Ge Hit Way Out West 2014! Recension: Slowdive

mattiaselmansouri —  9 augusti, 2014 — Lämna en kommentar

slowdive2
Foto: kulturbloggen.com

Plats: Linnéscenen
Betyg: 10/10

Vad har Rachel Goswell, Simon Scott, Neil Halstead, Christian Savill och Nick Chaplin gemensamt? Förutom att tillhöra samma band, så kommer de alla från en svunnen musikscen som dominerade ett tidigt och svårmodigt 90-tal: Shoegaze-eran.Det var ingen långlivad genre, men den lade grunden för många experimentella akter idag, och det går att spåra tillbaka shoegaze hos alla nutida indieband som rör sig bland suggestiva tongångar och effektdränkta gitarrlandskap. Den lever alltså vidare än idag.

Nu var jag inte ens född på den tiden. Jag kan inte relatera till shoegaze på samma sätt som musikintresserade 30+:are kan, men det är ändå en sorts annorlunda stämning som lägger sig över linnétältet innan Slowdive intar scenen. Jag var bestämd med att få en bra plats långt fram, så jag började köa ganska tidigt. En timme innan för att vara exakt. Redan då hade det redan strömmat in många som hade ställt sig längst fram. De flesta är vuxna, men det återfinns även en hel del nyfrälsta tonåringar som, liksom jag, verkar ha upptäckt bandet ganska nyligen. Många av de äldre gråter. Tårar strömmar ner för deras kinder. De ska om några minuter få se sitt återförenade favoritband. Bandet som tonsatte deras period som tonåringar, bandet som räddade dem. En som står jämte mig står och pratar med sin vän om hur han många gånger när han var ung hade återkommande självmordstankar och hur Slowdive blev räddningen. Fick honom att härda ut. Att överleva.

Slowdive går in på scen och jubel och skrik uppstår. Redan från första låten är vi alla fast. Musik från en svunnen tid breder ut sig i det kolsvarta tältet, allt bröl från meningslösa artister som spelar på andra scener hörs inte. De har upphört att existera. Vi är alla en enhet. Vår blick är fixerad på scenen, på fem siluetter bakom en tjock rökdimma som står och dränker oss i det vackraste av oljud, men vi kämpar inte emot. Vi står där och tar emot, tills vi inte klarar av längre. Det är då tårarna kommer. Mina tårar. Jag hade aldrig gråtit på en spelning förut. Inte ens en tår har jag låtit falla ner. Men det här var annorlunda. Det var en oförklarlig känsla. Rachels vackra tröstande stämmor lägger sig som en sval bris över våra öron samtidigt som Neil står och brölar ut drömska ljudmattor och massiva ljudväggar från sin gitarr. De har åldrats men det känns som att tiden har stått still 20 år. Det låter exakt som på skiva. Det är lika perfekt, polerat, kaotiskt och vackert och det låter inte som något annat jag hört.

Mattias El Mansouri 

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s