Bästa Nya Album: Jay-Jay Johanson – Opium

mattiaselmansouri —  10 juni, 2015 — Lämna en kommentar

curved_7in_spined.ai - curved_7in_spined

Artist: Jay-Jay Johanson
Album: Opium
Skivetikett: Kwaidan Records
Betyg: 7/10

När jag tänker på mångfacetterade artister så brukar jag alltid återkomma till Jay-Jay Johanson innan tankarna vandrar iväg och förgäves försöker hitta någon med en så genreöverskridande repertoar som honom. Han är en musikalisk kameleont av rang, men ändå har det knappt pratats om honom här i Sverige förutom när han hjälpte till att skriva och gästade The Knife på Silent Shout-låten Marble House (ja, det var han), något som gör honom till lite av vårt lands minst kända superstjärna.

Jäje, som han egentligen heter, föddes i Trollhättan och växte upp i Skara. Karriären tog fart 1996 när han släppte debuten Whiskey, en platta som prickade rätt i tiden när Bristolvindarna sköljde över världen och Trip-hopen var på ett uppsving. Frankrike ringde ganska snart upp och trodde på Jay-Jay följt av ett gäng andra europeiska länder något år efter och sen dess har Jay Jay varit namnet på mångas läppar i princip överallt förutom Sverige. På Whiskey etablerades vad man skulle kunna kalla Jay-Jays signatursound: texter om olycklig kärlek sjungna av vad som förmodligen är världens mest melankoliska stämma och oavsett vad Jay-Jay gett sig på för genre sen dess så har svårmodigheten alltid funnits där, påklistrad som äkta.

Efter tre plattor med tydliga trip-hop-influenser och fragmenterad loungejazz bytte Jay-Jay riktning 2002 och utelämnade den hopplöse romantikern med ett brustet hjärta för att göra plats för IDM:igt synthpopiga Antenna som spelades in tillsammans med den tyska IDM-duon Funkstörung, en platta som jag återkommer till några gånger i månaden sedan min vän Mikael introducerade Jay-Jay för mig med låten Tomorrow för ett par år sedan.

Sen 2002 har Jay-Jay släppt 5 stycken plattor. Den atmosfäriska och smått houseflörtande Rush (2005), den subtilt drömjazziga, höstmelankoliska och komplexa The Long Term Physical Effects Are Not Yet Known (2007), den släpiga och känslomässigt uttömda Self-Portrait (2009), Singer/Songwriter-stöpta Spellbound (2011), den vaggande loungejazzen på Cockroach (2013) och nu 2015 Opium. Personligen har jag aldrig tyckt att Jay-Jay Johanson släppt något dåligt, det är snarare jag som inte alltid varit i rätt sinnesstämning för allt hans material och det är därför jag inte fastnat för just allting han gjort men med Opium har han lyckats överraska mig.

Opium är album nummer tio och förmodligen det bästa han gjort sedan början på sin karriär men jag vill också tro att det har att göra med hans drygt tjugoåriga karriär och den långa tidsperiodens obehindrade skutt mellan genrer och ljudlandskap. Det är därför Opium låter som ett soniskt kollage över Jay-Jays tjugoåriga karriär. Men det är inget dåligt sådant, utan tvärtom. Han har förfinat sitt hantverk till perfektion och trots sin säregenhet inkorporerat kontemporära influenser oavsett om det handlar om öppningsspåret Drowsy/Too Young To Say Goodnight och dess hänsynslösa nosande på triphop, Scarecrow med sin drömmiga shoegazeflört eller den perfekt romantiska lounge-dängan NDE med sin falskt nostalgiska refräng som väcker minnen jag aldrig haft med hjälp av perfekt placerade vocoder-stämmor:

Oh it’s frightening 
But it’s so delightful

Vårt lands minsta superstjärna har överträffat sig själv.

Mattias El Mansouri

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s