genres, eller gamla klassiska former – men de har någonting: de känns inspirerade från ovan. Och det går egentligen inte att definiera vad det är som gör dem just så.

”Jag har varit musiker hela mitt liv men fram tills för ett år sedan hade mitt hjärta varit intakt. Så då blev jag artist istället.” Den bästa musiken har skapats i ruinerna av ett brustet hjärta, och för cirka ett år sen begav sig den tjugoettårige Skogsrå in i sitt hjärtas studio och började plocka ihop de där brustna delarna, som nu har blivit till en brinnande popsingel av högsta klass. Den bästa indiemusiken idag är hitsinglar som man har slitit för i över ett år.

”Now You See Me” hör ni en låtskrivare och producent som uppenbarligen redan mer eller mindre är färdig, och som man vågar hoppas ändå är i början på sin väg. Musiken kallar han själv för ”funkindie” men ärligt talat så känns det inte särskilt indie. Skogsrås androgyna röst, hans stora ambitioner och hans känsla för melodi påminner snarare om en mainstream-artist som tyvärr inte fått tillräckligt med cred: La Roux. Det är så välproducerat, noggrant och skickligt ihopsnickrat att det ljuder som någonting långt ifrån den där hemmasnickrade känslan som finns i det mesta av den nya, svenska indiemusiken. Han lyckas även att spöa upp det mesta inom den svenska electrohousens poporienterade projekt, med Lucas Nord i spetsen, genom att placera in ett genljudande klimax av maxxxade synthar som urartar i ett funkcrescendo.

Och den överambitiösa musikvideon som tillkommer är ju hur jävla vacker och välgjord som helst – det är svårt för mig att tro att detta är en skygg garderobsmusikers projekt. Fast så får man ju tänka på att även Prince började i garderoben. Det som de har gemensamt är en uppenbar vilja att ta över musikvärlden.

Nu kan jag vila lugnt i tanken på att 2014 kommer att brinna och flamma högre än de två senaste åren tillsammans.

Bojan Buntic

_1000602

Alla har släppt sina listor av årets bästa album, låtar, videos och liveframträdanden. Jag vet inte hur många skivor, låtar och spelningar jag har sett i år. Allt är en underbar sörja inom mig och jag kan dra fram det mesta och återkoppla det till en händelse, känsla eller människa. Det är så mycket underbar musik som har spelats ur mina högtalare och hörlurar under året och med största sannolikhet är årets mest spelade låt Vampire Weekends ”Step”.

Med all respekt för Ge Hit Musikens svenska topplista, det finns något större där ute. Under en grå höstpromenad fick jag ett infall som varade i några minuter. Jag kom jag på att årets bästa låt inte involverar hemmaproduktioner, oavsett hur skickliga dessa är. Inte heller Göteborgspopen med all ångest eller om en svår människa som gråter på scen. Den är inte heller något överproducerat tjafs och kommer inte från ett av många hajpade hipsterband. Årets bästa låt ligger någonstans mittemellan alla dessa ting. På ett bra sätt.

Med blöta strumpor och en lång uppförsbacke framför mig valde jag att byta låt i iPoden. Från Placebos gamla ”Every You Every Me” till Arcade Fire. Med några snurr på den patenterade plattan och några nästan ljudlösa rassel från den lyxförpackade hårddisken hittade jag vad jag sökte. Och något slog sig till ro inom mig när jag tryckte på play. Arcade Fires ”Afterlife” är årets bästa låt. Tacksamheten över att ha slösat upp en del av min studentbonus på 700 kr på äppeljättens nätbutik infann sig. Ångesten över att jag inte slösat nästan två hundralappar av min studentekonomi på den fysiska skivan infiner sig fortfarande. Förpackad i tunn digipack med ett glänsande omslag skulle den se bra ut i min skivhylla.

Jag recenserade ”Reflektor” i sin helhet efter en vinflaska natten efter att den släpptes på Youtube. Skrev att den växer på en, att det är svårt att bedöma en Arcade Fire-skiva efter två, tre lyssningar och att jag fortfarande hittar något nytt i deras musik, samtidigt som den ibland är lika förutsägbar som den där kompisen som alltid blir för full och skämmer ut sig själv, på fest efter fest. På både gott och ont. Amatörer och proffs har uttalat sig om skivan, musiken, produktionen och framförallt om att den består av två delar. En A- och B-sida. Enligt skribenterna är den både en calypsofest och en tragisk efterfest med ensamheten som enda vän. Spåret ”Afterlife” är det nästsista på skivan men skulle ljudmässigt med ”Supersymmetry” kunna vara en perfekt brygga mellan albumets två delar. Kombinationen av dessa två spår är också perfekt utförd. Efter de utmattade andhämtningarna på det första får man en stunds reflektion och lugn avslutning på skivans sista spår.

Samtidigt som ”Afterlife” får hipsters på klubbar att dansa när de egentligen bara borde konsumera vuxenläsk och ta in stämningen, har den något melankoliskt över sig. Det finns ett drag av trummaskin över slagverket i början, samtidigt som kvinnorösten mjukar upp det kantiga. Här finns rock ’n’ roll spelad med vana fingrar, mästerligt utförda gitarriff som sitter precis där de ska och leder in lyssnaren rakt in i kärnan. Och så kommer konfettiexplosionen med refrängen!

”I’ve gotta know, can we work it out? / If we scream and shout till we work it out”

Aldrig har så smöriga textrader framförts så skickligt, eftertänksamt och suggestivt. I alla fall inte år 2013.

Det handlar om livet när kärleken är borta och Win och Regine turas om att sätta ord på det. När de i andra versen samsas om att sjunga får jag gåshud, varenda gång jag lyssnar på låten. Det finns en desperation i Wins röst som får mig att återkoppla till mina tragiska afterlife, efter kärleken. Regines mjuka stämma är som den rösten du saknar när hen är borta. Den som skär, fastän du vet att du har byggt upp en bild av personen grundad på en kemisk process som kallas förälskelse. På många sätt är ”Afterlife” precis som den här bilden av kärleken. Den är egentligen bara en välproducerad känsla som lurar dig. Skillnaden är att denna kärleksaffär varar i fem minuter och femtiotre sekunder, fyllda med stora ljud, minimalistiska anspelningar, samspel, mjuka röster och hårda gitarrer som trycker mot trumhinnorna. James Murphys perfekta produktion med alla fragment som bygger samman en tät ljudbild och inte låter lyssnaren släppa fokus är bättre och ger mer feeling än något hemmasnickrat eller överproducerat jag hört i år.

”Oh, when love is gone, where does it go? / ”Oh, we know it’s gone but where did it go? / And where do we go?”

Kärleken, när den är borta, vart tar den vägen? Och vart tar vi vägen?

Det finns ett nästan skamfyllt moln över låten. Analyserar vi vad som är så bra kommer vi också till kärnan: att det faktiskt är välproducerat utan att vara överproducerat. Att vuxna människor som högst troligtvis inte relaterar till kärlek på samma sätt som ett ungt hjärta, som inte ens börjat läka, har snickrat ihop detta mästerverk. Men om vi slutar vara så cyniska, sätter på oss ett par bra hörlurar och förlorar oss själva i den stora ljudbilden och den suggestiva texten så kommer det fram. Det här är lika underbart som känslan som uppstår när fjärilarna flyger runt i magen. Även om vi alla vet vi att det inte finns insekter med färgglada vingar i våra magar när vi träffar Hen med stort H. Och om du upplever smärta i hjärtat så borde du uppsöka läkaren, hjärtinfarkter kan nämligen vara dödliga. Vi vet att allt vi gör styrs av elektriska impulser från hjärnkontoret. Jag vet det, du vet det, Arcade Fire vet det och ”Afterlife” vet det också. För att vi är vuxna människor. Men vuxna människor kan fortfarande känna fjärilarna och smärtan. Däremot är det inte många som under året som gått kunnat applicera detta på en låt, fått det att låta underbart och fått mig att känna något. Alltså känna. Förstår ni vad jag menar?

Precis som när din favoritkonstnär har skickligheten att förmedla något vardagligt och få dig att känna något. Precis som din favoritpoet kan framställa en människa till något gudalikt med några väl valda ord. Det kommer en dag då vi kan förmedla dessa saker utan att vara mitt inne i dem, när vi kan jobba utifrån vår erfarenhet. Vare sig det gäller att bearbeta något gammalt, dra upp skiten igen eller blicka framåt förväntansfullt. Att dela med sig av något vackert till omvärlden som inte kom till av en slump när vi tog fram gitarren att hen lämnat oss med whiskeyn som enda vän. Att skickligt skapa något vackert och sedan sälja det, i detta fall i ett digipack med ett skinande omslag, via digitala butiker eller streamingtjänster.

Att låten ger mig gåshud handlar lika mycket om hur vackert den är skapad som vad den får mig att känna. Det är vad årets bästa låt handlar om, oavsett vad alla wannabes som är signade på små skivbolag som drivs från pojkrum säger. Jag är öppen för allt nytt, smalt och skitigt. Jag har ett kärleksförhållande till det också men det räcker inte alltid hela vägen. Jag är öppen för nya talanger och jag vet att de en vacker dag kommer att ta över Arcade Fire-facklan. Men det går inte att förneka det vackra i ”Afterlife”. Förutom skönheten med själva låten finns det något väldigt fascinerande med männsikor som kan skapa skönhet med sina bara händer och skicklighet.

Amar Bajric

skimret vi är dom el björn remix

Minns ni The Naima Trains remix av Skimrets ”Therersia”? Idag har vi äran att premiärspela ännu en toppremix av en Skimret-låt, ”Vi är dom”, denna gång signerad Örebros experimentella, elektroniska duo El-Björn. Från den intima sovrumsatmosfären tar duon låten ända upp till rymdens sublimitet: där det exploderar vackra analoga syntljud som stjärnfyrverkerier varom Aleksandars text om ensamhet slingrar sig och får episka proportioner.

Originalets nära nog undervattniska ljud, låten som sjöngs från insidan av en vattensäng, har förvandlats till något som kan liknas vid ackompanjemanget till en himmelsfärd. I slutet, vid den sista versen — ”vi är dom med hålen i hjärtat, som de andra slängde bort” — får vi ett fullständigt översvallande klimax av den moderna produktionens alla härligheter, en riktig, prunkande galax till ett klimax, som gör en tvättäkta technonörd överlycklig, och som tar fram det absoluta bästa med en redan enastående låt.

Bojan Buntic

Simian Ghost A Million Shining Colors

Korallreven gör en underbar, exotisk remix av Simian Ghosts mästerstycke ”A Million Shining Colors” (en av årets bästa låtar enligt oss). I remixarnas händer blir låten ett supermelodiskt orientaliskt rave.

Bojan Buntic

change of heart EP

Cavern People släppte i början av december 2013 en av årets bästa popsinglar. ”Change Of Heart” hamnade givetvis på vår toplista över årets bästa svenska låtar. Det nyetablerade Göteborgsbandet har snabbt fått erkännande. De har uppmärksammats av Festivalrykten.se, haft en alldeles egen Tillsammans Session, spelat på Jazzhuset och Clooneys, och hamnat på Gimmie Indies A-rotation. Inte dåligt för ett så nytt band. 

Uppståndelsen beror på att de helt enkelt är grymma och har stor potential. Ett talangfullt indieband som har erfarenhet, glöd och fantasi och som redan bemästrar det där med jingeljangel och gitarrmelodi. Dessutom är det frontat av två karismatiska vokalister – som råkar vara ett par. 18-åriga Leo Skywell och Nora Pollak har 2014 på sig att ta över Sverige, och att fullt ut hitta den perfekta balansen mellan två röster som var och en skulle kunna ta över och överglänsa den andra i vilket ögonblick som helst. Rösterna och gitarrerna sjunger mot och med varandra. Vissa par skapar indiebarn, Leo och Nora skapar indiemusik. Det finns ett kraftfält mellan dem som utgör en spänning och en lockelse. När deras stämmor möts visar sig den dualitetens elektriska kemi som Cavern People består av, och som skiljer dem från liknande band ifrån den Göteborgska indiescenen. Till skillnad från Happy Hands Club och Futile Claps emanerar denna musik inte bara ifrån ett hjärta, utan två.

På deras debutEP Change Of Heart ser vi säden till detta snabbt växande barn, som en dag ska växa och bli en dubbelhövdad, men åh så sexig drake. Denna gång rekommenderar jag ”Pale Eyes / Warm Skin”, en låt där Nora får ta scenen. 

Bojan Buntic

IMG_9188

I torsdags spelade Jönköpingskillarna i The Mary Onettes på hemmaplan och The Hush hush Club fylldes av en bred publik. Som vanligt representerades hipsterkulturen starkast men här fanns också äldre människor och den obligatoriska personen med ryggsäck.

”How It All Ends” öppnade upp kvällens spelning med 80-talssynt, gitarrer, effektpedaler och ett cymbalset som gång på gång under kvällen åkte i golvet. När sedan en av mina favoriter ”Explosions” spelades, steg temperaturen, och jag fick ett litet känslosamt leende på läpparna. Det blev en väldigt fin avvägning med bandets säregna sound, medryckande melodier och stundtals postrockkänsla. När ”Puzzles” hade skickats ut i lokalen var jag totalt frälst.

IMG_9154

Jag är väldigt positiv till satsningen på en klubb med bra musik på torsdagar i Jönköping och källarlokalen fylls också skapligt full under de gånger jag besökt stället. Däremot har akustiken varit den största akilleshälen när jag varit här tidigare. Den är helt okej men räcker oftast inte hela vägen, speciellt när artisterna och instrumenten sätter större press. Under The Mary Onettes spelning blev jag dock positivt överraskad, ljudbilden återgavs fint. Grabbarnas musik passar också bra på små scener, där en intimitet kan skapas. Både med publiken och ljudmässigt.

IMG_9212

The Mary Onettes scennärvaro märks som bäst under höjdpunkter som ”Evil Coast”, där sångaren leker med ett mindre trumset samtidigt som han står längst fram på scenen och sjunger. Några låtar senare, efter fipplande med effektpedaler och de där cymbalerna som ständigt valde att särskilja sig från trumsetet genom att ramla omkull, kom extraspåren. Som sista låt framfördes ”Void” och kvinnan med ryggsäcken hade då intagit dansmode. Med väskan framför sina fötter dansade hon sig igenom låten med slutna ögon.

IMG_9202

Detta är andra gången på kort tid jag har upplevt The Mary Onettes live på hemmaplan. När jag efteråt springer in på toan hör jag några medelålders kvinnor prata om hur mycket känsla spelningen förmedlade. Jönköpingsgrabbarna levererade igen.

Text: Amar Bajric

Foto: Hannah Hübner

the national matt berninger 3

Om man ska skriva om män och manlighet känns det som att man först måste be om ursäkt till någon. Be om ursäkt för allt som männen har gjort. Till de döda, till slavarna, till kvinnorna. Be om ursäkt för all ondska. Att ödmjukt ta ansvar för den. Och sedan göra det man kan, enligt ett visst snävt och förbestämt mönster. Hålla tyst, inte ta plats, lämna ifrån sig sitt arbete, gräva ner sig i marken. Varje pojke föds med en arvsynd. Och varje pojke hatas redan från födseln. Någon har sparkat uppåt redan innan han föddes.

Vi kan acceptera att vi som grupp är delaktiga i en kvinnoförtryckande världsordning, en struktur som drabbar oss män också. Vi kan acceptera vår skuld, varje individuell man kan erkänna sin position i världen han föddes in i. Men hur fortsätter vi därifrån?

Vissa grundläggande förhållningssätt är ganska enkla i praktiken.

* Bli medveten om, och erkänn dina privilegium.
* Ifrågasätt sexism när du upptäcker det i vardagslivet. Om en vän till dig drar ett sexistiskt skämt, säg ifrån. Ifrågasätt även främlingar, och skapa diskussion.
* Hjälp till att skapa en jämlik könsfördelning, inom områden där kön är oväsentligt – vilket råkar vara typ de flesta. Till exempel, om du är klubbägare, försök att boka lika mycket män som kvinnor.
* Rösta för kvotering i arbetslivet. Förespråka kvotering i vardagslivet. Tala om varför det är viktigt.

Men en annan viktig sak är att tala om manlighet. Om detta ska vara möjligt måste man tillåta det, utan att det förlöjligas och hånas. Risken är alltid att man blir utmålad som en vit kränkt man och så var det med det. Varje försök att formulera sig innefattar risker. Man måste få lov att göra fel. Om man säger att man vill tala om män tas det mest på skämt. Du kan väl inte mena allvar? Vi har ju skrivit om männen, bara om männen, genom hela historien. Alla böcker handlar om män och är skrivna av män, och lästa av alla. Männens kultur har fått dominera i årtusenden.

Men paradoxalt nog lever vi i en global kultur som sätter munkavel på pojkar och män. Där varje försök som bryter mot det som är tillåtet att säga, i enlighet med männens språk, bestraffas – både av kvinnor och män. Den riktiga mannen gråter inte, bryter verkligen inte ihop, och är alltid den stabila grund varom allt som är flyktigt kretsar – och han kan ta allting, varje smäll, varje bakslag, utan att säga ett knyst. Varje gång hjärtat brister skall blodet rinna ner i avloppet, i hemlighet. Ställ dig upp, var en man, sluta tjura, sluta vara en sån fjolla.

Detta är ett välkänt fenomen. Man pratar om det antingen som ett sidoproblem i den feministiska kampen för jämställdhet, eller som något oerhört problematiskt. Men man talar sällan om det i detalj. Det hegemoniska manlighetsidealet [idealbilden av hur en riktig man är som genomsyrar ett visst samhälle] finns överallt i vår populärkultur. Det är bara att titta på vilken enastående enformighet det finns i porträtteringen av män genom mainstream-filmhistorien, en av de största källorna till samtida ideologier. Fastän varje kultur och subkultur har sina uppfattningar om vad som är en riktig man så stämmer de för det mesta överens med ett övergripande ideal. Den vita västerländska kolonialmannen, med makt, akademisk intelligens och äventyrslusta, som klarar varje krissituation, går ut i världen och erövrar skatter och kvinnor — Indiana Jones-Harrison Ford eller en annan variant, den kvicka agenten, James Bond; den livsfarliga gangstern som ingen vågar bråka med, som klättrar från botten till ett världsherravälde i miniatyr på kapitalismens undersida, genom organiserad brottslighet. Det gemensamma med alla representationer är att de visar upp en man som är gränslöst tuff, aldrig visar svaghet, döljer sin insida (en tystnad som utgör ”den manliga mystiken”) och som vinner erkännande av de andra männen, och blir åtrådd av kvinnorna, genom att visa sin styrka, kompetens och mäktighet. Alla dessa män är känslomässigt tuffa. De definieras genom att vara en extrem motsats till den homosexuella mannen, som behandlas som en sämre, underordnad version av manlighet analog med det man föreställer sig är en kvinna: känslosam, svag, modlös, utsvävande, och så vidare. Detta avgränsande sker i extremt grova drag, genom att utesluta varje handling som anses vara ”kvinnlig” ur manligheten. Pojkar och män får ta plats och tala, överallt och i alla sammanhang, så länge det handlar om ”manliga” ting som teknologi, affärsplaner, praktiska lösningar på vardagsproblem, fotboll, TV-spel, och så vidare. Helt enkelt, allt som hör till den beryktade ”snubbigheten”. Men uppfostran enligt dess krav leder lätt till tomhet, frustration, missbruk, misogyni, och våld. Förväntningarna som ställs på män är stora, de också. En man kan leva hela sitt liv i ett skal – och inte ens vid dödsbädden yttra vad han egentligen känner och har känt.

Vi behöver omförhandla manligheten. Könet är en tvångströja som behöver lättas på och omvandlas till en klädnad som går att bära och röra sig i naturligt. Patriarkatet är inte ett högkvarter som vi måste inta med våld – för att sedan skjuta alla ansvariga. Det är inte heller en konkret revolution som behövs, utan, om man får använda en kliché, en revolution i psyket. Patriarkatet är inte heller ett fullständigt abstrakt fenomen. Det är snarare en beskrivning av de historiska effekterna av den manliga dominansen över kultur, politik och ekonomi sedan tidernas begynnelse. Dessa effekter finns överallt och måste motarbetas. Men vi kommer ingenvart genom att demonisera eller förakta mannen. Det vill jag inte tro i alla fall. Det är att ärva den patriarkala diskursen, och istället i stil med SCUM-Manifstet rikta dess udd emot ett annat kön än det som enligt dess logik är den underordnade. Det är fortfarande samma patriarkala diskurs och innehåller alla dess brister och motsägelser. En hatisk, särskiljande struktur som ersätter allt levande med döda abstrakta diskussioner. Den rätta vägen, tror jag, är att tänja på gränserna för vad det innebär att vara man. Men hur gör man det och vem kan göra det?

Jag tror inte det handlar om att måla naglarna eller att ta på sig en rosa overall istället för en blå när man går ut i fabriken. Det som många på ett klumpigt sätt uttryckt som ”att feminisera mannen”. Trender har skiftat, färger har ändrat betydelse, utan att det har ändrat på grundstrukturerna i den så kallade patriarkala könsmaktordningen. Om en man slår en kvinna spelar det ingen roll ifall han har kjol på sig eller inte.

Det handlar om att ändra på det dominanta manlighetsidealet i grunden. Om att övertyga de som tycker att idealet är någonting eftersträvansvärt. Idealet är någonting som både män och kvinnor hjälper till att upprätthålla. Männen genom att imitera de män som uppfyller det, att inta den så kallade könsrollen, och kvinnorna genom att uppmuntra till denna förvandling. Hur många kvinnor beskriver inte just en Patriarkatets Lyckade Son när de beskriver den man de åtrår i fantasin? Men förändringen kommer inte att ske på ett enkelt sätt. Längtan efter att vara en riktig man går djupt. Följer man mönstret så utlovas man pengar, sex och kärlek – ett lyckat liv enligt den globala kapitalismens ideologi.

När jag talar om förändring talar jag om skeva handlingar, ett begrepp inspirerat av queer-teori. Att bryta emot mönstret. Att våga. Det kan vara en så enkel handling som att våga prata med andra män om sådant som är tabu. Hur man mår, till exempel. Att våga berätta för sin flickvän att man är rädd. Det finns en rädsla hos många män. De är rädda för att de inte kommer att vara åtrådda eller älskade om de visar vilka de egentligen är; och denna rädsla stramar åt könsrollen hårdare och hårdare, tills de blivit okänsliga ”naturligt”. Tills de helt enkelt identifierar sig med denna känslolöshet, ett tillstånd som i det extrema endast lämnar utrymme för aggression, pengabegär, och ett aktivt hat.

Dessa män har inte alltid varit hårda. De tränades in i hårdheten, indoktrinerades genom de homosociala ritualerna, i skolan, på sportklubbarna, i arbetet. Många gånger när de försökte bryta sig ut ledde det till förnedring, hat, och utanförskap. De blev utslängda ur den manliga gemenskapen. Tjejen de älskade förlorade känslorna för dem när de avslöjade att de har känslor – och därigenom dödade den ”manliga” mystik som lockade dem från början. Det blir en ond cirkel och man hittar inte någon att se upp till, att tro på. Men det finns ett område där pojkar och vuxna män har fått tala fritt, där det finns många, många som gjort sig fria. Musiken. Där har många hittat en möjlighet att få berätta om vad man har varit med om och känt under sitt liv.

Musiken har för många varit den enda läromästaren. Det är där vi lärt oss att uttrycka det som finns på insidan. Vi lär oss inte i skolan, utöver de mest primitiva yttringar om att man har fysiskt ont här och där, att tala om vad vi känner. Ångest, frustration, sorg, rädsla, begär, kärlek. Allt det som hör till den fullblodiga människans bultande hjärta ska flyta omkring i oss utan att få komma ut. Det ska redas ut på egen hand, i ensamheten. Där ska vi själva lära oss vad allt innebär. När allt snurrar i skallen, när man varit med om något svårt, så öser orden och känslorna över en men man kan inte fånga något att visa upp. Istället står man där med munnen snurrad som korken på en mörk vinflaska, en likgiltig, ängslig min, och allt vin man hade inuti skulle man aldrig få dricka, ingen skulle få dricka av det.

För min egen del så var jag med om en revolution när jag började lyssna på The National, Tindersticks, Red House Painters och Smog. Jag var ung och mer eller mindre olycklig, med ett fåtal menlösa ord på ett betydelselöst papper, men för första gången såg jag vem jag en dag kunde bli. Matt Berninger, Stuart Staples, Mark Kozelek och Bill Callahan gav mig en grund att stå på. De var män som jag såg upp till, och de kunde det här med ord. I deras lyrik såg jag vuxenlivet utformas för första gången. Och allt vad det innebär av besvikelser, kompromisser och förhoppningar. Det var en värld som stod i kontrast till populärmusikens ofta förenklade tolkningar. Deras vision av vardagsliv i det moderna samhället var avsevärt mer nyanserad än det jag hörde i den samtida popen som spelades på radio. Jag såg män som vågade tala om att de var rädda, besvikna, ledsna; att de längtade efter kärlek och beröring; att de inte var ogenomträngliga tempel, utan riktiga hem som både kunde stänga dörren till andra, och släppa in. De mötte livet med själ och värdighet. I all dess komplexitet. Och deras texter bröt igenom det där obevekligt tuffa idealet.

Men deras skevhet är inte extrem. Man kan inte säga att det bara är yta. Som att bortom varje sammanhang börja bära läppstift, som ett politiskt statement. Eller som hiphopkollektivet The Sad Boys gör genom deras memeifiering av den manliga känslosamheten, där det här med att sjunga om sina känslor i rapform mest blir en ironisk trend genomsyrat av 9gagmentalitet. Den skevhet jag talar om är inte narcissism. Det farliga och subversiva med The Nationals musik, till exempel, är just att det inte kan uppfattas som ironiskt eller distanserat på något sätt. När Matt sjunger om att han står framför spegeln och försöker formulera ett leende, att han inte längre förstår hur han ska göra i livet, att han ligger vaken hela natten och ber om att chefen ska lägga hans huvud mot sin axel och säga att han uppskattar honom — då är det någonting som i grunden bryter mot det manliga idealet. Enligt det skulle han gått igenom hela dagen och varit tyst, och sedan fortsatt nästa dag som vanligt, utan att något av det där någonsin skulle ha fått komma ut. Istället sjunger han det för sin flickvän. Och ber om några fina, uppmuntrande ord som kan rädda honom. Att hon ska lägga ner honom i sängen och säga någonting vackert, denna dag då allt känns som att det går åt helvete, då han är på väg att falla ihop. En dag då han behöver hjälp, då han känner sig maktlös. Då han vill skrika ut och be om ursäkt för allt. Enligt idealet hade han kommit hem och varit tyst om allt det här. Tagit sig i kragen, lagt sig i sängen igen, och kvävt den ondska som äter upp honom inifrån.

”Baby, We’ll Be Fine” är en låt som visar att det är okej att vara svag. Och i denna låt kommer miljontans mäns kvävda känslor ut i ett lågmält skrik som samtidigt är en önskan om förlåtelse. Vi kan inte veta vad Matt ber om ursäkt för, men vi kan ana. Även om man bara lyssnar på den i hemlighet så känner man en frigörelse. Och denna frigörelse lättar lite på den där tvångströjan, och gör det lite lättare att andas. För hur ska man ha mod att våga, om man inte ens har luft i lungorna? Att lyssna på den här musiken ger en kraft att uttrycka någonting allmänmänskligt, som inte hör ihop med ett visst kön: att våga säga att man också, precis som Matt sjunger i ”Afraid Of Everyone” ibland är rädd för allting. Saker som också män kan känna.

Bojan Buntic

Tips på män som sjunger om känslor.

The National – Alligator
Smog – Red Apple Falls
Tindersticks – Curtains
Bon Iver – For Emma, Forever Ago
Red House Painters – Red House Painters I
Phosphorescent – Muchacho de Lujo
Damien Jurado – Rehearsals For Departure
Anthony & The Johnssons – I Am A Bird Now
Bright Eyes – I’m Wide Awake, It’s Morning
Frank Ocean – channel ORANGE

MUSIKHJÄLPEN

Musikhjälpen är ett projekt som ämnar att bättra (eller rädda) världen genom musik. Det är ett radio- och tvprogram med ursprung i Nederländerna, som hade premiär i Sverige 2008 (lol skrev 2013, måste varit berusad). Tre programledare stängs in i en bur i sex dagar och tar emot låtönskningar ifrån lyssnare och tittare. Under den tiden kommer det även en del roliga gäster på besök. Varje låtönskning skänker pengar till det syfte som projektledningen bestämt för året.

I år är temat ”Alla tjejer har rätt till att överleva sin graviditet”. I beskrivningen på Sveriges Radio står det:

Tjejer mellan 15 och 20 år löper störst risk att dö i samband med sin graviditet och de vanligaste dödsorsakerna är allvarliga blödningar, infektioner, högt blodtryck och osäkra aborter.

99 procent av alla dödsfall sker i låginkomstländer där det inte finns tillgång till en fungerande mödravård. Hårdast drabbade är länderna i södra Afrika och Sydasien. 

Fattigdom, brist på information och långa avstånd till sjukhus är vanliga anledningar till att många kvinnor i låginkomstländer föder i hemmet och mindre än hälften får hjälp av en utbildad barnmorska vid förlossningen. Utan rätt vård kan en kvinna förblöda på två timmar.

Det behövs helt enkelt pengar till att finansiera ”bättre förlossningsvård, fler utbildade barnmorskor, preventivmedelsrådgivning, sexualupplysning och rätt till säkra aborter” och vad är bättre än att få ihop dessa genom musikens gemenskapsbildande kraft?

I år står Kodjo AkolorSarah Dawn Finer, och Emma Knyckare i buren, och de har redan gästats av Ison & Fille, Könsförrädare och Outtrigger.

Clooneys har välgörenhetsevent här i Göteborg å Musikhjälpens vägnar, på fredag och lördag, och vi på GE HIT MUSIKEN har hjälpt till lite. Kom till klubben den 12e och 13e, kom festa med oss med gott samvete, och ge samtidigt bort era fyllepengar till ett gott ändamål. På lördag spelar Peter Morén och det nya Göteborgsindiebandet Cavern People har sin releasespelning för sin första EP. På fredag lirar fenomenet Bror Gunnar Jansson aka Gugges Enmanna, och vi har intervjuat honom lite inför spelningen.

Vem är Bror Gunnar Jansson?

Enmansorkester, musiker, önskar att jag vore mer dj (får spela skivor ute typ nån gång per år och jag hade verkligen gärna gjort det oftare, för det är riktigt kul!). Grav musiknörd (förstås), och allmänt intresserad av allt gammalt (speciellt instrument, kläder och möbler). Samt student…

Om du fick välja att bo i vilken plats som helst under vilken tid som helst, var skulle du vilja vara?

I ett fredligt Gotham City. I den där magiska o-tiden fylld av snygga kostymer, gammeldags bilar, rymdskepp – och helt utan mobiltelefoner! Serietidningstiden – där framtiden och förr möts.

Vem är din största förebild?

Mina största förebilder får jag nog säga är mina vänner och familj. Och Tom Waits.

Hur skulle du beskriva din egen musik?

En ruffig blandning av gammal country-blues, bergsballader och rock. Med en nutida twist.

Vad betyder blues för dig?

Utan att gå in på hur mycket den betyder för mig kan jag säga att blues för mig handlar om uttryck och sound, och inte särskilt mycket om de där 12 takterna, som många har fått för sig är vad blues ska bestå av.

Vilket är ditt favoritalbum (eller låt)?

Svårt att skala ner till en endaste låt eller skiva… Men en grym skiva är “Jungle Blues” med Australiensarna C.W. Stoneking & His Primitive Horn Orchestra. Stoneking stod också för en av de bästa konsertupplevelser jag någonsin fått erfara. En fantastisk kväll på Truckstop Alaska för ett par år sedan.

Varifrån kommer ditt namn? Har det någon betydelse eller historia?

Bror kommer från min farfar. Han heter också Bror och spelar också musik, fast på dragspel. Gunnar kommer nog ingen speciell stans ifrån, eller kanske snarare ifrån flera olika håll. En gammelmorbror, en ingift morbror och flera familjevänner…

Ser du fram emot att spela live nu på Clooneys?

Självklart. Jag älskar att spela musik. Det är därför jag gör det här. Att gigga och att spela in skivor är bland det roligaste jag vet.

Vad tycker du om Musikhjälpen?

Musikhjälpen är en skitbra grej, tycker jag. Och det verkar ju som att hela jippot kring det gör att folk blir benägna att skänka mer.

Hur kan man rädda världen?

Om jag visste det hade jag gjort det vid det här laget.

Nämn en sak som betyder mycket för dig i din vardag (och du får inte välja musik) — det kan vara en person, en plats, ett instrument, ett klädesplagg eller vad som helst.

Min flickvän. Hon är ett grymt konstnärligt och kreativt bollplank för mig. Plus att hon är grym på många andra sätt.