GE HIT MUSIKTRENDER 2014!

Gehitmusiken —  29 april, 2014 — Lämna en kommentar

ge hit 2013

 

Det händer en hel del skruvade grejer under vår samtidtid medan vi fajtas med våra postmoderna komplex, en växande fascism, rädslor för domedagen, världskrig, simulerad terror, överklasslyx, snuskgubbar med $$$, dålig smak och dödsångest. Det händer en del sjuka saker inom musikvärlden också och våra digitaliserade öron kommer snart vara helt virtuella. Medan ni tappar bort er i era androids på väg till den nyöppnade glassbaren, med fickorna fulla av Pocky och sladdar och allt annat än verklighet – läs! Jag har försökt att orientera mig lite i denna omöjliga labyrint av retweets och soundcloudlänkar (som är ett helvete att kopiera från mobilen) och mjukporr på bussen. Jag har försökt att skissa en liten översikt över samtida happenings i musiken.

Kom igen, häng med mig på denna balansgång mellan skitsmak och utsöktheter. Här får ni en liten sushibuffé med fullständigt syntetiska råvaror. Här får ni 2014 ur mina pretto-ögon.

Vaporwave

new dreams ltd
New Dreams LTD

Avantgardistiskt politiskt statement med ett viktigt konceptuellt innehåll eller en pretentiös form av hissmusik? Vaporwave är byggt med möblemang och skräp från den globala kapitalismens rum och soprum: reklammusik, loungejazz från vänthallar, den där musiken du hör i telefonen medan du väntar på att kopplas vidare till ett nytt samtal. Men dekonstruerat och rekonstruerat. Vaporwave kan låta som allt möjligt: dystopisk midi-hiphop, skruvad självhjälpsmusik, hårdpumpande, glansig techno, flashig wobble dubstep med auto-tunade vokaler.
Det som alla former har gemensamt är ytligheten: denna musik är bara yta.

Producenterna kan kännas igen på namnet: massvis med $$$ och ttt och ###, teckenspråk från Witch House, Seapunk och andra internettrender och ironiska namn som #HDBOYZ. Du hittar dem på svårtydbara tumblrs, märkliga kryptiska hemsidor, disketter, DIS Magazine, och diverse andra neonblänkande ställen med en fascination för cutting-edge framtida konst och musik, 3Dgrafik från fem till femton år gamla datorspel och Windows 98.

Målgruppen är intellektuella estethipsters, och därför lär den aldrig få någon större kommersiell spridning. Om inte SONY eller Universal faktiskt tror att band som #HDBOYZ är på riktigt och vill signera dem.

 

 

#”90-talet”

90talet

90-talet är ”tillbaka” – som vem som helst som råkat klicka upp Internet under året vet. Det märks dock mer i vår tids visuella uttryck och modet än i musiken. Denna trend som tagit över hela världen syns på miljoner Etsy-shoppar och tonåringars tumblrs. Softa lite i din virtuella verklighet på facebook så ser du nog snart att dina vänner gör personliga tidsresor.

Det är viktigt att förstå att detta är en tolkning av 90-talet och att 90-talsestetik ofta bara är en av många beståndsdelar i denna nya uttrycksform. Det kombineras med stilformationer ifrån seapunk-, witchhouse och vaporwave-trenden, och allting annat som är nytt för vår tid: YOLO, #tags och så vidare förekommer frekvent.

Vad gäller musiken så syns det mest på Pitchfork.coms frekventa uppmärksammande av indierock med 90tals-feel, grunge-revivals, och samtida musikvideoproduktion.

Det hörs även på hypermoderna konstsidor som den new york-baserade DISmagazine, där även Vaporwave premieras. Där har 90-talets ravemusik haft en prominent plats: Gabber, happy hardcore, supersmörig trance, jungle och drum & bass, fast omtolkat.

90-talshiphop var ju på uppsving under en väldigt kort period 2012, men har sedan dess fallit mer eller mindre i glömska. Inte heller 90-talshouse har vaknat särskilt mycket till liv trots att Bicep och flera andra houseakter försökt att återuppliva det under hela 2012. Nu när Frankie Knuckles är död kanske vi kan se någon slags större uppsving i hans ära. Det är jag gärna för.
DUNKADUNKADUNKADUNAKDUANEK

mad decent

Trap och footwork i alla dess variationer är fortfarande the shit även om trap försvunnit lite i och med dess definitiva inträde i frankenstein-monstret kallat ”Diplo & Friends” / Mad decent – ett slags konglomerat av musikgenres som vägrar dö på dansgolven. Detta är arenamusik för de stora dansgolven, på festivaler som Emmaboda.

Footwork, denna klubbgenre och dansstil ifrån Chicagos underjord, lär inte dö med pionjären DJ Rashad, som hittades död för några dagar sedan. Den växer och växer och har spridit sig både till Sveriges basproducenter och våra garderobrumsstudios.

edm-1

På tal om stora arenor så är det en genre som regerar på de absolut största: EDM – ett slags samlingsnamn för den mest kommersiella dansmusiken därute. Avicii och Swedish House Mafia är både Sveriges och världens troligtvis största namn inom genren. Det handlar om dunkdunkdunkande electro med stora uppbyggnader och stora melodier. Det är 90-talstrance för vår generations festivalhipsters och fjortisar, och kan höras lika mycket från H&Ms radio som från Friends Arena.

Wobble dubstep kommer vi aldrig att få chansen att glömma. Skrillex sågar, som vi fick återhöra på hans andragiv Recess, lär höras över festivaler världen över i åtminstone 5 år till. Denna vår tids rock’ n’ roll är lika varaktig som Myspace-hjältens töjningar.

 

techno is not dead
Vad gäller mer ”seriösa” genres så händer rätt mycket där också. Under 2013 var det bl.a lo-fi techno som regerade: från storbrittaniens underjord, och från den amerikanska techno-etiketteten L.I.E.S, till amatördjs Traktorbibliotek världen över. Jag själv föll lite för denna dröm och det kan höras på min mix jag gjorde för GHM. Denna trend fokuserar på analoga synthar och rå, primitiv produktion. Det finns en hel del inslag av exotism och afrikanska rytmer, men för det mesta utgörs materialet av ett enkelt och minimalt ljudspråk: det handlar om att gå tillbaka till essensen av technoproduktion och skala av alla lager av ecxess.

På beatport är det fortfarande techhouse som tar mest plats, men även andra former av house blippar upp här och där. Vi har 90-talsrevival, som nämnt tidigare, med BICEP i fronten: massvis med sköna pianon och housedivor.

En annan intressant formation är new jack house – en kombination av bassline och house som försöker återerövra gamla glada raveattityder och atmosfärer just nu i London. Jag vet inte hur långt det spridit sig, men det låter uppfriskande och framför allt väldigt, väldigt dansant.

En annan viktig trend inom housemusiken är nytolkningar av popklassiker: den representeras globalt av Cyril Hahn, vars tolkning av Destiny’s Childs ”Say My Name” snabbt växte till ett transnationellt fenomen. Han fick sig stort antal efterföljare. I Sverige har vi HNNY, som gör utsökta edits på kommersiell pop, och den nya duon About Girls, som blev stora med en take på Rick Astleys ”Never Gonna Give You Up”.

Självklart vägrar basmusiken också att dö. Just nu är det fransmännen som håller fanan högst med nya, experimentella produktioner från podcasten och skivetiketten Clekclekbom. Post-dubstepens vackra, mångrytmiska landskap, med dess tendenser åt loungen, tycks lama i förhållande till denna kraftiga och ubertunga musik.

I sverige händer det mest intressanta i Stockholm, Under Bron, på Studio Barnhus: skweeekungen Baba Stiltz gör innovativ house, Axel Boman skapar out-of-this-world ljudlanskap, och Christian Dinamarca tar den svenska basmusiken till en helt ny nivå.

 

HIPHOP FÖR DEN SKÖNA NYA TIDEN

yung lean

Hiphopen har varit i spotlighten under en väldigt lång tid nu och kommer att fortsätta så länge Diplo och vänner får festivalbokningar. Ni har hört den under två långa år på YAKI-DA och typ alla andra hipstriga klubbar i Göteborg, ni har hört den på indieklubbar på Jazzhuset – den är överallt.

Fastän jag själv inte varit särskilt intresserad av den på senare tid så måste jag erkänna: den lever och regerar och omskapar sig själv hela tiden. T.om. den storsäljande, mest kommersiella hiphopen experimenterar med sina gränser och innoverar ständigt. Det är bara att titta på Kanye West Yeezus.

I underjorden har det växt fram en hiphop för vår generation skapad av ungdomar höga på energidricka. Det började i en egen virtuell community via soundcloud, facebook, twitter, och så vidare men har under 2013 spridit sig till ett slags världsfenomen. Jag talar om Sad Boys och Yung Lean och hela den kulten. Uppväxta i Drakes och Lil Bs efterföljd har de börjat tänja på gränserna för vad hiphop överhuvud taget är. Producenterna hämtar intryck ifrån nya samtida genres som vaporwave, footwork, sea punk, och så vidare, och kombinerar det med en känsla för beats som ifrån modern kommersiell hiphop. Denna nya hiphop karaktäriseras av spontantitet, autotune och fula vokaler, samarbeten över nationsgränser via nätet, och ett fullständigt upplösande i samtiden. Allt är tillåtet. Och det är därför den är intressant.
Även Sincerely Yours, en skivetikett som vi sen tidigare vet har en stor kärlek till just hiphop, har hakat på trenden. För inte så länge sen släppte de en singel av Bladee, en av frontfigurerna i denna kult.

 

Såja, detta är allt för idag. TO BE CONTINUED.

Bojan Buntic

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s