Archives For mars 2014

artworks-000072161977-rs30qo-t500x500

Det finns för mycket musik. Jag kollade igenom min e-mail. Där fanns det 50 nya mail, med 50 nya låtar. Varje låt utesluter en annan. 

Jag har under en lång tid hållit mig borta från min vanliga rutin, med ursäkten att jag inte har tid. Det har jag egentligen. Men jag är rädd för något. Och jag tror jag vet vad det är.

Men så fort jag tänker så, så tänker jag ännu längre. Jag kanske inte alls tröttnat på musik. Hur skulle man kunna? Jag stänger av så ofta nu. Jag tycker om tystnad.

Det är en del saker som förändrats med mig under årets gång. Förr lyssnade jag på musik för känslornas skull. Det var terapi. Nu vet jag inte varför jag lyssnar. Mitt lyssnande är en hektisk stad.

Jag byter frenetiskt mellan låtar. Det är ett så respektlöst lyssnande. Men som sagt, varje låt utesluter en annan. Och vi lever i en sådan tid. Varje upplevelse kan bytas mot en annan med ett klick. Förutom de som verkligen betyder något.

För de är omöjliga att klicka bort.

Det var längesen jag kände att det var omöjligt att klicka bort en låt. Även den bästa musiken kan ersättas av någonting lika bra, och ofta undrar jag varför jag lyssnar på denna och inte den andra som den kan ersättas med?

Just nu finns det tre låtar jag inte kan ersätta med någon annan. Tre låtar jag inte kan klicka bort. En av dom är DJ Sprinkles remix av The Mole ”Lockdown Party”. En annan är Jamie XX nya revolution till låt, ”Sleep Around”. Och den tredje kommer härifrån Sverige. Från vår obemästrade konung av skweee, udda, experimentell housemusik, och skeva, nytänkande hiphopbeatz, Baba Stiltz.

”Palats” är ett mästerligt koncentrat av en lång och ambitiös karriär inom den elektroniska dansmusiken. Det låter som ingenting annat härifrån. Det är en fullständig beast till låt. Och den har åter igen väckt till liv mitt intresse för musik, för musiken man inte kan ersätta, klicka bort, lägga i en playlist och glömma. Om man inte låter som ”Palats” i dagens musikklimat för elektronisk musik så är man inte med i gejmet.

Epn Palats / Crypt släpptes via Studio Barnhus, en av de fantastiska musiketiketter som sätter standarden för svensk produktion 2014.

Bojan Buntic

Annonser

 

artworks-000072760925-4grfi5-t500x500
I Break Horses släppte ganska nyligen Chiaroscuro, uppföljaren till den hyllade debuten Hearts som släpptes 2011. Med ett nytt album i bagaget befinner sig just nu den svenska drömpopduon signerat Maria Lindén och Fredrik Balck, på turné runt om i Europa och Nordamerika, något som dock inte hindrade dem att för någon dag sedan, gå ut med nyheten att den svenska überhypade techno-producenten The Field tagit sig friheten till att remixa låten ”Faith” från duons senaste alster. Och det mesta som The Fields Axel Willner rör vid brukar oftast bli bra. Väldigt bra. Därför känns det inte mer än rätt att höra ”Faith” bli omgjord i sann The Field-anda vilket resulterat i elva minuter av malande fyrtakter, stora ljudlandskap och hypnotiska loopar utdragna till horisonten.

Mattias El Mansouri

tu howl

Multitalangen Martin Hasselgren är mest känd som enmannaundret Boy Omega. Nu har han slagit sina påsar ihop med multiinstrumentalisten Andreas Lassus och startat bandet Tu Howl. Det representerar en annan slags indiepop än vad den här sidan av Göteborg är van vid. För er som tröttnat lite på Luxurys trademarksound kommer här någonting som mer för tankarna till amerikansk sovrumsindie än Håkan Hellström och Bad Cash Quartet: Elliot Smith, Built To Spill, Sparklehorse, Game Of Pricks. Tu Howl är just sån skön indie som ligger nära våra hjärtan, men som Jazzhuset lagt i dunklet av källaren backstage.

Bojan Buntic

artworks-000072665512-mf0hsy-t500x500

Låt mig hålla mig kort. NO CODA är Sveriges just nu bästa indieband. Lyssna på nya singeln ”Heretic” så förstår ni nog vad jag menar. Albumet släpps den 14e maj via Umeås finest Nomethod Records.

Bojan Buntic

 

archipelago matters
Band: Archipelago
Album: Archipelago Matters
Skivetikett: Luxury
Betyg: 8 / 10

Skulle ni tro mig om jag sa att den annars eminenta skivetiketten Luxury gjorde ett (visserligen lyckosamt) misstag för ungefär en månad sen? Någon på luxury måste ha haft kalendern inställd en månad framför alla andra, för helt plötsligt så fanns göteborgstrion Archipelagos debutskiva uppe på soundcloud. Det visade sig vara en intressant skiva, och den levde upp till förhoppningarna som följde efter släppet av dubbelsingeln ”Do You Feel The Same” förra året. Men att Archipelago Matters släpptes en månad för tidigt visade sig vara ett misstag och någon på Luxury måste ha insett vad som skett (kanske på grund av att jag hetslike:ade alla spår på soundcloud) och tog bort den.

Generellt sätt så låter Archipelagos debutsläpp inte helt oväntat som den 80-talsdoftande varianten av ”drömpop” som förra året kanske representerades bäst av The Mary Onettes. Men att göra det så enkelt är inte riktigt rättvist mot Archipelago. Skivan är unik. Den känns genrelös, men på samma gång så anspelar bandet(kanske omedvetet) på en massa genrer. En modern men samtidigt nostalgisk skiva. Trots den uppenbara nostalgin så känns det ändå helt rätt i tiden. Mycket tack vare den moderna genren drömpop. En genre som vägrar släppa tag om en viss chefsredaktör här på GHM. Den verkar inte heller lämna pensionerade pandapopare, vars närmsta kontakt med synth innan drömpopens uppkomst förmodligen var ”ABC 123”, eller ”Inbetween Days”. Drömpopen känns fortfarande som en viktig musiktrend, och jag vill personligen inte heller se den försvinna. Archipelago har lyckats med att skapa fantastisk drömpop och jag tror att bandet kommer bli ett viktigt ankare i undergenrens fortsatta existens.

Men Archipelago gör som sagt mer än att släppa 10 spår drömpop. I och med denna skiva får jag äntligen tillfälle att hylla en genre som är tabubelagd, i alla fall utanför Von Knorrings kontorslobby. På Archipelago Matters får jag lära känna ”Making the cut”. Ett spår som mer än något annat låter som en förstklassig hybrid mellan den ofta hatade ”hissmusiken” och just drömpop. Att denna låt tilläts göra det som beskrivs i titeln är jag mycket glad för. Detta är en kombination utav jazziga gitarrslingor som följer refrängmelodin och en sångröst pumpad med morfin. Ett mellanspel med stråkar och subtil wahwah-gitarr bygger vackert upp till låtens andra halva som sedan avslutas i ett outro byggt utav handklapp och syntetisk harpa. Låt mig konstatera att Archipelago har satt en riktig hybrid till musikbebis på Göteborgs popscen.

Men Archipelago ger inte bara Göteborg, drömpopen och hissmusiken ett kärleksbarn utan ett helt spektrum av genrer får dela plats på detta album. På introspåret ”All Things Considered” tar beats från den allra sötaste electropopen över efter ett intro bestående utav en funkig unison med gitarr och piano. Slapbas och funkgitarr får lika mycket svängrum som svävande synthackord. Michael Jackson-doftande utrop av det enkla men effektiva ordet ”HEY” får lov att existera på samma skiva som låter lyssnaren njuta utav nästintill perfekt utförd vocalsynth. Denna knappa månad efter misstaget på soundcloud verkar ha varit nyttig för albumet. Mitt musikaliska minne säger mig att produktionen är lite annorlunda på denna version och det är positivt. Även om detta kanske inte är fallet så måste Luxury och Archipelago ha mycket beröm för ljudbilden. Ingenting låter för mycket, alla instrument ligger på sin plats men tillåts ändå sticka ut. Det är en långsökt liknelse men tänk musikens motsvarighet till ett färdiglagt 3D-pussel. Ett pussel jag definitivt kommer återvända till.

Emil Moodysson

festival

 

Club Del Mar sin Bass är en klubb utan bas. Betoning ligger på intimitet och stämning. Vi ska sitta tillsammans, dricka öl och vin, på ett ställe där man kan samtala med varandra, där basen inte dunkar högt. Vi lyssnar på DJs som fokuserar på atmosfär, stil och känsla, och tittar på artister som spelar akustiskt. Precis nära intill. Lite som att sitta på en uteservering vid havet, med vänner.

Klubbens egentliga syfte är att fira att Festival Del Mar Asperö blomstrar, där ute i Göteborgs skärgård, ännu en sommar. En av Göteborgs vackraste naturlandskap ska förgyllas med musik från gräsrötterna, 2014 också.

På klubben spelar Alexander RingbäckMac & KáCáO och Ludvig. Tungt, jazzigt, och djupt. Poeten Johan Holmlund läser ur sin senaste diktsamling. Jag djar. Från båset kommer det att komma lugn, skön musik.

Entrén är 60 kr. Lokalen är Le Village, vid andra lång. Gå in på klubbens FB-event och attenda.

Bojan Buntic

11717796193_44f0f5d397_z

Jag mötte upp Oskar ”Moto Boy” Humlebo över en ruskigt trevlig kaffe inför den nya skivan ”Keep Your Darkness Secret” som släpps den 26:e mars. Mitt i hans stressiga schema lyckades vi få till ett snack om plattan, otur i Berlin, kärlekslåtar, inspiration och lite politik dessutom.

Du verkar ha en fullspäckad tillvaro, hur ser schemat ut egentligen?
Vissa dagar är det ju inte så hemskt mycket liksom, som nu idag är det rätt lugnt egentligen, men då är det alltid något ändå. Jag ska ju tåga ner till Malmö för att köra pressdag imorgon. Just nu är det den här dubbelgrejen att det är både ny skiva och så kör jag operagrejen i Karlstad så det blir ett jävla åkande.

Hur är det att arbeta med opera i Karlstad?
Ja, det är en bisarr upplevelse. Man har så lång tid på sig och det är så noggrant och det är man så ovan vid i min bransch. I min bransch får man inte betalt för att vara noggrann utan det är ”get it done” så fort som möjligt. På operan får man förbereda sig ordentligt. Men det har inte varit lätt liksom. Jag fick mig en riktig kallsup i januari när jag förstod att jag inte var så bra som jag trodde att jag var. Man fick ju öva sång som ett as.

Det har nu gått fyra år sedan ditt senaste album ”Lost in The call”. Vad har du haft för dig sedan dess?
Oj… Ja, 2007 till 2010 var ju bara en enda lång turné och i slutet av 2010 så drog jag sönder rösten helt. Så det var bara rakt in till en halsläkare som sa åt mig att typ hålla käften och vara tyst länge.

Ett tecken från ovan kanske?
Ja verkligen, det var som att gå in i väggen. Jag fick ju ställa in i stort sett en hel Sverigeturné. Så då fick jag pausa ordentligt i alla fall, och det behövdes verkligen. Jag började ju skriva ny musik på en gång såklart, och jag började spela in redan 2011 men det blev inte bra nog. Jag hade ju ett jobb i Göteborg också, föreställningen Lubiewo som jag redan var engagerad i, så jag tänkte att ”äsch, jag tar en paus” och så blev det ett halvår i Göteborg.
Medan jag var där så ringde en kompis från ett band som heter The Cardigans och frågade lite snällt om jag ville hänga med på ett par världsturnéer och det kan man ju inte säga nej till, de var ju mina tonårsidoler, så då rök ytterligare ett halvår. I och för sig så var inte det något dåligt, det var ju extremt roligt. Alla pojkdrömmar fick man checka av: privatplan, lyxhotell, femtio tusen japaner, du vet hela den grejen. Plus att man fick lära sig en jävla massa.
Sen var planen att jag skulle ta med mig det jag hade skrivit och så skulle jag sticka ner till Berlin för att göra färdigt skivan. Stockholm, Göteborg och Malmö hade jag ju redan gjort så Berlin blev bra. Det var någonting nytt och jag hade nästan aldrig varit där. Alla snackar ju så mycket om att det ska vara så bra där och det är ju det. Det är helt sinnesjukt vilken stad det är.
Men jag hade lite oflyt. Jag packade bilen full med hårddiskar, datorer och gitarrer och drog ner och hyrde en studio. Men jag hann bara vara där i ett par dagar innan jag var tvungen att åka iväg igen och spela med The Cardigans. När jag satt på hotellet i Jakarta så ringde de och berättade att snubben ovanför studion hade lämnat badkaret på och somnat så allting hade blivit förstört.

Åh herregud…
Så allt var förstört. Det var ett par gitarrer som strök med och så klart en flyttlåda med hårddiskar som stod på golvet. Som tur är så har jag inga dyra gitarrer, det är bara det att de ser lite roligare ut nu. Men det tog tre månader att ordna det där, så september, oktober och november försvann och först i december kom jag igång med att spela in igen. Då hade jag lite tur att träffa en kille…

Oskar pausar sig själv. ”Förlåt, nu blir det en lång monolog det här.” Jag svarar att det är skitbra och han fortsätter:
Jag träffade en snubbe som hette Niko Stoessl som hade en studio i det gamla östtyska radiohuset Funkhaus. Vi sprang på varann på en efterfest när Crystal Castles hade spelat tror jag. Vi började prata och kände att vi borde jobba ihop. Jag behövde någon som kunde hjälpa mig mixa och få ihop allting så vi flyttade in i hans studio.
Han gjorde ett sådant jävla jobb! Det var som att jag kom med en pizzakartong med gamla kvitton. Jag hade några hårddiskar helt enkelt. Det var bara att sortera ut, reda ut och byta ut grejer. Så skivan har i princip varit färdig i typ ett år och den sista låten spelade vi in under sommaren. Så det är den långa historien helt enkelt.

Soundet på den nya plattan är mycket mer storslaget än det varit tidigare. Var det en medveten grej eller var det något som växte fram i Berlin?
Lite medvetet var det nog. Det växte nog fram i och med att saker blev krångligare och krångligare. Det var så himla mycket tryck utifrån också. Det var mycket ”Nu är det tredje skivan, nu gäller det, nu måste du slå igenom, nu måste du ha hiten”, och sån skit borde man ju inte lyssna på. Jag tror att soundet kanske var en reaktion mot det. Det var ännu mer frustration som behövde förlösas och det blev en extremt ärlig skiva tack vare alla svårigheter.

Jag berättar att jag halvt knarkat plattan sen jag fått den skickad till mig och att jag är helt såld på det nya soundet.
Tack, fan vad kul! Ja, det blev ett märkligt sound. Det blev en kombination av att jag själv suttit och spelat in, vilket betyder mycket stråkar och sånt där, sen har Niko petat in en hel del gamla analogsynthar och lagt in lite trummaskiner här och var. Det skulle vara sjukt kul att ta det soundet vidare. Att göra en till platta med honom hade varit extremt roligt.

Jag läste en intervju du gjorde inför ”Lost in the call” där du sa att det kändes surrealistiskt att släppa din första platta såväl som din andra, känns det lika coolt även denna gång?
Det känns lika surrealistiskt. Det känns som att det här är debuten egentligen och det kanske är det på något vis. Det är ju länge sen sist. Men jag har ingen förväntan på vad som ska hända med plattan. Det är bara få det gjort och få det släppt som är fokus och vad som händer efter den 26:e mars har jag ingen aning om. Går det åt helvete så spelar det ingen roll faktiskt. Jag är bara så nöjd. Det blev precis så där bra som jag ville att det skulle bli. Nu kan jag dö lycklig.

Plattan och ett av spåren heter ”Keep Your Darkness Secret” vad betyder det?
Jag tror att alla människor har ett stort svart mörker i sig men att det är få som får uttrycka det. I större delen av samhället är det så tabu, man ska må bra och vara så jävla glad hela tiden. Det där mörkret ska hyschas ned, annars blir det jobbigt på kontoret. Det är klart att man inte bara kan ösa ur sig sitt mörker hela tiden men det kan bli som en svulst som växer som man bara sminkar över. Under den perioden jag inte hade någon röst så låg jag och lyssnade igenom repertoaren av massa artister, bland annat Depeche Mode. Vad han (David Gahan) gnäller alltså! Han får gnälla och alla gillar det medan en mellanstadielärare i Södertälje måste trycka ner det där mörkret och hålla det hemligt hela tiden. Så det är väl därifrån som namnet kommer ifrån på något romantiskt tolkat vis…

Du har sjungit, och sjunger även på den nya plattan om kärlek. Varför är det så centralt? Vad är det som inspirerar dig att skriva om det om och om igen?
Det är ett så outtömligt ämne på något vis, det finns ju där hela tiden. Jag är inte speciellt narrativ i mitt skrivande. Det är snarare någon slags abstrakt tolkning av längtan tror jag… Det är väl kanske, precis som med mörkret, något som alla känner men som ibland kan vara svårt att definiera. Vad är det man längtar efter? Det är en evig fråga. Vissa blir präster, vissa söker sig till kulter och andra blir fotbollsfanatiker. Alla tar vi ju längtan åt något håll och det är väl därifrån jag hämtar min inspiration också. Jag gillar ju den söta kärleksvärlden och längtar alltid efter den situationen och den känslan.

Den obligatoriska frågan blir ju då: den bästa kärlekslåten? Eller om det är för svårt så mer generellt inspirerande musik?
Oj vad svårt… Om man tittar på spellistorna så är det Mahlers femte symfoni blandat med ”Eyes Without a Face” av Billy Idol blandat med Edith Piaf blandat med Siouxsie And The Banshees. Det är total kaos bland spellistorna men jag älskar 50-tals crooner-pop. Andy Williams och Scott Walker, du vet. De var så finurliga och gjorde sådana snygga arrangemang hela tiden, så den världen går jag alltid tillbaka till. Det finns dock en låt ”Smoke Gets In Your Eyes” som jag lyssnar på väldigt mycket. Det är en riktig 50-talsklassiker. Annars är det Twin Peaks-soundtracket som gäller.

Den 26:e mars så släpps plattan, kommer vi få se dig turnera någonting i Sverige?
Ja, det är tre spelningar bokade i början av maj! Det är Göteborg den tredje, Stockholm åttonde och Malmö den nionde. Sedan får vi se vad som händer. Om det är något som hänt på de sista fyra åren så är det att publiken spridits ut till så många andra delar av världen så det ska bli intressant att se ifall man kan få ihop någonting i Tyskland och i Mexico.

Mexico?
Ja de är typ aspeppade.

Hur ser du på Sverige inför valet? Vad tycker du om knivhuggningen på Möllevångstorget? Det var en feministisk demonstration som blev attackerad av nazister.
Oj… Jo, nazism är ju en dålig idé från första början och det är väldigt sorgligt att det kommer fram igen. Men alltid när det blir svårare med bankkriser och liknande så får ju alla extrema grejer ett fäste. Jag är otroligt politiskt ointresserad men vad man faktiskt har sett de senaste tio åren är att solidariteten och medmänskligheten har snyggt och säkert monterats ner. Nu är det mer som att alla som bor i Sverige är varandras fiender på något vis. Man ska ta för sig så mycket som möjligt och sno så mycket som möjligt så att så många andra kan få så lite som möjligt.

Vad tror du förändringen beror på?
Jag skulle tro att det är en blandning av ekonomisk kris och mer kapitalism. Kapitalismen är ju bra på så sätt att man får ta sina egna initiativ och få belöning för att man jobbar hårt men det blir ju också att man vill profitmaximera hela tiden. Positioner är otryggare och man ska kunna sparka folk hur som helst. Man får inte bli sjuk, bli gammal eller vara en minoritet för då är man körd. Man ska följa en viss mall och uniformera allting. Jag tycker det är sorgligt. Det skulle vara lätt för mig att säga att det är en blå regering som trycker ditåt men jag tror inte det bara har med det att göra. Det känns som att det allmänna klimatet har blivit hårdare.

Har du känt av det här i musiksverige?
Jo, det är inte lika busigt och glatt. Förut var det lite mer att man turnerade ihop och hade kul tillsammans. Nu ska man ha en färdig produkt hela tiden. Alla ska ha sin unika ljusshow med laser som skjuter ut ur röven fast man egentligen bara spelar singer/songwriter-grejer. Man måste sticka ut mer. Musikbranschen är ju tuff och det har den alltid varit men det är synd att man inte kan vara lite mer polare bara. Det är ju samtidigt upp till en själv också, man måste inte se varandra som konkurrenter utan istället som en del av en helhet. Det finns ju en riktigt fin helhet i Sverige. Fan vad mycket bra artister och musiker det finns här.

Vad är då Moto Boys plats i musiksverige nu med kommande plattan?
Jag har ingen aning. Om man har en idé om var man vill hamna någonstans så hamnar man ofta miltals därifrån så det får bli vad det blir. Varenda gång jag känner att ”nu är det viktigt” så skiter det sig jämt men så fort jag struntar i pengar och allt sådant och bara gör det som känns rätt och är äkta så händer det något. Det är då alla de roliga jobben kommer. Så fort man släpper taget och låter det bli vad det blir så blir det alltid så jävla fint.

Så det är din livsläxa?
Ja, det är bara att släppa taget. Förväntar man sig inget så vinner man allt.

Intervju: Viktor Westerberg

Foto: Jessica Lund

 

Moto Boy

Artist: Moto Boy
Album: Keep Your Darkness Secret
Skivbolag: Songs I Wish I Had Written
Betyg: 8.7

Det var fyra år sedan den obotlige romantikern Oskar Humlebo, under artistnamnet Moto Boy, gav oss en inblick i sin värld. I hans musik är lyssnaren inte bara en åhörare. Varje cell är med, förförs och fångas mjukt upp av musiken. Den självbetitlade debutskivan är fortfarande en av mina favoriter och det har lika mycket att göra med artistens skicklighet som med hans förmåga att fängsla lyssnaren efter att hen har tryckt på play.

Smakprovet ”Someday” visade på en större ljudbild, borta från gitarrplingandet som blivit hans kännetecken och stått för intimiteten. I ”Keep Your Darkness Secret” är det produktionen, tillsammans med de för Moto Boy typiska visuella intrycken som uppstår ur musiken, som skapar djupet. I jämförelse med hans äldre skivor är ljudbilden tätare och hålls här ihop av mer än bara den sköra rösten och närvarande framtoningen. Den svävar mer och flyter ut men hålls ihop trots alla lager. Ibland flyter det från drömsk pop över till ett större postrockterritorium. Sticker hål på bubblan och vill ut. Men inte mer än för att hämta en nypa frisk luft, testa gränserna och fortfarande vara sammanhållen. De elektroniska ljuden som samspelar med Oskars säregna röst resulterar ibland i att lite av intimiteten vi är vana vid förloras. Trots detta förmedlas kontrasterna mellan värme och ensamhet genom hela spektrumet, från den vassa rösten till de varma tonerna.

Titelspårets brytpunkt sker mellan den svävande kvinnliga rösten och Oskars raka sång direkt till lyssnaren. Det är en dynamik som uppstår när kärleken i ett musikstycke får två skickligt sammanvävda fysiska parter. Upplevelsen placerar lyssnaren mitt i rummet istället för kikandes in genom ett fönster. Ljudbildens förankring i det fysiska stärks också av trummorna som slår som hjärtslag, ett återkommande symboliskt attribut i Moto Boys musik.
I hans värld är det klart som korvspad, två personer är beroende av varandra när Amor förbannar dem och får deras hjärtan att slå i samma takt. När det sker är de också beroende av varandra och kan bygga upp eller förstöra allt. Romantikern Oskar reflekterar över samspelet mellan två människor, ljuset och mörkret. Stundtals trevar musiken försiktigt fram, som de där orden som inte kommer ut på grund av gråten i halsen.

I ”This Is Love” skramlar en gitarr i bakgrunden, samtidigt som Oskars röst svävar över instrumenten i ett desperat konstaterande. Trots titelns pedagogiska utformning är det inte en snabblektion i vad kärlek är, bara vad den har gjort med honom och kan göra med oss.
I likhet med hans tidigare skivor, som hade ett enklare och rakare musikaliskt uttryck, är det närvaron och värmen som är framträdande här.
Vi som lekte med elden kände till riskerna. I varje spel finns det förlorare, i ”Keep Your Darkness Secret” är insatserna högre och förlorarna fler.

”I want to close my eyelids / But all I see is your face / What does it matter if it’s safe for me / When all I wanted was your insanity”

Detta cementeras ytterligare i ”Either Way I Lose” där Oskars röst leder lyssnaren hela vägen till botten, ackompanjerad av storslagen musik, en begravningsmarsch.
Det tidlösa verket ”Nothing Shatters Like A Heart” gör sig perfekt som tryckare. Så varm och mjuk att den är på gränsen till smörig. Uppbyggd med de där dunkande hjärtslagen och en svävande röst i bakgrunden bekräftar den att det är två personer det handlar om. Två hjärtan som först förlorade sig i varandra för att sedan förlora mot varandra.

”Keep Your Darkness Secret” är ett välproducerat verk med ett tidlöst tema. Lite av charmen med Oskars intima musik har gått förlorad i det storslagna, småskalighet är och har alltid varit Moto Boys grej. Därmed inte sagt att det inte är en skiva för alla oss som har älskat och förlorat. För såren som läker och vägen tillbaka. Innebörden av ”vi”  försvinner inte för att det inte längre är vi två. Den byter bara skepnad från leenden till tårar. Alla behöver något att förlora sig i när hjärtat brinner eller brister.

Amar Bajric

 

tigerbacken

”Hej på er!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (Bojan sa skriv med många utropstecken)”. Ibland stöter man ihop med ett grymt nytt indieband på Jazzhuset, det gjorde jag i fredags. Jag träffade Adam Holters från Vampyramiden och den lite mindre etablerade akten Tigerbacken, som visade sig göra riktigt härlig indie på svenska. Idag fick jag ett mejl med en massa utropstecken, som jag visst nämnt att man ska ha när man kontaktar oss.

Så här är de, Tigerbacken, från GBGs finaste underjord.

natten

Natten, ett av våra favoritband på Ge Hit Musiken, släpper låten ”Disco Anticimex” tillsammans med en livevideo regisserad av Marcus Askelöf. I mailet står det:

  • By appearing in the video ourselves, we show that the essence of NATTEN is interaction and improvisation. Our music is not written down or planned out ahead, it forms organically and finds it´s own shape, says a NATTEN spokesperson.

Ni som såg dem live förra året på vår klubb på Jazzhuset vet vad som menas med det här redan. Ni andra får se det på videon, för det är magiskt.

Bojan Buntic