Arkiv för juli 2015

helen
Foto: Natalie Anne Howard

För två år sedan kunde vi utläsa det här på Gorilla vs Bears hemsida:

“I have been playing pop music with some friends and we made a 7″. We’re playing under the name Helen.” — Liz Harris of Grouper

Då hade Liz Harris från Grouper bildat dreamgaze/noisepop-bandet Helen med sina två vänner Jed Bindeman från Portlandbaserade psychrock-bandet Eternal Tapestry och Scott Simmons (från lo-fi-popparna Eat Skull) och släppt sjuan ”Felt This Way / Dying All the Time”. 

Nu är de äntligen tillbaka med första låten ”Motorcycle” från deras kommande debut-LP The Original Faces som släpps den 4:e September på bästa Kranky. Enligt Pitchfork har albumet spelats in under flera års tid i Portland och vilken tur för oss, för vi vet ju att den som väntar på något gott alltid väntar för länge.

Mattias El Mansouri

Chicago musician Matchess aka Whitney Johnson.__cr: __cr: Andrew Zeiter

Artist: Matchess
Album: Somnaphoria
Skivetikett:  Trouble In Mind
Betyg: 7/10

Matchess är ett sådant band som har lyckats undgå mig helt, trots att det har blivit Editors Choice på allmusic.com och fått relativt bra omdöme av användarna på sidan. Inte heller relaterade artister var något jag kände igen, så jag började lyssna igenom det med helt öppet sinne utan att ha något att jämföra med när skivan började spelas.

Somnaphoria är Chicagobaserade artisten Whitney Johnsson från bandet Vermas andra soloskiva, vars första skiva Seraphastra släpptes 2014

Till skillnad från Seraphastra så känns Somnaphoria betydligt mer sammanhängande och mindre skramlig på både gott och ont; det är mindre experimenterande, men samtidigt mer stämning och det första jag tänker på är cyberpunk (det vill säga en undergenre till science fiction med fokus på teknik och datorer i en dystopisk framtidsmiljö).
Det är musik som skulle passa utmärkt i en sådan miljö, känner jag som är uppväxt med spel som Syndicate och Shadowrun. Eller i det mer samtida Deus Ex.

Inledningsspåret ”So many fetters” har ett mekaniskt sågljud i bakgrunden, som gör att man ser framför sig regn och fabriker där ljudet kommer ut ifrån bakgrunden

After its own Image” och ”Mortification Of the Flesh” påmminner om något som skulle kunnat vara med i en cut-scene i spelet Hotline Miami 1, vilket kanske var bland 2012 års bästa skivor, medan ”Nursery Tales of the spectre” och ”Burst asunder” mest låter som något Psychic Tv hade kunnat släppa, och det är mer eller mindre den vackraste komplimangen jag kan ge någon.

Om man skulle sammanfatta det så skulle jag säga att skivan sätter en sinnesstämning, och den sinnesstämmningen är en regnig natt i mörkret.

Gabriel Salomon

11028003_858361070923172_8279954329073988365_n

Lukten av alkohol, inrökta kläder och söta drinkar, hinkar med hembränt och hud som blivit sargad av saltvatten och motorolja är ett vinnande koncept på en äkta grisfest. För i Koh phangan (ö utanför Thailand) där sprutar allt.

”Shake yo bootie” av Philip Vikström är en låt skriven av män och för män, där labbar åker upp i luften med fingrar formade till manteln av en pistol. Det är såklart förväntade fraser som ”shake yo bootie”, ”husteling” ”Uno dos tres”, semestern är igång, skål för lösaktiga knull och alkohol. Men däremot har låten ett vinnande koncept med ett stoff skapat för en arketyp av unga män som följer träningskonton på instagram och dyrkar den populariserade elektroniska musiken som sprider sig likt klamydia på stadens mainstreamklubbar. Det finns inget sexigt eller oväntat i hela låten, men det är kanske också det som gör att den kommer att spelas på varenda strand i Thailand, eller på varje strandparty överhuvudtaget, och på så sätt är låten en riktig vinnare.

Vikström har tidigare släppt låtar som ”Walla”, ”Ducks & D’s” men det är ingen fråga om saken att ”Shake yo bootie” är en succé. Låten publicerades den 17 juni 2015 och har på drygt en vecka redan fått 130000 lyssningar på Spotify och spelats ett antal gånger på den etablerade radiokanalen NRJ. Shake yo bootie är en låt i sann Electro-house-anda där basgången är hård, de repetitiva och genretypiska syntslingorna dissonanta- i harmoni med den i övrigt repetitiva låten, något som gör allting väldigt förutsägbart och dansant.

Shake yo bootie och killar med klamydia är dock inte något som jag har speciellt hög fallenhet för men jag inser också att Shake yo bootie är här och nu, vilket säger mycket om den samtid vi lever i, där det värsta som finns är att vara kommersiell.  Är detta för att musiksmak och musikgenrer är pålagt som ett extra attribut på vem man är och kanske vill vara? För visst är det mer unikt att bruka en smal kultur, right? Gör om, gör rätt.

PANG! Plötsligt får jag en uppenbarelse. Jag inser att majoriteten av alla som hänger sig åt ”smal kultur” definitivt skulle dansa med händerna i luften som pistoler och fista mot stjärnorna en månklar, blöt natt i Thailand men förstås bara ironiskt eller för att låten/artisten är en av ens unika och få guiltypleasure´s. Var är den riktiga målgruppen för shake yo bootie, den finns väl inte? För ingen lyssnar väl på en sådan låt som shake yo bootie för att den är bra utan bara för att den är usel. Det blir en paradox eftersom de riktiga konsumenterna är de som smutskastar Shake yo bootie som kommersiell.

Isolde Berkquist 

crystalll

Crystal Castles kom tillbaka för två månader sedan med låten ”Frail”, fast utan Alice Glass, som valde att lämna Ethan Kath på grund av anledningar som rörde sig om kreativ utpumpning (Läs: hon kände att hon inte hade mer att ge i Crystal Castles) samt privata anledningar, som det fortfarande spekuleras om. Vi var många (jag + hundratusentals virtuella, vilsna själar) som fick vårt hjärta krossat när vi nåddes av nyheten.  Men känslan av sorg har sakta börjat försvinna och ersatts av ett hopp.

För Crystal Castles är fortfarande intakt, med eller utan Alice Glass. De har fått en symbolisk hjärttransplantation i form av en ny ännu okänd sångerska, som adderar nya dimensioner till Ethan Kaths soniska mörker, även om hon ännu inte besitter de avgrundsskrin som Alice Glass kunde ge ifrån sig. Den nya låten ”Deicide” är ett bevis på Crystal Castles fortlevnad, det är det där envisa hjärtat som enträget fortsätter pumpa, trots att alla säger att slutet är nära.

Their kindness is charade
It’s used to sedate
They remain unashamed

Det är fem minuter av det vackraste som någonsin kunnat skapas inom genren ”smutsig, tragisk electronica”, ett vackert oljud som närmast kan liknas vid en crossover mellan witch-house och gammal trance, där morrande reese-basar, gråtande synthmattor och trance-leads bärs upp av malande fyrtakter.  Det är melankolisk ravemusik gjord för tumblr-generationen, för själar som irrar runt som vilsna nattfjärilar för att hitta sig själva i livets sorl.

Mattias El Mansouri