Archives For september 2014

grapell

Stockholm fortsätter att föda fram nya talanger som ska bära Sveriges popfana framåt. Nu heter dem Grapell och de består av Emil Erstrand och Nils Nygårdh. Duon debuterade förra året med sin självbetitlade EP Grapell på det svenska indiebolaget Strangers Candy och är nu aktuella med ännu en till EP vid namn Friends som är ämnad att släppas den 8:e Oktober. På singeln Best Friend sjunger dem ”You always cheer me up, when you don’t even try to cheer me up” ett bevis på att de besitter förmågan att skriva fina texter om vänskap med en simpel men direkt lyrik. Musiken som ackompanjerar texten utgörs av en vacker minimalistisk ljudbild som varvar det folkpoppiga med det elektroniska. Med det sagt så är Grapell ett av de mest intressanta släppen, om inte det intressantaste, som svensk indiepop har att erbjuda. Det är en duo att hålla ögonen efter.

Mattias El Mansouri

vildhjärtana

Den svenska drömpopen sjunger sin svansång med Ramberget Recordings senaste stjärnskott Vildhjärta/na och deras debutsingel ”Lydia”. Om detta får avsluta karriären för Sveriges nummer ett genre på senare tid, så slutar det med ett vackert, melankoliskt reverbdränkt skimmer, precis som sig bör.

Bojan Buntic

the bongo club the hush hush song

Borås brinner brittisk sol genom höstens regnmoln och i en dammig källare nånstans i stan satte indiekvartetten The Bongo Club eld på förstärkarna med nya singeln ”The Hush Hush Song”. Här är den utomordentliga videon till låten.

Bojan Buntic

 

summer heart

Det är September nu. Vinden känns redan piskande kall vissa dagar och hösten gör sig påmind, trots det fina vädret. Sommaren som utspelade sig för några veckor sedan känns ovanligt avlägsen, som om den faktiskt inte ägde rum.  Men take that, Tomas Ledin, för det biter inte på Summer Heart a.k.a  David Alexander som i förrgår släppte en ny låt. Han håller fast vid sin solskensdränkta sommar-electronica och levererar i Sleep en välbehövlig värme. Det är ju inte vinter förrän det är snö ute på gatorna, right?

Mattias El Mansouri

kim kelly is my friend

Ett av Göteborgs intressantaste upcoming band är döpt efter ett Freaks & Geeks-avsnitt: Kim Kelly Is My Friend. Kim Kelly är den blonda Mean Girls-tuffingen med ett mjukare inre, och dessa gbg-popares musik har ett coolt rrrrriotgirl-yttre med ett mjukare romantiskt inre.

Lyssna på senaste singeln ”Godspeed” och förbered er på ett grymt gig på Jazzhuset fredag den 26e september.

Bojan Buntic

VJ ALL BAN LUKE EARGOGGLE kopiera

Göteborgs electro-virtuos Luke Eargoggle går ihop med VJ ALL BAN och ger er The Macho Agenda Mix, en timmes hypnotisk musik- och videoproduktion med värdsklassigt mixad techno.

Bojan Buntic

Live: JJ på Pustervik

amarbajric —  13 september, 2014 — Lämna en kommentar

När ridån framför Pusterviks scen äntligen rör på sig och ger oss en skymt av Elin Kastlander och Joakim Benon har rökmaskinen gått varm ett bra tag. Kastlander står på ett podium medan Benon blåser upp sitt ego genom att självsäkert gå runt på scenen som att han ville markera bandets säregna scenstil eller det faktum att han var född mellan spegel och grammofon.

Sedan kommer ljudet, syntetiskt som något som strömmat ur högtalarna på förfesterna denna kväll. Inget fel med det, speciellt när Kastlanders ljuva stämma ger lokalen en extra dos värme, som om inte svetten redan droppade nere på golvet bland tomglas som hotar att stuka våra fötter.

Duons samspel påminner om ett möte mellan ängeln och djävulen och förstärks ytterligare när Benon slänger av sig tröjan med… just det, en pressbild på JJ. Även om det lyfter när Lil’ Waynes ”Lollipop” samplas eller ”Dean & Me” försöker få publiken att hänge sig åt eskapismen och dekadensen så saknas den enligt mig viktigaste grundbulten: att låta musiken sväva över våra huvuden och få oss att försvinna. Istället blir det för ofta en lek med beats som lurar publiken till dansstämning. Och så Benons förkroppsligande av amerikanska drömmen: alltid mer, oavsett reaktionen. Att gå av scen efter halva av den korta speltiden för att komma tillbaka igen och lattja, som Benon gör, vittnar om ett för stort självförtroende. Så stort att det ibland spräcker bubblan som är JJ.

Publiken går igång när basen får flaskorna på golvet att vibrera, applåderna haglar visserligen men jag tror inte att jag är den enda som önskar att JJ hade kunnat få oss in i en ännu större trans. Att ta oss dit de är, eller vill vara. Det är visserligen stundtals en orgie i välljud, varför Benon då väljer att ta av sig gitarren cirka tio gånger under spelningen bara för att en stund senare sätta på sig den är för mig oklart. Att han inte bidrar med särskilt mycket än med att ge publiken frågetecken i ansiktsuttrycken är en sak. Det är väl hans sätt att få utlopp för sin rastlöshet och något som vi får leva med, han har redan bestämt sig för att det är så det ska gå till. Elin står kvar på sitt podium, fixar till håret mellan låtarna och framstår som mänsklig, även om hennes röst gör henne övermänsklig.

Stundtals lyfter det verkligen, när våra hjärnor och hjärtan kan vara i samspel med människorna bakom rökridån. När två ballonger på vänster sida framför scenen svävar i luften och ”Let Go” får oss att sväva över golvet, då finns det inte mycket att anmärka på.

Om målet med JJ:s spelning på Pustervik var att skapa en jävla masshysteri så skulle vi följt efter Joakims hopp och skutt. Tyvärr infinner sig ofta känslan av att konsekvensen var att publiken missbedömdes, att halva av Elins stillsamhet borde gå till hennes bandpartner och att halva av hans rock ’n’ rolldrömmar borde gå åt till att läsa av publiken. Inte till att leda den in i ett limbo av förundran med förhoppningar om beundran. Känslan förstärks när han hoppar fram på scenen innan extranumren och verkar håna publikens applåder eller när han gör ett ”L” med fingrarna och låter det förvandlas från ”Love” till ”Loser”.

Jag trodde att jag ville gå på efterfest med Sveriges vackraste röst och den djupa poeten. Istället blev det för svårt att engagera sig på grund av att poeten spelade narr. Jag trodde att ängelns motspelare kunde matcha hennes stämma med en liten dos attityd. Istället blev det obefogad galenskap.

Trots några riktigt fina ögonblick undrar jag i efterhand vad som gick fel? Vi infann oss med förväntningar men den konstnärliga frihetens vackra bubbla brast rakt ovanför våra huvuden.

Amar Bajric

Jag ställde några snabba frågor till fåordiga Joakim Benon från JJ inför deras spelning på Pustervik i kväll. JJ är aktuella med nya skivan ”V”

Varför har det dröjt fyra år tills ”V” släpptes? Vad har ni gjort sedan senaste släppet?
Tiden gick. Vi sprang.
Vet inte vad som räknas
som senaste släppet.
Vad vi gjort i vårt liv är samma som alltid. Gråtit, skrattat, spelat in skiten.

Det finns ett drag av desperation i ”V” som inte återfinns i de äldre skivorna. Har ni blivit lite äldre och klokare? Reflekterar ni mer över konsekvenserna av handlingarna nu?
Ja, äldre och klokare.
Vi reflekterar mindre
men handlar godare.

Vad är det i era liv som återspeglas i dekadensen i er musik?
Allt i våra liv kan beskrivas som uppgång och förfall. Om och om och om och om igen. Hårdare, svagare, starkare, vi blir mer och mindre, lättare och tyngre. Som att gunga, snabbare och snabbare mellan svart och vitt, upp och ner. Sedan börjar vi snurra runt gungställningen snabbare och snabbare.
Sedan flyger vi av, ut i rymden.
Lär oss flyga.

Vad tycker ni om Sveriges drogpolitik? Hur påverkar den er?
Jag vet vad frihet är
och jag vet vad det inte är.

Finns det något under er uppväxt som har format musiken ni gör i dag?
Ja. Allt. Böckerna, filmerna, musiken etc kommer med återspeglingar av favomoments!

Vad är det i era fans feedback som gör att ni gör musik och spelar live?
Det där som inte går att ta på.
Det som känns i hjärtat.
Det som syns i ögon.
Det som hörs i andning.
Det som vet och förstår triljjoner gånger mer om vad vi gör än vi.
Det som bara ger för det fått.

Hur stor konstnärlig frihet har ni på Sincerely Yours/Secretly Canadian?
Total.

Vad tycker era föräldrar om er musik?
Olika former av xtc.

Vilken tid på dygnet är ni mest produktiva?
Looked at the clock
and it said right now.

Vilken är världens bästa musikstad? Varför?
Ingen särskild.

Skulle ni kunna tänka er att göra en vallåt till ett politiskt parti? Vilket parti i så fall?
Nejj.

Görs det bättre musik 2014 än 1994?
Ja. Ja. Jj.

Vad är det bästa botemedlet mot ett krossat hjärta?
Ett till.

Vad är den värsta pizzatoppingen?
Allt mördat.

Varför börjar jag gråta när jag hör er cover på The-Dreams ”Right Side Of My Brain”?
För meningen med livet
syns bättre genom tårar.

Intervju: Amar Bajric

5a266580lol

”It is a letter to myself, as aspiration to love better”. Så säger Grouper när hon i förrgår delade med sig av sin nya låt ”Call Across Rooms” via vogue. Den portlandbaserade Liz Harris som hon egentligen heter, har sedan 2005 släppt musik under namnet Grouper. Hon har hållit sig i skymundan, inte ställt upp på så många intervjuer, helt enkelt låtit musiken tala för sig själv. Att försöka beskriva hennes musik är väldigt svårt då hon inte låter som någon annan, och ingen som henne. Att lyssna på henne är som att bli omfamnad av ett varmt täcke som för en stund tillsluter dig så tätt så att världens kalla sfär och livets bekymmer inte kan tränga igenom. Det är musik att förlora sig själv i, att bli vaggad till, att hypnotiseras av.

Det blev lite av en räddning för mig förra året. Hon räddade min skolgång när jag mådde som sämst, när läxhögen bara växte och växte och stressen sakta men säkert skördade varenda strå av hopp och livsglädje som jag hade kvar. När jag var så stressad var det inte lätt för mig att kunna uppskatta min omgivning, att kunna visa kärlek eller att ha tid för andra, då jag var så fokuserad på mig själv, att själv försöka härda ut och bli bättre. Alla har inte lätt för att älska, eller visa att man älskar någon. Det är inte något som jag applicerar på mig själv, men det är något som jag då och då kan relatera till och förstå. ”Call Across Rooms” : låten som det här inlägget egentligen var ämnat att behandla, baseras på ett brev som Liz skrev till någon som hon älskade, men inte kunde komma överens med. Men låten i sig var mer en undermedveten förmedling till sig själv, en tonsatt strävan efter att kunna älska bättre.

Det är något jag relaterar till. ”Call Across Rooms” låter Liz Harris stämmor vandra över några mollackord på ett piano. Det är ovanligt avskalat och annorlunda från alla de tidigare verk som hon spelat in, som mestadels dominerats av hemsökande reverbdränkta ljudväggar, liknandes vid ett hav bestående av det vackraste av oljud. Att då höra något så minimalistiskt och konventionellt som piano och klarsång  blir då genast ett annorlunda sätt att höra Grouper på. Men det låter lika vackert som det alltid har, och något annat än just piano och sång skulle låta överflödigt och onödvändigt just nu. Det möjliggör en att nå fram till essensen i låten.  Och det är som gör den så stark och så sårbar. För mig förblir det  delvis en jobbig påminnelse för mig om den hemska perioden jag genomled förra året och hur jag isolerade mig från människor jag älskar och håller nära hjärtat.  Idag mår jag bra, men jag försöker fortfarande att sträva efter att kunna öppna upp mig mer för andra och inte vara så stängd hela tiden. Den här låten kom lite som en uppmaning att fortsätta med det. Jag tackar och bockar: för en vacker låt och för att du orkade läsa.

”Call Across Rooms” kommer att återfinnas på Groupers kommande platta Ruins som släpps den 31:a Oktober.

Mattias El Mansouri 

iamamiwhoami;_blue_blue

Iamamiwhoami fortsätter sin följetång och följer upp förra månadens ”Tap Your Glass” med ännu en till visuellt slående musikvideo. Den här gången heter låten ”Blue Blue” och återigen befinner sig Jonna på en öde ö, tillsammans med de morphsuit-beklädda männen som vi senast såg i videon till Vista. Men den resa och/eller berättelse som utspelar sig verkar ha blivit mer grumlig och destinationen höljd i dunkel. Jag har tappat tråden. Men det gör jag alltid med iamamiwhoami.

Mattias El Mansouri