Recension: Caribou på Way Out West

mattiaselmansouri —  15 augusti, 2015 — Lämna en kommentar

IMG_2964

Dag: Fredag
Scen: Linné
Betyg: 8/10

Caribou är lite av en sån artist vars musik jag inte uppskattar så mycket på skiva, men som jag, när jag väl får möjligheten att uppleva musiken live, blir frälst av. Sen får jag ju dock medge att jag inte varit med från början. Då menar jag inte när han, eller Daniel Snaith som han egentligen heter, debuterade 2001 under namnet Manitoba med plattan Start Breaking Up My Heart (jag var för övrigt bara 4 år gammal då), utan lite längre framåt sådär 2005-2007-2010, år då han släppte kritikerrosade plattor.

Nej, Caribou dök inte upp på min radar förrän sent 2014, några veckor efter att albumet Our Love hade släppts. Jag gav den en lyssning, fastnade för några låtar, och gick sedan vidare, en sorts oschysst bearbetning som jag tyvärr gjorde/gör med många plattor (som släpptes det året). Jag brukar oftast inte förstå mig på plattor som hyllas av en unison skara musikjournalister världen över och brukar därigenom undvika det som fått väldigt bra betyg eller som syns mycket på mina twitterflöden. Jag glömde helt enkelt av Caribou efter det, och det var inget jag ville lyssna på, då jag parallellt med detta snöat in mig på shoegaze, ambient och techno- i den ordningen.

Men månader gick och vid annonseringen av Caribou till Way Out West vaknade ett visst intresse till liv. Jag var inte alltför entusiastisk, men det var något jag visste att jag ville se. Jag såg det som en sista chans till övertygelse, en möjlighet till försoning med en artist som jag varit likgiltig inför. När han sedan går på scenen i ett fuktigt och smockfullt linné och inleder med Our Love, titelspåret till förra årets platta, krossas mina förväntningar i vad som ska komma bli en hel timme fylld av dans, svett, stroboskop, sylvassa synthar, mullrande bröstkorgsryckande basar och semi-acidiska arpeggion.

Dan Snaith och hans medmusikanter: en briljant och till synes outtröttlig trummis och en synthrattare, mästare på att kalibrera varenda ton till varma, omfamnade ljudmattor eller förvridna, distade, kaotiska syntslingor – känns perfekt sammanfogade och enhetliga, för de verkar ha minst lika kul som oss – den hypnotiserade publiken som följer allt de gör med euforiska rop och tacksägande applåder. Det är inte förrän på slutet som jag inser vilken sjukligt bra spelning jag precis bevittnat och den helhjärtade bemödan som dess upphovsmakare försökt återskapa, både bättre, kraftfullare, högljuddare och skevare än på de betydligt klenare studioversionerna.

Tack, Caribou.

Mattias El Mansouri 

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s