Inga ord, för många ord: en krönika om musik och depression

Gehitmusiken —  19 maj, 2014 — Lämna en kommentar

sad

The so-called ‘psychotically depressed’ person who tries to kill herself doesn’t do so out of quote ‘hopelessness’ or any abstract conviction that life’s assets and debits do not square. And surely not because death seems suddenly appealing. The person in whom Its invisible agony reaches a certain unendurable level will kill herself the same way a trapped person will eventually jump from the window of a burning high-rise. Make no mistake about people who leap from burning windows. Their terror of falling from a great height is still just as great as it would be for you or me standing speculatively at the same window just checking out the view; i.e. the fear of falling remains a constant. The variable here is the other terror, the fire’s flames: when the flames get close enough, falling to death becomes the slightly less terrible of two terrors. It’s not desiring the fall; it’s terror of the flames. And yet nobody down on the sidewalk, looking up and yelling ‘Don’t!’ and ‘Hang on!’, can understand the jump. Not really. You’d have to have personally been trapped and felt flames to really understand a terror way beyond falling.

― David Foster Wallace, Infinite Jest

* DISCLAIMER * Sånna här texter skriver man bara i en viss högtidlig sinnesstämning. De ter sig dock ganska löjliga och överdramatiska i efterhand. Detta slags allvar är dock inte någonting att skratta åt, utan snarare något att ta på allvar: för känslorna är riktiga, och även om det enda som kommer ut är pretentiöst babbel så pekar de i alla fall mot någonting som många av oss håller käften om. Det vore bra om vi kunde ändra på det och, ja, kanske VÅGA tala om det? Har du mått skit? Var inte rädd för att prata om det, på det sätt du kan.

Såja,

Välkommen till en helt annan sida av mig. Albert Camus skrev i Myten om Sisyfos att filosofin börjar med frågan om självmordet. Varför ska du leva, när det står dig fritt att dö? Ingen föddes på eget initiativ, men man har ett val att välja bort det man erbjöds. Det är absurt, men du kan slockna när du vill, och du kan själv välja hur. Eller kanske inte. Dra stenen uppför berget, låta den falla ner, börja på nytt. Se den rulla, se den krocka mot foten av nästa berg, börja om, och om, och om igen, kanske mindre klumpigt nästa gång, kanske med mer styrka, större visioner och en del nya trick i bagaget, med någon slags nyvunnen stolthet över att ha läst Camus vid toppen? – Ja, men varför?

Stiga upp på morgonen, möta en vardag som inte hälsar vänligt, jobba, jobba, skaka hand med en miljon människor eller ingen alls, jobba jobba jobba, börja om. Dricka kaffe, varje morgon, middag och kväll. Knapra piller. Le. Dö lite för varje fallande stjärna. Samla på sig skulder, synder, misstag, felsteg, olyckor, i en mängd som överstiger all bräcklig lycka man gömt undan i små vackra skåp, som man ofta glömmer hur man öppnar.

Jag brukar vara bra på det, på att öppna små vackra skåp av lycka, men inte alltid. Ibland öppnar jag och ser inte vägen till Narnia.

Jag har varit så trött, ordlös, orklös, livlös, menlös, meningslös, värdelös, blind. Öppnat ögonen, tittat på livet som om det vore en tafatt tapet, stirrat ut ur panoramafönster på en värld som ligger platt på magen, en värld med ansiktet i gyttja. Som någon okänd står och sparkar på i ryggen. Min värld, som jag lyfter mina ben i, ett i taget, låter fötterna landa i skiten, lyfter igen och vet inte var jag ska landa. En stor del av mig identifierar sig med den där sorgliga varelsen: den jag varit, en människa med hål i fickorna för all glädje.

Denna mörka dubbelgångare i mig lyssnar på musik på ett annat sätt än jag gör när allt är bra. Hen är en vampyr. I brist på en vettig psykvård använder vampyren musik som terapi, suger ut alla känslor ur den. När låten förlorat sin effekt letar vampyren vidare i natten efter nytt blod. Radiohead, Kid A, albumet på repeat; tills man sugit ut till sista droppen – sen nästa. Burial, tills man ligger begravd i sängen med händerna för ögonen, medan allt det svarta droppar ner från taket, översvämmar en. Då känner man sig övergiven av musiken.

När jag är så djupt nere, då vet jag inte vad jag ska ta mig till. Rädslan för att inget någonsin ska fungera igen, rädslan för ren och skär tystnad, kryper på insidan och river, river, river.

Detta är egentligen en lovsång till musiken. Musiken är, som Nietzsche sagt, det som gör livet värt att leva. Men kanske inte? För det finns många som lämnat den också och stigit ner i djupet.

Men det finns musik som jag lyssnat på och som har hjälpt mig, hållit mig sällskap genom depressioner och livskriser. Jag vill prata lite om den musiken.

Killers Walk Among Us – ”Från Ramberget ser jag allting som någonsin hänt oss här”

Vi börjar i nuet. Personen jag håller närmast hjärtat var på psykakuten. Det var en svår erfarenhet. På plats var jag lugn och försökte hålla alla rädslor på plats. Men när vi kom hem, när alla mediciner tagits, kom natten.

På resan till Småland, på väg till rehabilitering hos föräldrarna, blev jag djupt rörd av en låt ifrån ett band härifrån Göteborg, Musiken kom som en psalm från ovan, som svaret på en bön jag försökt uttala, och jag tror jag aldrig hört något så fint – en sån tröstande musik full av tacksamhet till livet, som på något sätt ändå inte utesluter allt det vi inte orkar bära på – jag sökte efter orden och de var enkla: det är musik som pumpar ifrån ett hjärta. När Stefan sjunger tillsammans med sin kör av vänner ”Bring your past life and meet me at sunrise” ser jag en helt annan slags vision av livet än den om den ensamma Sisyfos som måste knuffa evighetens sten. Jag ser vänner som lyfter stenen tillsammans upp för Ramberget.

Hur kunde någonting så vacker som ”Från Ramberget ser jag allting som någonsin hänt oss här” inte rädda Stefan. Jag tror att om himlen öppnar sig med en stor vinylspelare, i ett hand av moln, och sänder ut ljudvågorna över hela den dystra världen, jag tror att den som står där… vänder uppåt, och ser alla färger. Men himlen brukar inte öppna sig. Med ett likgiltigt ansikte står den och ser på.

Bill Callahan – ”Rock Bottom Riser”

Folk som sover på morgonen, under dagen, vidare in på kvällen, de flesta melankoliker jag stött på i livet har sin alldeles egna Bill Callahan-låt. Den här enslinga singer / songwritern har varit med om mycket. Med Smogs Red Apple Fall lyckades han fånga depressionens tonfall och frasering perfekt: de där meningarna som knappt kommer ur en, och tystnaden som omsvärmar dem. På detta album är det vackra, meditativa arrangemang, musik avskalat till essensen av livet. Det är musik som jag lyssnat på när allt annat känts som att det skriker i mitt öra. Andra människors fåfänga brukar inte direkt hjälpa när man inte ens orkar lyssna på sin egen.

Min egen personliga Callahan-låt är ”Rock Bottom Riser”, den handlar om svaghet, att hamna på botten av havet, som så många andra av hans låtar. Men också om styrka. Att kunna simma upp igen. Det är en kärleksförklaring till de männskor som gång på gång orkar göra det, och för dem som hjälper dem upp när det är som svårast.

William Basinski – ”Melancholia XIV”

Ibland är det en närvaro av en annan människa man söker, men ibland vill man bara höra ordlösa toner. Den avantgardistiska kompositören William Basinski leker med feedbackloopar och kasettband, och skapar ljudlandskap av sorg. Han har bl.a. komponerat ett sorgekväde till 9/11. Sorg är lite av hans expertis.

Hans album Melancholia handlar som titeln antyder om melankoli. Det rör sig om 14 stycken, som på olika sätt försöker ge uttryck åt depressionen. Alltifrån depressionsmigrän till trankila tillstånd. På nummer 14 låter det nästan som att musiken tagit ångestdämpande. Jag har lyssnat på denna i flera år, just denna. Jag har sett löven sakta falla ner, sakta, sakta, till dess världsfrånvända piano. Genom snö, ut i en ensam natur mitt i natten med stjärnorna ovan och djuren stilla bakom träden.
Det är någonting med denna som ger mig ro, som ett stilla vitt skimmer mot en vit bakgrund, i en plats där allting glöms.

Robin Pecknold – ”Olivia, in a seperate bed”

Vad gör man när det är för sent för Edelweiss? Kanske den ultimata breakuplåten. Spontant upplagd av Fleet Foxes sångare Robin Pecknold en hjärtkrossarnatt, för att bli borttagen morgonen därefter. Tur att någon oförskämd jävel plockade ner den och la upp på youtube. Jag var uppe hela natten och lyssnade. Dagen efter hade han tagit bort sin twitter och rakat skägget.

The Wrens – ”This Boy Is Exhausted”

The Wrens är ett väldigt vuxet emoband. Utmattningsdepression. Att gå in i vägen, att arbeta ihjäl sig. Att gå runt i hjärnan som i ett enormt, förvirrande datorchip, och försöka manuellt få alla kopplingar rätt. Att bli pressad av arbetsgivare till bristningsgränsen och sen brista. Push it to the limit, ja, men vad är priset? Det är vad ”This Boy Is Exhausted” handlar om. En hyllning till dem som vet hur svårt det är med allt ansvar vuxenlivet kräver och den börda det är. Men det är också en hyllning till musiken. Till det där giget som gör livet värt att leva igen. När man känner sig som en rockstjärna vid den lokala pubens lilla scen.

Tombs – ”Black Heaven”

Ibland vill man varken ha hjälp eller tröst. Då kan man lyssna på black metal, och stirra ut på en intetsägande sommarsol. Denna handlar om det där svarta hålet som växer och växer, även under den gladaste säsongen. Alla leker i solen men ingen märker hur allt sakta slukar en. Men vissa vet att solen blir svart när man stirrar på den för länge.

Kristian Anttila – ”Amanda”

En artist som jag återkommer till ofta är Aphex Twin, särskilt hans experiment med ambient musik. ”Stone In Focus” och ”Rhubarb” är universums hjärtslag och solskenet för mig. När jag är deprimerad brukar jag vilja lyssna på musik som bara upprepas och upprepas.
Som slutet på Kristian Anttilas ”Amanda”, från Svenska tjejer. Det är en bön till kärleken som bara fortsätter och fortsätter i 16 minuter. Att resa tillsammans med den man älskar, på en buss mot någonstans eller ingenstans, med huvudet i hennes knän och vinden och universum brusande genom fönsterrutan. Det är en vacker känsla som man aldrig vill ska ta slut och en dröm om en plats varifrån man har allt att förlora, för man har vunnit.

Radiohead – ”Everything In It’s Right Place”

Jag avslutar med en låt ifrån Radioheads depressionsplatta KID A. Den handlar om insikten att allting är på sin rätta plats, att världen vill ha detta moderna samhälle som dödar oss, och du är bara en av dessa bitar som håller allt på plats. Thom Yorke är inte direkt känd för att vara munter, men här överträffar han sig själv i att må skit. Musikens form är som ett fängelse för ett ångestskrik studsar fram och tillbaka i din strupe.

Burial – ”Fostercare”

Musik till nattens ensamma krossade hjärta, till stadens kalla vindar och de röster som gråter genom regnet bakom gathörnen. Soundtrack till livets kärlekslöshet, och de långa vandringar man går riktningslöst mot intet. Burials musik är som en tändare som vägrar få eld, du klickar och klickar men är död. Den gräver ner dig i jordens våta kyla. Just på denna saknas de där små glimtarna av tröstande gudomlighet, här är det bara den kvävande tomheten som regerar. Gå inte över gränsen, för då kan du börja få ont i bröstet och svårt att andas.

Holy Other – ”Nothing Here”

Soundtrack till tomma lakan. Baby mitt hjärta. Och att försöka andas igenom täcket. Kom och blås liv i mig.

*********************************************************************************************************************************************************

Det här var några av de låtar jag lyssnat på när jag haft det svårt. Jag är känd för att använda för många ord, men ibland är det bättre att låta musiken tala.  Wittgenstein kände sig misslyckad för att han aldrig kunde säga någonting om det som var viktigast i hans liv, musiken. Jag har spenderat mitt liv inspirerad av den tanken. Att försöka tala när man inte kan. Jag sa att detta egentligen är en hyllning till musiken. Det är det. När vi inte har några ord kvar att säga, då återstår tystnaden. Men musik är en annan slags tystnad.

Jag har skrivit i snart tre år på bloggen. Det hoppas jag att jag ska fortsätta med. Denna artikel är den som tagit längst tid att skriva, och den har tagit slut på mig.

Bojan Buntic

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s