Archives For april 2014

ge hit 2013

 

Det händer en hel del skruvade grejer under vår samtidtid medan vi fajtas med våra postmoderna komplex, en växande fascism, rädslor för domedagen, världskrig, simulerad terror, överklasslyx, snuskgubbar med $$$, dålig smak och dödsångest. Det händer en del sjuka saker inom musikvärlden också och våra digitaliserade öron kommer snart vara helt virtuella. Medan ni tappar bort er i era androids på väg till den nyöppnade glassbaren, med fickorna fulla av Pocky och sladdar och allt annat än verklighet – läs! Jag har försökt att orientera mig lite i denna omöjliga labyrint av retweets och soundcloudlänkar (som är ett helvete att kopiera från mobilen) och mjukporr på bussen. Jag har försökt att skissa en liten översikt över samtida happenings i musiken.

Kom igen, häng med mig på denna balansgång mellan skitsmak och utsöktheter. Här får ni en liten sushibuffé med fullständigt syntetiska råvaror. Här får ni 2014 ur mina pretto-ögon.

Vaporwave

new dreams ltd
New Dreams LTD

Avantgardistiskt politiskt statement med ett viktigt konceptuellt innehåll eller en pretentiös form av hissmusik? Vaporwave är byggt med möblemang och skräp från den globala kapitalismens rum och soprum: reklammusik, loungejazz från vänthallar, den där musiken du hör i telefonen medan du väntar på att kopplas vidare till ett nytt samtal. Men dekonstruerat och rekonstruerat. Vaporwave kan låta som allt möjligt: dystopisk midi-hiphop, skruvad självhjälpsmusik, hårdpumpande, glansig techno, flashig wobble dubstep med auto-tunade vokaler.
Det som alla former har gemensamt är ytligheten: denna musik är bara yta.

Producenterna kan kännas igen på namnet: massvis med $$$ och ttt och ###, teckenspråk från Witch House, Seapunk och andra internettrender och ironiska namn som #HDBOYZ. Du hittar dem på svårtydbara tumblrs, märkliga kryptiska hemsidor, disketter, DIS Magazine, och diverse andra neonblänkande ställen med en fascination för cutting-edge framtida konst och musik, 3Dgrafik från fem till femton år gamla datorspel och Windows 98.

Målgruppen är intellektuella estethipsters, och därför lär den aldrig få någon större kommersiell spridning. Om inte SONY eller Universal faktiskt tror att band som #HDBOYZ är på riktigt och vill signera dem.

 

 

#”90-talet”

90talet

90-talet är ”tillbaka” – som vem som helst som råkat klicka upp Internet under året vet. Det märks dock mer i vår tids visuella uttryck och modet än i musiken. Denna trend som tagit över hela världen syns på miljoner Etsy-shoppar och tonåringars tumblrs. Softa lite i din virtuella verklighet på facebook så ser du nog snart att dina vänner gör personliga tidsresor.

Det är viktigt att förstå att detta är en tolkning av 90-talet och att 90-talsestetik ofta bara är en av många beståndsdelar i denna nya uttrycksform. Det kombineras med stilformationer ifrån seapunk-, witchhouse och vaporwave-trenden, och allting annat som är nytt för vår tid: YOLO, #tags och så vidare förekommer frekvent.

Vad gäller musiken så syns det mest på Pitchfork.coms frekventa uppmärksammande av indierock med 90tals-feel, grunge-revivals, och samtida musikvideoproduktion.

Det hörs även på hypermoderna konstsidor som den new york-baserade DISmagazine, där även Vaporwave premieras. Där har 90-talets ravemusik haft en prominent plats: Gabber, happy hardcore, supersmörig trance, jungle och drum & bass, fast omtolkat.

90-talshiphop var ju på uppsving under en väldigt kort period 2012, men har sedan dess fallit mer eller mindre i glömska. Inte heller 90-talshouse har vaknat särskilt mycket till liv trots att Bicep och flera andra houseakter försökt att återuppliva det under hela 2012. Nu när Frankie Knuckles är död kanske vi kan se någon slags större uppsving i hans ära. Det är jag gärna för.
DUNKADUNKADUNKADUNAKDUANEK

mad decent

Trap och footwork i alla dess variationer är fortfarande the shit även om trap försvunnit lite i och med dess definitiva inträde i frankenstein-monstret kallat ”Diplo & Friends” / Mad decent – ett slags konglomerat av musikgenres som vägrar dö på dansgolven. Detta är arenamusik för de stora dansgolven, på festivaler som Emmaboda.

Footwork, denna klubbgenre och dansstil ifrån Chicagos underjord, lär inte dö med pionjären DJ Rashad, som hittades död för några dagar sedan. Den växer och växer och har spridit sig både till Sveriges basproducenter och våra garderobrumsstudios.

edm-1

På tal om stora arenor så är det en genre som regerar på de absolut största: EDM – ett slags samlingsnamn för den mest kommersiella dansmusiken därute. Avicii och Swedish House Mafia är både Sveriges och världens troligtvis största namn inom genren. Det handlar om dunkdunkdunkande electro med stora uppbyggnader och stora melodier. Det är 90-talstrance för vår generations festivalhipsters och fjortisar, och kan höras lika mycket från H&Ms radio som från Friends Arena.

Wobble dubstep kommer vi aldrig att få chansen att glömma. Skrillex sågar, som vi fick återhöra på hans andragiv Recess, lär höras över festivaler världen över i åtminstone 5 år till. Denna vår tids rock’ n’ roll är lika varaktig som Myspace-hjältens töjningar.

 

techno is not dead
Vad gäller mer ”seriösa” genres så händer rätt mycket där också. Under 2013 var det bl.a lo-fi techno som regerade: från storbrittaniens underjord, och från den amerikanska techno-etiketteten L.I.E.S, till amatördjs Traktorbibliotek världen över. Jag själv föll lite för denna dröm och det kan höras på min mix jag gjorde för GHM. Denna trend fokuserar på analoga synthar och rå, primitiv produktion. Det finns en hel del inslag av exotism och afrikanska rytmer, men för det mesta utgörs materialet av ett enkelt och minimalt ljudspråk: det handlar om att gå tillbaka till essensen av technoproduktion och skala av alla lager av ecxess.

På beatport är det fortfarande techhouse som tar mest plats, men även andra former av house blippar upp här och där. Vi har 90-talsrevival, som nämnt tidigare, med BICEP i fronten: massvis med sköna pianon och housedivor.

En annan intressant formation är new jack house – en kombination av bassline och house som försöker återerövra gamla glada raveattityder och atmosfärer just nu i London. Jag vet inte hur långt det spridit sig, men det låter uppfriskande och framför allt väldigt, väldigt dansant.

En annan viktig trend inom housemusiken är nytolkningar av popklassiker: den representeras globalt av Cyril Hahn, vars tolkning av Destiny’s Childs ”Say My Name” snabbt växte till ett transnationellt fenomen. Han fick sig stort antal efterföljare. I Sverige har vi HNNY, som gör utsökta edits på kommersiell pop, och den nya duon About Girls, som blev stora med en take på Rick Astleys ”Never Gonna Give You Up”.

Självklart vägrar basmusiken också att dö. Just nu är det fransmännen som håller fanan högst med nya, experimentella produktioner från podcasten och skivetiketten Clekclekbom. Post-dubstepens vackra, mångrytmiska landskap, med dess tendenser åt loungen, tycks lama i förhållande till denna kraftiga och ubertunga musik.

I sverige händer det mest intressanta i Stockholm, Under Bron, på Studio Barnhus: skweeekungen Baba Stiltz gör innovativ house, Axel Boman skapar out-of-this-world ljudlanskap, och Christian Dinamarca tar den svenska basmusiken till en helt ny nivå.

 

HIPHOP FÖR DEN SKÖNA NYA TIDEN

yung lean

Hiphopen har varit i spotlighten under en väldigt lång tid nu och kommer att fortsätta så länge Diplo och vänner får festivalbokningar. Ni har hört den under två långa år på YAKI-DA och typ alla andra hipstriga klubbar i Göteborg, ni har hört den på indieklubbar på Jazzhuset – den är överallt.

Fastän jag själv inte varit särskilt intresserad av den på senare tid så måste jag erkänna: den lever och regerar och omskapar sig själv hela tiden. T.om. den storsäljande, mest kommersiella hiphopen experimenterar med sina gränser och innoverar ständigt. Det är bara att titta på Kanye West Yeezus.

I underjorden har det växt fram en hiphop för vår generation skapad av ungdomar höga på energidricka. Det började i en egen virtuell community via soundcloud, facebook, twitter, och så vidare men har under 2013 spridit sig till ett slags världsfenomen. Jag talar om Sad Boys och Yung Lean och hela den kulten. Uppväxta i Drakes och Lil Bs efterföljd har de börjat tänja på gränserna för vad hiphop överhuvud taget är. Producenterna hämtar intryck ifrån nya samtida genres som vaporwave, footwork, sea punk, och så vidare, och kombinerar det med en känsla för beats som ifrån modern kommersiell hiphop. Denna nya hiphop karaktäriseras av spontantitet, autotune och fula vokaler, samarbeten över nationsgränser via nätet, och ett fullständigt upplösande i samtiden. Allt är tillåtet. Och det är därför den är intressant.
Även Sincerely Yours, en skivetikett som vi sen tidigare vet har en stor kärlek till just hiphop, har hakat på trenden. För inte så länge sen släppte de en singel av Bladee, en av frontfigurerna i denna kult.

 

Såja, detta är allt för idag. TO BE CONTINUED.

Bojan Buntic

Bild

Det svenska audiovisuella geniet (genierna) Iamamiwhoami har levererat ännu ett stycke mästerlig elektronisk pop. De fortsätter på sin isiga och kalla ljudbild både musikaliskt och visuellt i denna slående video som porträtterar sångerskan Jonna Lee och några morphsuit-beklädda män ströva omkring bland glaciärer och isblock. Detta är del tre i en serie som vi ännu inte kan uttyda handlingen på, men den som har följt Iamamiwhoami sedan starten 2009, vet att det inte är någon bra idé att försöka analysera vad det är för handling och historia som utspelar sig i deras filmer- då det aldrig leder någon vart. Jag har velat ha svar i två år nu, men Iamamiwhoami vägrar att ge mig det. Och utan att spåna iväg för mycket nu: klicka dig in på länken sedan, slå på HD-upplösningen på youtubespelaren och dyk ner i Iamamiwhoamis kalla värld, det är nästan lite svalkande i det här ovanligt varma vårvädret.

Mattias El Mansouri

 

eddie wheeler kom in i mig

Eddie Wheeler är en person du vill bjuda in till din privataste fest, en legend i Göteborgs klubb- och konsertvärld med 15 års närvaro i både det undre och övre utelivet, en erfaren turnéartist som varit lite överallt i världen, från England till Nya Zeeland och en rätt igenom underbar människa.

Den första solosingeln heter ”Kom in i mig” och den är ett koncentrat av denna livserfarenhet. Låten handlar sex och kärlek, om att våga släppa in någon i sitt liv. Idén till låten fick Eddie på Nya Zeeland, på en träff i solnedgången vid stranden. Men den spelades in i Studio Nacksving under helt andra omständigheter, ”under en kaotisk helg som
kantades av magsjuka, tarmkatarr och grov bakfylla”.

Vi premiärspelar låten tillsammans med en av årets c00laste musikvideos.

Bojan Buntic

mooblanc

Vad har Archipelago, Skogsrå, Manganas Garden och Moodblanc gemensamt? De är alla i fronten för Sveriges nya diskofunk! Balearisk sommarmusik för små intima rave vid stränder. 50 personer som dansar, dricker bärs och hemmagjort vin, och njuter av sällskap och sol. Moodbancs nya singel ”Something” är perfekt för den mooden.

Precis som de förra singlarna som duon har släppt så följer en liten bit livserfarenhet i text med i releasen:

A ray of sunshine finds its way in through the blinds, waking me from one dream into another. There you are, still asleep with that golden hair caressing my shoulder. I can’t take my eyes off you. Why should I? There is no place I’d rather be. I lay like this for a while, without making a sound, without moving. Silently wishing for nothing else. 
I fall back in to the arms of sleep and wake up in the arms of love. Your embrace, your kiss on my forehead, your voice whispering that this is the end. The end of loneliness being the love of my life.
 
”Let’s play Roman Holiday,” you say while we’re having breakfast on the sun terrace.
”What do you mean? Please don’t cut your hair…”
 
You cast me one of your lovely smiles. The kind that I wish I could collect and store in a safe place.
 
”Let’s just do whatever comes to mind, living a dream together. What do you dream of, Erik?”
 
No one has ever asked me that question before. The answer comes out of my mouth before I even think.
 
”Well, ever since I was a kid I have dreamed of flying in a hot air balloon.”
”Just wait here for a while.”
 
You walk over to the front desk. I can’t hear you, only see you, talking to Sébastien. The receptionist looks at me, writes something down on a piece a paper and hands it over to you. You come back, we finish breakfast and then you take my hand. The rest is a blur.
We took a ride in an air balloon, then you wanted ice-cream. Champagne in the afternoon. Your lips they taste like happiness, to me.

Bojan Buntic

jamie-xx-sleep-sound

Jamie xx behöver ingen djupgående förklaring. Han heter egentligen Jamie Smith, är en London-baserad producent och Dj, men är mest känd för att vara medlem i den brittiska indiepop-trion The xx. Det har varit ganska tyst på musikfronten sedan 2011 då han och Gil Scott-Heron släppte remixalbumet We’re New Here, men för några veckor sedan dök det upp en ny låt: ”Sleep Sound”– som snabbt blev en snackis på musikrelaterade bloggar och hemsidor. Nu är det dags för en ny låt och den heter ”Girl”. Till skillnad från Upp-tempo-låten ”Sleep Sound” så låter Jamie här sänka BPM:et. Resultat blir här en bastung chillwave-låt som för tankarna till att surfa på havets vågor i solnedgången på en avlägsen ö. De förvridna och perfekt manipulerade röst-samplingarna bidrar till en ännu större atmosfär och befinner sig precis i vår samtida elektroniska musik där artister som Burial, Holy Other med flera-fått skulptera tonerna till. Kanske bryter jag lite mot vår kodex här på Ge Hit Musiken med att bara uppmärksamma oetablerad musik, då jag uppmärksammar Jamie xx-en väldigt etablerad producent. Men det kliar i fingrarna på mig och det här ä seriöst  för bra för att undgå era öron.

Mattias El Mansouri 

Bladee

Bladee släpper singeln ”Dragonfly” (med produktion av Team Rockit) via Sincerely Yours.

Bojan Buntic

featherrevs_framsida

Jag upptäckte Feather Revs för några veckor sedan, men tiden infann sig inte förrän nu att skriva om dem. Aningen småtragiskt då låten jag ska skriva om har fått sig några dagar på nacken, men vad gör det, egentligen? Bättre sent än aldrig? Nåväl: Feather Revs är ett (jättebra) Stockholm-baserat indierock-band med Martin Sassner på sång och piano, Markus Öberg på bas, Patrik Thorngren på gitarr och Jörgen Oderstad på trummor. De släppte för två år sedan EP:n In Prism, men är nu aktuella med sin kommande debutplatta Whaleforest  som ska släppas lite senare iår. Tillsammans så skapar dem karga och melankoliska ljudlandskap, vars ljudbilder drunkar i reverb och delay. Det är musik med kontraster. Musik som låter en falla för att sedan bli räddad, ett musikaliskt förkroppsligande av ett stormigt hav eller som att hamna i en gigantisk tvättmaskin. Och med detta sagt: Det kan aldrig bli för mycket reverb, bara för lite – och Feather Revs är verkligen inte rädda för att kräma på med extra reverb och delay vilket låten ”Utero” är ett perfekt exempel på. Gå in och lyssna och låt dig själv drunkna i deras musik!

Mattias El Mansouri 

artworks-000072665512-mf0hsy-t500x500

NO CODA levererar på ”Heretic” en utsökt popig variant av amerikansk 80tals underground indie / grunge. Videon är lo-fi psykedelisk resa till universums mitt, tolkat genom 90talsestetik.

Den 16:e maj har de en officiell releasefest för albumet The Entire Cast, som släpps den 14:e maj via Nomethod Records. Först på Bengans från klockan 14:00 – 16:00, tillsammans med fantastiska School. Sen…

Bojan Buntic

killers walk among us

Jag ligger här i sängen som jag sovit i under tonåren, där mina rockstjärnedrömmar växt och växt och dött, hemma i Småland med min älskade flickvän. Vi är här för att vila upp oss, för att drömma nya drömma nya. På tåget hit hittade jag Killers Walk Among Us. Här har vi fröet.

Jag sa till Tuss att det här är Göteborgs My Chemical Romance. Det är ju inte riktigt sant men. Jag var tvungen att locka in henne på något sätt, det är omöjligt att få henne att lyssna på något. Och jag har egentligen gett upp med att försöka. Idag var ett undantag, och undantaget hette ”Från Ramberget ser jag allting som någonsin hänt oss här”. Jag kände för första gången på länge att jag hittat något så vackert att jag måste visa det *omedelbart*, för någon.

Vad är det här för något? Förstår du? Det är någon slags psalm / folkvisa i form av symfonisk emopostrock. Det känns som att jag hör bandet så som de låter, som de skulle låta ifall mina öron och hörlurar var deras scen. Jag försökte länge lista ut vad det var med låten som gav mig rysningar. Till slut kom jag på vad det var. Musiken bultade från ett hjärta.

Det var längesen jag kände hjärtslagen i musiken.

Nu är det några timmar senare. De där tårarna som var så avlägsna på tåget var redan på väg egentligen, på väg hela tiden. Först nu får jag veta vad som hänt. Då har jag redan hunnit lyssna på låten cirka 100 gånger och hyllat bandet som framtidens stora hopp, börjat planera bokningar… Flytt iväg så mycket jag kan, för att få lyssna… blivit totalt förälskad. Jag sitter och läser Adam Svanells krönika. Först nu får jag veta att frontfiguren och sångaren Stefan Holmberg tagit sitt liv den 3:e januari i år.

Stefans livsprojekt, Killers Walk Among Us självbetitlade debutalbum, kommer ut 12e april via Tendervision Recordings. Då är det även en hyllningsfest för Stefan, på Pustervik. Audrey, Hunt, Tyred Eyes, Tar.. Feathers, Christine Owman, Steso Songs, Tigers Of The Temple, Winter Took His Life, Ceremonies, Björn Kleinhenz, Trembling Hands, Kim Kelly Is My Friend, Amalthea och Suis La Lune delar scen med KWAU.

Bojan Buntic

 

Alice Boma EP II SKISSER

Alice Boman släppte den vackraste kärleksvisan på länge länge. ”What” gick bloggviralt, precis som förra årets ”Waiting”. Och nu har den fått sig en enslig video längs en strand.

Albumet EP II & Skisser kommer ut den 2:e maj via Malmös bästa Adrian Recordings.

Bojan Buntic