En kärleksaffär på 5:53

amarbajric —  20 december, 2013 — Lämna en kommentar

_1000602

Alla har släppt sina listor av årets bästa album, låtar, videos och liveframträdanden. Jag vet inte hur många skivor, låtar och spelningar jag har sett i år. Allt är en underbar sörja inom mig och jag kan dra fram det mesta och återkoppla det till en händelse, känsla eller människa. Det är så mycket underbar musik som har spelats ur mina högtalare och hörlurar under året och med största sannolikhet är årets mest spelade låt Vampire Weekends ”Step”.

Med all respekt för Ge Hit Musikens svenska topplista, det finns något större där ute. Under en grå höstpromenad fick jag ett infall som varade i några minuter. Jag kom jag på att årets bästa låt inte involverar hemmaproduktioner, oavsett hur skickliga dessa är. Inte heller Göteborgspopen med all ångest eller om en svår människa som gråter på scen. Den är inte heller något överproducerat tjafs och kommer inte från ett av många hajpade hipsterband. Årets bästa låt ligger någonstans mittemellan alla dessa ting. På ett bra sätt.

Med blöta strumpor och en lång uppförsbacke framför mig valde jag att byta låt i iPoden. Från Placebos gamla ”Every You Every Me” till Arcade Fire. Med några snurr på den patenterade plattan och några nästan ljudlösa rassel från den lyxförpackade hårddisken hittade jag vad jag sökte. Och något slog sig till ro inom mig när jag tryckte på play. Arcade Fires ”Afterlife” är årets bästa låt. Tacksamheten över att ha slösat upp en del av min studentbonus på 700 kr på äppeljättens nätbutik infann sig. Ångesten över att jag inte slösat nästan två hundralappar av min studentekonomi på den fysiska skivan infiner sig fortfarande. Förpackad i tunn digipack med ett glänsande omslag skulle den se bra ut i min skivhylla.

Jag recenserade ”Reflektor” i sin helhet efter en vinflaska natten efter att den släpptes på Youtube. Skrev att den växer på en, att det är svårt att bedöma en Arcade Fire-skiva efter två, tre lyssningar och att jag fortfarande hittar något nytt i deras musik, samtidigt som den ibland är lika förutsägbar som den där kompisen som alltid blir för full och skämmer ut sig själv, på fest efter fest. På både gott och ont. Amatörer och proffs har uttalat sig om skivan, musiken, produktionen och framförallt om att den består av två delar. En A- och B-sida. Enligt skribenterna är den både en calypsofest och en tragisk efterfest med ensamheten som enda vän. Spåret ”Afterlife” är det nästsista på skivan men skulle ljudmässigt med ”Supersymmetry” kunna vara en perfekt brygga mellan albumets två delar. Kombinationen av dessa två spår är också perfekt utförd. Efter de utmattade andhämtningarna på det första får man en stunds reflektion och lugn avslutning på skivans sista spår.

Samtidigt som ”Afterlife” får hipsters på klubbar att dansa när de egentligen bara borde konsumera vuxenläsk och ta in stämningen, har den något melankoliskt över sig. Det finns ett drag av trummaskin över slagverket i början, samtidigt som kvinnorösten mjukar upp det kantiga. Här finns rock ’n’ roll spelad med vana fingrar, mästerligt utförda gitarriff som sitter precis där de ska och leder in lyssnaren rakt in i kärnan. Och så kommer konfettiexplosionen med refrängen!

”I’ve gotta know, can we work it out? / If we scream and shout till we work it out”

Aldrig har så smöriga textrader framförts så skickligt, eftertänksamt och suggestivt. I alla fall inte år 2013.

Det handlar om livet när kärleken är borta och Win och Regine turas om att sätta ord på det. När de i andra versen samsas om att sjunga får jag gåshud, varenda gång jag lyssnar på låten. Det finns en desperation i Wins röst som får mig att återkoppla till mina tragiska afterlife, efter kärleken. Regines mjuka stämma är som den rösten du saknar när hen är borta. Den som skär, fastän du vet att du har byggt upp en bild av personen grundad på en kemisk process som kallas förälskelse. På många sätt är ”Afterlife” precis som den här bilden av kärleken. Den är egentligen bara en välproducerad känsla som lurar dig. Skillnaden är att denna kärleksaffär varar i fem minuter och femtiotre sekunder, fyllda med stora ljud, minimalistiska anspelningar, samspel, mjuka röster och hårda gitarrer som trycker mot trumhinnorna. James Murphys perfekta produktion med alla fragment som bygger samman en tät ljudbild och inte låter lyssnaren släppa fokus är bättre och ger mer feeling än något hemmasnickrat eller överproducerat jag hört i år.

”Oh, when love is gone, where does it go? / ”Oh, we know it’s gone but where did it go? / And where do we go?”

Kärleken, när den är borta, vart tar den vägen? Och vart tar vi vägen?

Det finns ett nästan skamfyllt moln över låten. Analyserar vi vad som är så bra kommer vi också till kärnan: att det faktiskt är välproducerat utan att vara överproducerat. Att vuxna människor som högst troligtvis inte relaterar till kärlek på samma sätt som ett ungt hjärta, som inte ens börjat läka, har snickrat ihop detta mästerverk. Men om vi slutar vara så cyniska, sätter på oss ett par bra hörlurar och förlorar oss själva i den stora ljudbilden och den suggestiva texten så kommer det fram. Det här är lika underbart som känslan som uppstår när fjärilarna flyger runt i magen. Även om vi alla vet vi att det inte finns insekter med färgglada vingar i våra magar när vi träffar Hen med stort H. Och om du upplever smärta i hjärtat så borde du uppsöka läkaren, hjärtinfarkter kan nämligen vara dödliga. Vi vet att allt vi gör styrs av elektriska impulser från hjärnkontoret. Jag vet det, du vet det, Arcade Fire vet det och ”Afterlife” vet det också. För att vi är vuxna människor. Men vuxna människor kan fortfarande känna fjärilarna och smärtan. Däremot är det inte många som under året som gått kunnat applicera detta på en låt, fått det att låta underbart och fått mig att känna något. Alltså känna. Förstår ni vad jag menar?

Precis som när din favoritkonstnär har skickligheten att förmedla något vardagligt och få dig att känna något. Precis som din favoritpoet kan framställa en människa till något gudalikt med några väl valda ord. Det kommer en dag då vi kan förmedla dessa saker utan att vara mitt inne i dem, när vi kan jobba utifrån vår erfarenhet. Vare sig det gäller att bearbeta något gammalt, dra upp skiten igen eller blicka framåt förväntansfullt. Att dela med sig av något vackert till omvärlden som inte kom till av en slump när vi tog fram gitarren att hen lämnat oss med whiskeyn som enda vän. Att skickligt skapa något vackert och sedan sälja det, i detta fall i ett digipack med ett skinande omslag, via digitala butiker eller streamingtjänster.

Att låten ger mig gåshud handlar lika mycket om hur vackert den är skapad som vad den får mig att känna. Det är vad årets bästa låt handlar om, oavsett vad alla wannabes som är signade på små skivbolag som drivs från pojkrum säger. Jag är öppen för allt nytt, smalt och skitigt. Jag har ett kärleksförhållande till det också men det räcker inte alltid hela vägen. Jag är öppen för nya talanger och jag vet att de en vacker dag kommer att ta över Arcade Fire-facklan. Men det går inte att förneka det vackra i ”Afterlife”. Förutom skönheten med själva låten finns det något väldigt fascinerande med männsikor som kan skapa skönhet med sina bara händer och skicklighet.

Amar Bajric

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s