Intervju: Moto Boy

amarbajric —  25 mars, 2014 — Lämna en kommentar

11717796193_44f0f5d397_z

Jag mötte upp Oskar ”Moto Boy” Humlebo över en ruskigt trevlig kaffe inför den nya skivan ”Keep Your Darkness Secret” som släpps den 26:e mars. Mitt i hans stressiga schema lyckades vi få till ett snack om plattan, otur i Berlin, kärlekslåtar, inspiration och lite politik dessutom.

Du verkar ha en fullspäckad tillvaro, hur ser schemat ut egentligen?
Vissa dagar är det ju inte så hemskt mycket liksom, som nu idag är det rätt lugnt egentligen, men då är det alltid något ändå. Jag ska ju tåga ner till Malmö för att köra pressdag imorgon. Just nu är det den här dubbelgrejen att det är både ny skiva och så kör jag operagrejen i Karlstad så det blir ett jävla åkande.

Hur är det att arbeta med opera i Karlstad?
Ja, det är en bisarr upplevelse. Man har så lång tid på sig och det är så noggrant och det är man så ovan vid i min bransch. I min bransch får man inte betalt för att vara noggrann utan det är ”get it done” så fort som möjligt. På operan får man förbereda sig ordentligt. Men det har inte varit lätt liksom. Jag fick mig en riktig kallsup i januari när jag förstod att jag inte var så bra som jag trodde att jag var. Man fick ju öva sång som ett as.

Det har nu gått fyra år sedan ditt senaste album ”Lost in The call”. Vad har du haft för dig sedan dess?
Oj… Ja, 2007 till 2010 var ju bara en enda lång turné och i slutet av 2010 så drog jag sönder rösten helt. Så det var bara rakt in till en halsläkare som sa åt mig att typ hålla käften och vara tyst länge.

Ett tecken från ovan kanske?
Ja verkligen, det var som att gå in i väggen. Jag fick ju ställa in i stort sett en hel Sverigeturné. Så då fick jag pausa ordentligt i alla fall, och det behövdes verkligen. Jag började ju skriva ny musik på en gång såklart, och jag började spela in redan 2011 men det blev inte bra nog. Jag hade ju ett jobb i Göteborg också, föreställningen Lubiewo som jag redan var engagerad i, så jag tänkte att ”äsch, jag tar en paus” och så blev det ett halvår i Göteborg.
Medan jag var där så ringde en kompis från ett band som heter The Cardigans och frågade lite snällt om jag ville hänga med på ett par världsturnéer och det kan man ju inte säga nej till, de var ju mina tonårsidoler, så då rök ytterligare ett halvår. I och för sig så var inte det något dåligt, det var ju extremt roligt. Alla pojkdrömmar fick man checka av: privatplan, lyxhotell, femtio tusen japaner, du vet hela den grejen. Plus att man fick lära sig en jävla massa.
Sen var planen att jag skulle ta med mig det jag hade skrivit och så skulle jag sticka ner till Berlin för att göra färdigt skivan. Stockholm, Göteborg och Malmö hade jag ju redan gjort så Berlin blev bra. Det var någonting nytt och jag hade nästan aldrig varit där. Alla snackar ju så mycket om att det ska vara så bra där och det är ju det. Det är helt sinnesjukt vilken stad det är.
Men jag hade lite oflyt. Jag packade bilen full med hårddiskar, datorer och gitarrer och drog ner och hyrde en studio. Men jag hann bara vara där i ett par dagar innan jag var tvungen att åka iväg igen och spela med The Cardigans. När jag satt på hotellet i Jakarta så ringde de och berättade att snubben ovanför studion hade lämnat badkaret på och somnat så allting hade blivit förstört.

Åh herregud…
Så allt var förstört. Det var ett par gitarrer som strök med och så klart en flyttlåda med hårddiskar som stod på golvet. Som tur är så har jag inga dyra gitarrer, det är bara det att de ser lite roligare ut nu. Men det tog tre månader att ordna det där, så september, oktober och november försvann och först i december kom jag igång med att spela in igen. Då hade jag lite tur att träffa en kille…

Oskar pausar sig själv. ”Förlåt, nu blir det en lång monolog det här.” Jag svarar att det är skitbra och han fortsätter:
Jag träffade en snubbe som hette Niko Stoessl som hade en studio i det gamla östtyska radiohuset Funkhaus. Vi sprang på varann på en efterfest när Crystal Castles hade spelat tror jag. Vi började prata och kände att vi borde jobba ihop. Jag behövde någon som kunde hjälpa mig mixa och få ihop allting så vi flyttade in i hans studio.
Han gjorde ett sådant jävla jobb! Det var som att jag kom med en pizzakartong med gamla kvitton. Jag hade några hårddiskar helt enkelt. Det var bara att sortera ut, reda ut och byta ut grejer. Så skivan har i princip varit färdig i typ ett år och den sista låten spelade vi in under sommaren. Så det är den långa historien helt enkelt.

Soundet på den nya plattan är mycket mer storslaget än det varit tidigare. Var det en medveten grej eller var det något som växte fram i Berlin?
Lite medvetet var det nog. Det växte nog fram i och med att saker blev krångligare och krångligare. Det var så himla mycket tryck utifrån också. Det var mycket ”Nu är det tredje skivan, nu gäller det, nu måste du slå igenom, nu måste du ha hiten”, och sån skit borde man ju inte lyssna på. Jag tror att soundet kanske var en reaktion mot det. Det var ännu mer frustration som behövde förlösas och det blev en extremt ärlig skiva tack vare alla svårigheter.

Jag berättar att jag halvt knarkat plattan sen jag fått den skickad till mig och att jag är helt såld på det nya soundet.
Tack, fan vad kul! Ja, det blev ett märkligt sound. Det blev en kombination av att jag själv suttit och spelat in, vilket betyder mycket stråkar och sånt där, sen har Niko petat in en hel del gamla analogsynthar och lagt in lite trummaskiner här och var. Det skulle vara sjukt kul att ta det soundet vidare. Att göra en till platta med honom hade varit extremt roligt.

Jag läste en intervju du gjorde inför ”Lost in the call” där du sa att det kändes surrealistiskt att släppa din första platta såväl som din andra, känns det lika coolt även denna gång?
Det känns lika surrealistiskt. Det känns som att det här är debuten egentligen och det kanske är det på något vis. Det är ju länge sen sist. Men jag har ingen förväntan på vad som ska hända med plattan. Det är bara få det gjort och få det släppt som är fokus och vad som händer efter den 26:e mars har jag ingen aning om. Går det åt helvete så spelar det ingen roll faktiskt. Jag är bara så nöjd. Det blev precis så där bra som jag ville att det skulle bli. Nu kan jag dö lycklig.

Plattan och ett av spåren heter ”Keep Your Darkness Secret” vad betyder det?
Jag tror att alla människor har ett stort svart mörker i sig men att det är få som får uttrycka det. I större delen av samhället är det så tabu, man ska må bra och vara så jävla glad hela tiden. Det där mörkret ska hyschas ned, annars blir det jobbigt på kontoret. Det är klart att man inte bara kan ösa ur sig sitt mörker hela tiden men det kan bli som en svulst som växer som man bara sminkar över. Under den perioden jag inte hade någon röst så låg jag och lyssnade igenom repertoaren av massa artister, bland annat Depeche Mode. Vad han (David Gahan) gnäller alltså! Han får gnälla och alla gillar det medan en mellanstadielärare i Södertälje måste trycka ner det där mörkret och hålla det hemligt hela tiden. Så det är väl därifrån som namnet kommer ifrån på något romantiskt tolkat vis…

Du har sjungit, och sjunger även på den nya plattan om kärlek. Varför är det så centralt? Vad är det som inspirerar dig att skriva om det om och om igen?
Det är ett så outtömligt ämne på något vis, det finns ju där hela tiden. Jag är inte speciellt narrativ i mitt skrivande. Det är snarare någon slags abstrakt tolkning av längtan tror jag… Det är väl kanske, precis som med mörkret, något som alla känner men som ibland kan vara svårt att definiera. Vad är det man längtar efter? Det är en evig fråga. Vissa blir präster, vissa söker sig till kulter och andra blir fotbollsfanatiker. Alla tar vi ju längtan åt något håll och det är väl därifrån jag hämtar min inspiration också. Jag gillar ju den söta kärleksvärlden och längtar alltid efter den situationen och den känslan.

Den obligatoriska frågan blir ju då: den bästa kärlekslåten? Eller om det är för svårt så mer generellt inspirerande musik?
Oj vad svårt… Om man tittar på spellistorna så är det Mahlers femte symfoni blandat med ”Eyes Without a Face” av Billy Idol blandat med Edith Piaf blandat med Siouxsie And The Banshees. Det är total kaos bland spellistorna men jag älskar 50-tals crooner-pop. Andy Williams och Scott Walker, du vet. De var så finurliga och gjorde sådana snygga arrangemang hela tiden, så den världen går jag alltid tillbaka till. Det finns dock en låt ”Smoke Gets In Your Eyes” som jag lyssnar på väldigt mycket. Det är en riktig 50-talsklassiker. Annars är det Twin Peaks-soundtracket som gäller.

Den 26:e mars så släpps plattan, kommer vi få se dig turnera någonting i Sverige?
Ja, det är tre spelningar bokade i början av maj! Det är Göteborg den tredje, Stockholm åttonde och Malmö den nionde. Sedan får vi se vad som händer. Om det är något som hänt på de sista fyra åren så är det att publiken spridits ut till så många andra delar av världen så det ska bli intressant att se ifall man kan få ihop någonting i Tyskland och i Mexico.

Mexico?
Ja de är typ aspeppade.

Hur ser du på Sverige inför valet? Vad tycker du om knivhuggningen på Möllevångstorget? Det var en feministisk demonstration som blev attackerad av nazister.
Oj… Jo, nazism är ju en dålig idé från första början och det är väldigt sorgligt att det kommer fram igen. Men alltid när det blir svårare med bankkriser och liknande så får ju alla extrema grejer ett fäste. Jag är otroligt politiskt ointresserad men vad man faktiskt har sett de senaste tio åren är att solidariteten och medmänskligheten har snyggt och säkert monterats ner. Nu är det mer som att alla som bor i Sverige är varandras fiender på något vis. Man ska ta för sig så mycket som möjligt och sno så mycket som möjligt så att så många andra kan få så lite som möjligt.

Vad tror du förändringen beror på?
Jag skulle tro att det är en blandning av ekonomisk kris och mer kapitalism. Kapitalismen är ju bra på så sätt att man får ta sina egna initiativ och få belöning för att man jobbar hårt men det blir ju också att man vill profitmaximera hela tiden. Positioner är otryggare och man ska kunna sparka folk hur som helst. Man får inte bli sjuk, bli gammal eller vara en minoritet för då är man körd. Man ska följa en viss mall och uniformera allting. Jag tycker det är sorgligt. Det skulle vara lätt för mig att säga att det är en blå regering som trycker ditåt men jag tror inte det bara har med det att göra. Det känns som att det allmänna klimatet har blivit hårdare.

Har du känt av det här i musiksverige?
Jo, det är inte lika busigt och glatt. Förut var det lite mer att man turnerade ihop och hade kul tillsammans. Nu ska man ha en färdig produkt hela tiden. Alla ska ha sin unika ljusshow med laser som skjuter ut ur röven fast man egentligen bara spelar singer/songwriter-grejer. Man måste sticka ut mer. Musikbranschen är ju tuff och det har den alltid varit men det är synd att man inte kan vara lite mer polare bara. Det är ju samtidigt upp till en själv också, man måste inte se varandra som konkurrenter utan istället som en del av en helhet. Det finns ju en riktigt fin helhet i Sverige. Fan vad mycket bra artister och musiker det finns här.

Vad är då Moto Boys plats i musiksverige nu med kommande plattan?
Jag har ingen aning. Om man har en idé om var man vill hamna någonstans så hamnar man ofta miltals därifrån så det får bli vad det blir. Varenda gång jag känner att ”nu är det viktigt” så skiter det sig jämt men så fort jag struntar i pengar och allt sådant och bara gör det som känns rätt och är äkta så händer det något. Det är då alla de roliga jobben kommer. Så fort man släpper taget och låter det bli vad det blir så blir det alltid så jävla fint.

Så det är din livsläxa?
Ja, det är bara att släppa taget. Förväntar man sig inget så vinner man allt.

Intervju: Viktor Westerberg

Foto: Jessica Lund

 

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s