Ge Hit Festivalen: Way Out West 2015

mattiaselmansouri —  17 augusti, 2015 — Lämna en kommentar

IMG_2953

De bästa festivalerna åker en inte till för musiken. Eller så här: De bästa festivalerna åker en till för att en VET att det kommer vara bra musik där. Biljettköparna ska inte behöva sitta med pannan i djupa veck och undra vilken line up som är starkast hos de olika festivalerna. Way Out West har under tidigare år konsekvent bokat så kvalitativt och utmanande att musikintresserade människor istället börjar fundera på VAD dom ska se när dom väl kommer dit. Sedan hjälper det också till att det är den sexigast paketerade festivalen. Från den inbjudande hemsidan till köttförbudet till den snygga publiken. Nätt och fint har de byggt upp ett förtroende hos publiken som i år har tagit dem till ett publikrekord.

Så, efter att ha besökt årets festival slog det mig hur man kan tackla en (som i år) utsökt line up:1) Slaviskt följa den noga begrundade lista av artister och band man svurit på att inte missa den här gången heller. 2) Låta sig överraskas.

Jag vet att det inte finns någon motsättning i att se band man har längtat efter att få se, och att låta sig överraskas av artister man inte har sett, men jag känner att jag vill slå ett slag för alternativ nummer 2. Jag hade ju själv varit så peppad på Pet Shop Boys att min iPhone måste tro att jag skämtar när jag drar igång Flamboyant ännu en gång. Och Father John Misty. Visst börjar jag kunna hans senaste skiva I Love You Honeybear i sömnen nu. Men tyvärr var Pet Shop Boys inte alls lika skojiga som jag minns dem från en spelning i Berlin för ett par år sedan. Och det var betydligt trevligare att strossa iväg till ett svalkande Linnétält där Kathleen Hanna var briljant tillsammans med The Julie Ruin, än det hade varit att stanna kvar i solen med Father John Misty.

IMG_2956

Det hade också varit så lätt – att pliktskyldigt ställa sig framför Flamingoscenen på Fredagen och låta Emmylou Harris och Rodney Crowells country skölja över en. Istället hamnade jag framför en 10 minuter försenad Little Jinder-spelning som viskade om att jag definitivt kunde glömma alla tankar om Emmylou Harris. Little Jinders magnetiskt bubbelgumsrosa ångestpop gjorde det omöjligt att lämna giget. Det var så färgsprakande, så laddad stämning och härligt skevt att en blev matt av lycka. Courtney Barnett var den enda som höll, till och med överträffade förväntningarna. Hon hade en för stor T-shirt, en basist och en trummis och lyckades förvandla Magasin 105 på Bananpiren till en skrammelfest som jag håller uppe bland det bästa jag sett i år. Tyler The Creators vansinnesutspel, Todd Terjes knökfulla party i Dungen, GOAT på Bananpiren…alla var höjdpunkter, men det är Little Jinders versioner (tillsammans med Zara Larsson och Rebecca & Fiona) av Sommarnatt och Vita Bergens Klockor jag kommer att bära med mig som starkast.
todd

Bästa:
Surgubben: Visst, Father John Misty är en rolig prick, men alla som var på Sun Kil Moons gig på Lördagsförmiddagen kan nog hålla med om att Mark Kozelek är strået vassare när det kommer till mörk humor. Han känns galen på riktigt.
Mat: Eftersom jag snabbt blivit frälst av Smålandsrullen hann jag inte besvära mig med att testa så mycket annat.
Konsert: Courtney Barnett
Kändisspot: Kan inte välja mellan att springa in i José Gonzales hela tiden (alltså läskigt många gånger) eller när jag av en slump bara satt och stirrade på en person, som visade sig vara Oskar Linnros. Missen: Njuter fortfarande över att jag slapp se The War On Drugs.

Björn Gällman Nyström 

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s