Bästa Nya Album: Azure Blue – Beneath The Hill I Smell The Sea

Gehitmusiken —  26 maj, 2015 — Lämna en kommentar

Print

Artist: Azure Blue
Album: Beneath The Hill I Smell The Sea
Skivetikett: Hybris Recordings
Betyg: 9.4/10

”En frustande framåtrörelse för svensk indie som vägrar ge upp!
Tio år utan kompromiss!”

Favoritsysselsättning som barn: vem är jag (i framtiden)? Jag ska sitta i en lyxig soffa och ett gäng överentusiastiska journalister ska fråga ut mig, superstjärnan Bojan Buntic som skulle vara stor på något vis, men inte fan visste jag på vilket sätt. Ibland: författare. Aldrig kapitalist men ibland riktigt fattig, med ett bröd som smulas sönder i min hand, och så lite salt att doppa det i. Flytande på en halvkass flotte ute på havet. Ensam. Helst med en person som jag fantiserade ihop, någon som älskade mig trots att jag bara hade ett torftigt bröd att erbjuda.

Hur som helst, jag hade livlig fantasi. Jag skulle bli fett viktig, det visste jag. Ibland ville jag vara rockstjärna, jag plockade upp gitarren under högstadiet och alla, absolut alla skulle fatta att jag egentligen var cool. De hade bara inte sett mig med en gitarr än. Så jag låste in mig i några somrar och kom tillbaka med äckligt långt hår och ett par gitarrsolos direkt ur någon sliskig instruktionsvideo med Yngwie Malmsteen. Egentligen ville jag bara bli sedd, och jag trodde väl aldrig jag skulle bli älskad.

Jag är överambitiös, det är vad jag vill ha sagt. Och när jag började med detta korståg till recension tänkte jag att det skulle ta mig trettio minuter, men trettio minuter blev tre veckor och en och en halv vecka overdue. Men så tänkte Tobias Isaksson också, tre veckor i studion och så skulle trilogin äntligen få sig ett avslut. Sätta spiken i kistan, sätta ner kistan i graven. Ett litet ömkligt kors ovan, nedanför kullen, precis där man kan känna lukten av havet. Tre veckor blev sju månader under ytan.

Att göra allt själv, att vara överambitiös. Han skulle ta produktionsprocessen i egna händer helt och hållet för första gången – i sin alldeles egna, nyförvärvade studio. Det blev han tvungen till. Och för en sådan procedur behöver man två redskap: ett par rejält stora lungor med kapacitet att alstra sin egen luft, man måste kunna leva under vattnet, och en massa vänner, för annars blir det outhärdligt att vara eremit. Så, en introvert saga avslutas med en kommunal flerstämmig popkoral. På Beneath The Hill I Smell The Sea liknar feat.-listan ett samtida amerikansk hiphop-mixtape. Amanda Mair, César Vidal (är med på nära nog hälften av låtarna!!!), Charly A, The Land Below och Sportsman, är med och sätter stjärnstoft på den sista glittrande drömmen i Azure Blues transdimensionella, Nabokovskt galet intertextuella kärlekstrilogi.

Isaksson har korats till New Wave-prins av The Fader, han är den svenska Alan McGee enligt Sonic Magazine, och nyligen fick han epitetet Varbergs Johnny Jewel i TT. Västkustsonen har aldrig riktigt slipat bort sin Göteborgska, men bor numera i Stockholm, där han är den hårdast slitande arbetaren i musikbranschen. När han inte är i studion driver han skivbolag, dj:ar genreöverskridande på finklubbar, eller svävar omkring på turné någonstans mellan Moskva och New York. För många skulle detta innebära att leva i greppet av en kronisk panikattack, men min bild av Tobias är ett fullständigt lugn, i havsbrisen, i ett par Adidas-sneakers, shorts, och en anspråkslös tisha, precis där bredvid vattnet (med en lekande katt i bakgrunden): ”I Don’t Care”, hör man honom säga till vinden, men vinden vet hur mycket han bryr sig. Och det vet vi som lyssnat på hans musik.

Detta lugn, en slags varm humor reserverad åt de mest soniskt språkbegåvade författare, genomsyrar hela trilogin, glättig på Rule Of Thirds, tårdränkt och grubblande i Beyond Dreams There’s Infinite Doubt, resolut och reflekterande i Beneath The Hill.

”Jag har lyssnat på den här i lurar på väg hem från studion mitt i natten och tänkt att det här är soundtracket till jordens undergång. Det är något väldigt skevt i det enkla. Jag tycker om det. Som att wind chimesen och gitarrerna är rostiga. Som drömpopens sista dans.”

Ett barns extravaganta, oändligt ambitiösa och outtrötteliga fantasi — ni vet, den där fantasin som slänger upp diverse föremål i en förälders ansikte och ropar: TITTA! TITTA SÅ GRYM JAG ÄR! — har växt upp för att hantera vuxenlivets utmaningar. Istället för att skriva av sig i memoarer, essäer, dikter, noveller och romaner om det svåra det stött på i livet, har det lärt sig att sjunga. Vad, om inte ett barns vuxna fantasi hade kunnat komma på en så extraordinär grej som ”Every Ending Story” – en låttitel som assonansrimmar med den kusligt vuxna barnfilmen Neverending Story? Låten handlar om den intergalaktiska resan Azure Blue har tagit med sin skapare på, turnéerna, sidospåren, äventyren, och vägen från det instrumentella sidoprojektet Nite Flites till senaste skivan. Här sjunger Isaksson med ett elegant flow om berättelser och avslut och transcendens på skivans hittigaste spår, ett ovanligt djup för en ”radiolåt”: Livet är som ett Spike Jonze-mirakel till film och de enklaste av historier kan möta det gudomliga om man har ögon att se med.

”Jag skrev raderna på flyget till New York så språket är färgat av New York-hybrisen. Det var också lite sista utposten för mig. Jag hade alltid varit lite rädd för New York. Men när jag väl kom dit var det inte så speciellt. Jag trivs bäst på Manhattan. Där känns det mest exotiskt. Brooklyn är som Göteborg.”

Tobias är inte bara besatt av det textuella, han är fullständigt förhäxad av det soniska. Redan på öppningsspåret ”A Town Like Alice” möts vi av ett analogt, skimrande ljud som måste vara drömpopens variant av orgasmisk transcendental black metal. Jag vågar inte ge mig på försöket att koppla detta med The Jams ”A Town Called Malice”, men om man känner Azuren rätt så vet man att det är värt ett försök (man skulle behöva en appendix med förklaringar för att förstå alla referenser och allusioner i hans magnum opus.) Låten är en duett med popsångerskan Amanda Mair, om att växa upp i en småstad, om att berätta om en uppväxt, om att berätta för någon som inte bryr sig, kanske någon gång, men inte längre.

Man ryser till av det vackra ljudet, man måste hämta andan de fem första sekunderna av varje ballad på albumet. Ett annat exempel är ”Reflections of Light”. Också en sådan låt vars djup man inte riktigt kan ana förrän man har det där appendixet:

And the Willows will bend and the bridges will burn
And you’ll find yourself reaching for the lessons you’ve learned.
Those few moments of clarity.
The reflections of light.
All the faces you’ve loved illuminate in the night.
All the fights all the kisses. All the eyes that you miss.
All the shivers and fevers coming down like a dream.
Cause it’s something so sad and so true.
To be loved.

Dessa vackra rader, några av de vackraste jag hört på en popskiva, pekar tillbaka på Rule Of Thirds: ”‘The years pass. We get older. The seasons make us colder. And the world might change a bit. But we don’t forget those eyes. The eyes that shook our grounds.” Samma ord idag, fast filtrerade genom triologins mångfärgade mosaikfönster.

Nästa låt är också en ballad. Det där resoluta lugnet jag pratade om, det märks i valet av form: det finns inget som låter som den intellektuella smältningsprocessen av tunga erfarenheter så som en 80talsballad. Och valet av form passar även genren. Detta är ett breakupalbum skrivet av vinden i sanden, ett av de bästa vid sidan av Becks Sea Change, Björks Vulnicura, och Spiritualized Ladies And Gentlemen We Are Floating In Space – och, som ni kanske vet, så är större delen av spåren på dessa enastående album också ballader. ”There Was A Time” är min favorit från skivan. Det är här jag blir tårögd för första gången, av den sublima kontrapunkten mellan Tobias röst och Charly A:s stämma. Den avslutas med ett citat från en kultfilm från slutet på 80-talet, Hal Hartleys Trust, en cynisk men fullständigt briljant film om kärlek och tillit. Detta sinne för detaljer utmärker sällan låtskrivare, men är ett grunddrag hos de bästa av författare. Beneath The Hill är romanen Isaksson aldrig har skrivit, det bästa underlaget för en Wes Andersson-regisserad film om antihjälten och hens krossade kärleksbrev.

Azure Blues popmusik, som ni kan förstå, är motsatsen till slackerns limluktande gitarrriff från garaget och tonårsskrammel. Det är inget för Gaffa-skribenten som tror att äkthet handlar om att smutsa ner sina fula jävla second hand chic hipsterskjortor över en kopp kallnat, slaskbrunt kaffe, kritikern med ena örat i recensionsobjektet och det andra i nån mp3-fil fylld med bleeps och blops, från deep web med ett obskyrt franskt namn. Det är finpop a la Bryan Ferry, själen rakt framför en och inte dold bakom illa spelade trumkomp och artificiella Lou Reed-ismer. Nu har Azuren äntligen lämnat reverbdimmorna och trätt fram i solskenet. Hans röst har aldrig varit så central.

Och där den är som mest central är den också vackrast. En gammal demo inspelad med bl.a. Slowgolds Amanda Werne förvandlas på Beneath The Hill till en softrockballad för en underjordisk FM-radio i ett alternativt sjuttiotal. ”Baby You Are A Star” är den mest lyriskt avskalade låten på albumet, med versrader som ”Hope that you’re not alone / hope that you’re not as alone as I am / sinking just like a stone, wish I could make it on my own”, men därför också en av de mest hjärtskärande. Här finns det inget för intellektet att hämta, det är bara ett pumpande hjärtas blues. Jag ryser varje gång jag hör refrängen och dess aforistiska fraser: vad mer behöver egentligen sägas om kärleken?

Egentligen en massa, och Azuren har orden, hämtade från hans många resor över haven. Titelspåret öppnar med ett tropiskt beat från någon av de många stränder han besökt, och ett spoken word-parti han egentligen var för nojig att läsa upp själv (”Kanske borde jag ha kontaktat Lorentz?”). Detta är skivans, och trilogins, hela strålcentrum, men skatten är väl dold och glimmar till för Azurens ideallyssnare: den vuxna som aldrig tappat barnets sinne för upptäcktsfärder.

”Tragedy And Changes” är en av Azure Blues stora höjder som låtskrivare. Det är en molnslingrande farkost över ett drömlandskap, virvlande runt, och runt, i vackra melodier och ordspråk som faller av som fjädrar under färden. Och sen när man minst anar det börjar virveln snurra vildare. Händerna har lämnat gitarren och färdats till skruvarna på en acid synth, och vi slungas in i ett avslutande parti av badass technoblues, en nattlig flykt över ett kargt industrilandskap, en R’n’B-fantasts dröm om Detroits underjord.

De sista tre spåren på albumet är början på loopen som leder tillbaka till början, eller mitten, eller tillbaka till slutet. Albumet avslutas med gråtdansen i slutet på det där DJ-setet man lika gärna kan dö efter, en hybrid mellan samtida hiphop och en av våra vackraste psalmer. En instrumentell yttring av det där lugnet som jag pratade om, den där varma, gudomliga humorn som genomsyrar hela trilogin, och ett perfekt avslut, eller början på något nytt.

”Och grejen är att jag har tusen olika berättelser.”

Bojan Buntic

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s