JJ – ”V”

amarbajric —  17 augusti, 2014 — 1 kommentar

V

Artist: JJ
Album: V
Skivbolag: Secretly Canadian / Sincerely Yours
Betyg: 7.6

”Lost in kaleidoscope skies, I am hypnotized when you look in my eyes.”
Jag minns dessa ord från någon låt jag hörde som tioåring. Det var tysk samlingsskiva från 1997. En remix, upptempo, färgglatt. Vad det betydde förstod jag på ett ytligt sätt men det var inte förrän livets vägskäl började rada upp sig som jag på riktigt kunde applicera meningen på mitt liv. På kärlek och längtan.
När kärleken tar slut uppstår en längtan tillbaka eller en längtan efter att fly. Att vara uppe i dessa färgglada kalejdoskophimlar har alltid varit en solid bas i JJ:s musik. Efter fyra års relativ tystnad är himlarna bara lite mörkare ovanför duons huvuden.

”V” presenterar inte längre längtan som något lättsamt. I alla fall om du tar dig tid och förbiser de lätta popmelodierna som bär Elin Kastlanders röst genom skivans tunga moln. Det handlar fortfarande om drömmar och dekadens. Förenklat sagt finns här allt jag känner igen från JJ:s textmässiga och musikaliska ambitioner sedan tidigare men i ”V” har drömmarna gjort att längtan till slut blivit för stor och dekadensen för påtaglig. Inte ens Hen med stort H eller drogerna räcker till för att ta dig uppåt. Det är snarare problemet som måste lösas eftersom desperationen fått huvudrollen.

Det är frågetecknen som tar över skivan. Långsamma trippande steg i ljudlandskapet som JJ vid det här laget har tagit patent på. Produktionen är lika minimal som alltid, beatsen haltar halvvägs och får hjälp av Kastlanders röst men därmed inte sagt att det saknas något. Rösten har förmågan och tar sig friheten att vara ett instrument som flyter ihop och byter plats med syntslingan eller slagverket. Delarna dansar runt varandra och samspelar på lika villkor i väl ingångna skor.

Det bubblar inte över av regnbågar och förhoppningar längre. Det lockar inte längre att bara borsta av sig problemen på ett dansgolv, det är inte längre någon lösning att bli fucked up och glömma allt. Det är omöjligt när verkligheten är för påtaglig och desperationen större än någonsin. Nu finns längtan som ett töcken, som morgonen efter när minnesbilderna kommer. När kvällen innan har känts så ljus så kommer dagen efter med mörkret och insikten. Frågorna är alltid närvarande, liksom sökandet efter tröst. Osäkerheten kan inte längre motas med förhoppningar om kalejdoskop och snurrande på dansgolv.

I ”Dean & Me” förlorar sången sig själv i frågetecken och ett desperat rop innan låten drunknar i sina egna tårar.
”Something inside tells me we should be together / Something inside me tells me we could be forever / But something inside tells me we will never be together.”
Desperation är att förlita sig på hoppet. Tröst är att förlita sig på hoppet. Och där någonstans kommer en högre makt in i bilden. Det faller på plats efter ett tag: skivan startar från första spårets nostalgiska hyllning till ”Let Go”, via ”All White Everything” och dess start med en insikt om att en bön vore på plats. Efter insikten är det dags att slicka såren, läka sig själv för det som tidigare lockade har lockat ner för långt. Ditt eget helvete har öppnat sig. Drömmar och förhoppningar ställs nu till en högre makt.

Elin Kastlanders vackra röst skiljer sig från mycket jag hört och har alltid haft en förmåga att nå djupt in hos mig. När hon och Joakim Benon gör musik så omfamnas alltid det vackra, takten släpar ett halvt steg bakom hjärtat. I’m right behind you. I got your back covered. Fortfarande finns lekfullheten och uppkäftigheten med hiphopsamplingarna och de luftiga syntmattorna som här får oväntat sällskap av gitarrernas klös i ”All Ways, Always”. (Är det bara jag som hör ”Brimful of Asha” spelad av Springsteen här?)

I ”Fågelsången” framstår orden ”Maybe, my baby we’ll know” som de mest osäkra och desperata. De förstärker det hon försöker att greppa själv. Att inte längre veta vad älskare gör men att det ändå gjorts så länge utan kunskapen. Att erfarenheten är baserad på alla dåliga beslut. Att det har blivit fel och tiden är kommen att betala för misstagen.

”V” är fylld av hopplöshet och längtan efter något att finna mening i. Något som är ett plåster på såren. Det är inte bara tomma ord i stil med ”Cheer up, kiddo” eller shoegazeuttryck om ren och skär desperation utan någon som vill eller kan förstå. Skivan är förankrad i verkligheten och har alla dörrar och fönster öppna för att vädra ut. Den är något att läka till, från första till sista spåret en historia om hur allt går fel och försöker återfinnas, lagas och göras rätt eftersom det kan vara sista gången. Hur vi en gång trampat snett och nu försöker trampa ännu längre bort från stigen för att hitta vårt ögonblick som ska ge oss insikt för en hel livstid.

De tolv spåren kan hitta in och samspela med dina tankar. Om den ges tid och om din set and setting är rätt blir skivan som en bearbetningsprocess sedd ur ett högre perspektiv än att göra dig oberoende av någon du älskat. Steget längre är att acceptera att något alltid kommer att saknas efter att du har betalat det ultimata priset men att det finns ett ljus bortom allt. Livet och kärleken handlar om uppoffringar. 

För att vara uppfylld av djupa tankar och lätta melodier som samspelar och drömmer om de stora vidderna där uppe är ”V” otroligt jordnära och realistiskt insiktsfull. För de som förstått att det inte längre räcker med att sätta på en skiva, öka varvtalet och och bli hög för att lämna jorden och bli upplyft. För de som också inser att lösningen på problemet ibland kan vara att göra just detta. För de som utkämpar sin inre kamp och trillar tillbaka gång på gång. För de som har förhoppningar om regnbågar som leder upp till himlen men kommer på sig själva med att stirra in i ett kalejdoskop för ta den snabba vägen dit. För er kan ”V” vara en tröst, något att känna igen sig i. 

Stundtals fastnar duon musikaliskt i gamla fotspår, precis som vi ibland tar samma välbekanta stig. Skivan hade mått bra av att kokas ner till en EP med ett halvdussin spår. Det är lätt att tappa tråden under lyssningen om stämningen inte infinner sig.

Visst spretar det åt för många håll ibland men det gör å andra sidan våra vägskäl också. Just därför känns det befriande att spela ”V” när du känner dig omtöcknad av gårdagen men förhoppningsfull inför morgondagen. Om du sedan kallar det för igenkänningsfaktor eller bara väljer att stiga in i JJ:s värld beror på ditt eget förhållningssätt till musik.

”Lost in kaleidoscope eyes, I am hypnotized when you look in my eyes”.
Jag förstår i alla fall lite mer nu.

Amar Bajric

Annonser

Trackbacks and Pingbacks:

  1. Intervju: Joakim Benon från JJ « GE HIT MUSIKEN - september 12, 2014

    […] Jag ställde några snabba frågor till fåordiga Joakim Benon från JJ inför deras spelning på Pustervik i kväll. JJ är aktuella med nya skivan ”V” […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s