Bästa Nya Album: Onra – Fundamentals

Gehitmusiken —  2 juni, 2015 — Lämna en kommentar

onra fundamentals fo real

Artist: Onra
Album: Fundamentals
Skivetikett: All City

Lyssna:

Ni vet de där kunskapsluckorna, oftast i form av olästa böcker eller osedda filmer, folk skäms så mycket för, att till exempel inte ha läst Brott och straff eller inte sett en endaste Bergman; Onra är en av dem för mig. Det är ett namn som har varit med mig så länge att jag inte minns när jag hörde det först, men som jag aldrig kommit längre med än att lyssna på någon låt här och där.

När han släppte sin nya skiva Fundamentals, var det nära att jag igen bara struntade i det. Men något med titeln och omslaget fick mig att inte kunna det.

Skivomslag är svårt. Och viktigt. Samma sak med titel. Jag tror att det jag tycker är mest synd med dagens snabba musiklandskap och streamingbaserat lyssnande är att lyssnare vänjs av vid albumet som koncept. Många, och allt fler, har ingen koll, och heller inget intresse av att ha koll, på vilka skivor låtarna i deras spellistor är på från början. Vad tjänster som Spotify låter dig göra är att se alla låtar du lyssnar på som singlar. Det är som att göra mixtapes, fast utan att behöva köpa skivorna först. Hur många har lyssnat på ett helt album av Rihanna till exempel? Den enda skivan jag kan av Rihanna är hennes debutskiva Music Of The Sun, för den köpte jag som CD när jag var liten. Jag menar inte att jag inte tycker om ”dagens musik”, det finns såklart lika mycket bra musik nu som vilket annat årtal som helst. Jag är bara tveksam till hur musiken konsumeras. Eller snarare, som jag sa i början, jag saknar helt enkelt konsumerandet av album.

Onra har gjort just ett album. Det var det jag tänkte när jag såg omslaget och läste titeln. Det var uppenbart redan då att det fanns en tanke med skivan, att det fanns någon sorts röd tråd.

Jag kommer alltid att hävda att med ett album är allting viktigt. Titeln är viktig. Omslaget är viktigt. Vilken låt som är först och vilken som är sist är viktigt. Längden är viktig. Balansen av musiken och hur det är mixat är viktigt. Det är för mig det som är hela poängen med ett album, att det är en enhet som hänger ihop. Annars kan man lika gärna bara släppa alla låtarna som singlar och EP’s och låta folk göra spellistor av dem. Som att jag tittar på Illmatic och ser barndomen och hemkvarteren i omslaget, och hungern och självförtroendet i titeln, och att det sedan är precis det skivan handlar om. Eller att läsa Midnight Marauders och sedan höra robotrösten säga ”the word maraud means to loot, in this case, we maraud, for ears”. Eller läsa Ready To Die och se bilden av en bebis-Biggie. Eller läsa Velvet Underground & Nico och se en banan. Nej, okej, jag vet faktiskt inte vad bananen betyder. Poängen är att det är viktigt, och att Onra också verkar tycka det.

Fundamentals kombinerat med ett klassiskt hip hop-porträtt av Onra i bucket hat, får mig att tänka att det kommer att vara en skiva som på något sätt utgår ifrån eller ser tillbaka på en tidigare period. Eller att Onra åtminstone kommer att gå tillbaka till sina egna grunder.

Det är ett briljant förstaspår. För på flera olika sätt ringar det in vad hela albumet handlar om. För det första är, i alla fall för mig, sättet att döpa första låten till ”Intro”, så 90-tal det går att komma i hip hop. Skiva efter skiva under det årtiondet gjorde klart på namnet att första låten var ett intro, och låten bestod sedan ofta av en blandning av beats, skits, samplingar och olika ljud, utan att egentligen ha någon riktig rap i sig. Som ”The Genesis”, första låten på Illmatic, som porträtterar Nas liv och barndom, med vännerna och spårvagnsljudet, i kombination med samplingen av den klassiska hip hop-filmen Wild Style över hans vers från Live At The Barbeque.

Riktigt lika bra som ”The Genesis” är inte Onras intro, men konceptet känns liknande. Det allra första vi hör är ett typiskt 2010-tals beat, i samma stil som nutida producenter som Ta-Ku eller Muramasa. Det glider snart, efter bara omkring 40 sekunder in i ett mer 90-tals amerikansk-västkust-beat, varvat med samplingar av Biggie. Det är det här jag tycker är så briljant. På samma sätt som ”The Genesis” blandar intryck för att berätta vad skivan kommer handla om, så blandar Onra dels två skilda sätt att göra beats, och dels samplingar av en gammal ikonisk rappare. 10-tal blandat med 90-tal. Alla som kan göra beats kan fånga intresse med korta snuttar, som de första fyrtio sekunderna, det svåra är att få det att betyda något, att få det att övergå i något med substans och vikt, och det är att han lyckas med det som gör det så bra.

Resten av skivan är bara att följa med i. Jag blev förvånad när jag läste att Onra är uppvuxen i Frankrike, och bor i Paris, för det här låter som en reinkarnation av Dr. Dre’s västkustbibel The Chronic. Sådana saker kan lätt bli tråkiga. Jag tänker på Joey Badass och Statik Selektahs respektive senaste skivor. De tycks se sig själva som någon sorts fanbärare för ”det svunna 90-talets New York”, men allt det blir är på sin höjd nostalgiskt. Bara för att man har med saxofonsamplingar i beatsen blir det inte automatiskt bra, vill jag säga till Statik. Och bara för att man konstant refererar till Smif-N-Wessun och rappar om hur bra man är på att rappa blir det inte automatiskt bra, vill jag säga till Joey. På samma sätt hade inte långa synthiga G-Funkslingor automatiskt blivit bra i ”Fundamentals”. Onra bygger skivan mycket på Dr. Dre’s arv men utan att få det att låta nostalgiskt. Jag tänker att en stor anledning är de där första fyrtio sekunderna i introlåten. För de sekunderna, den stilen de står för, återfinns i precis varje låt på hela skivan. Intelligent och med oerhörd känsla invävt bland de bastunga spåren.

Ibland känns det som att den största skillnaden mellan västkustscenen och östkustscenen i USA är klimatet. Att det inte är en slump att västkusten har en betydligt öppnare, släpigare och mindre tät ljudbild än östkusten. Att det är mindre rått, utan att för den sakens skull vara mindre aggressivt eller mindre tung bas. Det är så det känns på ”Fundamentals” också. Det här är en skiva att åka nercabbat genom alléer av palmer till. Det finns inget politiskt, ingen karg socialrealism, bara låtar som ”We Ridin’”, ”Vibe With U”, ”Love Tip” och ”Over & Over”. Låtar om att glida runt, vara småhög, vara kär och ha sex.

Som sagt, skivan är bara att följa med i. På gott och ont. För samtidigt som det aldrig blir tråkigt, aldrig dåligt och aldrig platt, så sticker det faktiskt nästan aldrig ut heller. Det mesta jag tycker att det sticker ut och blir riktigt bra är i låtarna ”Intro” och ”Money”. Båda vilka, sammanträffande eller inte, är intstrumentella låtar. Jag vet inte hur länge jag kommer att ha kvar skivan i huvudet, hur länge jag kommer att referera till den och tänka på den, kanske inte alls länge. Det är garanterat ingen modern, kommande klassiker. Ingen Run The Jewels eller good kid m.A.A.d city. Men för mig som dessa dagar mest längtar efter hip hop-album som faktiskt är album, och som är hela och enhetliga. Där jag faktiskt får följa med hela tiden och känna att jag är på samma spår. För mig så var den här skivan helt perfekt. Jag tänker ofta att alla skivor har olika syften. Alla skivor kan inte vara nyskapande, kommande klassiker. En del behöver, och vill, bara vara välproducerade, lättsamma skivor att lyssnas på i bilen, utan att den som lyssnar behöver tänka alls för att följa med i. Om alla skivor behövde vara rakt igenom intelligenta och nyskapande och sticka ut och vara komplexa, då skulle alla skivor låta som Dr. Octagon eller Deltron 3030. Och vet ni vad, då skulle ingen lyssna på dem.

Det är inte riktigt sant. Inte alls egentligen (Illmatic, Aquemini, Low End Theory, good kid m.A.A.d city, The Score (okej jag ska sluta)). Men det blev ett bra avslut på texten.

Viktor Emanuelsson 

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s