Archives For september 2015

Dungen- Allas sak

Dungen- Allas sak

Artist: Dungen
Album: Allas sak
Skivetikett: Smalltown Supersound
Betyg: 9/10

En kort period under tidigt 2000-tal var det plötsligt populärt att göra progg igen; från att ha varit fånig musik som föräldrarna lyssnade på, blev det inne ett par år och det märktes när alla började prata om Sagor & Swing och självklart Dungen.
Hypen dog väl ut något och nu för tiden är de två banden mest ett sätt för musiksnobbar att visa att ”de minsann har koll”. Trots detta får man absolut inte avfärda Dungen enbart på grund av att det till stor del är väldigt jobbiga människor som lyssnar på dem, eftersom de kan vara ett av Sveriges bästa band denna sida millenieskiftet.
Detta är den första skivan sedan ”Skit i allt” kom ut för fem år sedan och den har varit otroligt efterlängtad bland fansen, trots att par spelningar har gjorts sedan dess.

Skivan är fortfarande proggig med mycket delay, som brittisk 60-talsprogressiv rock och självfallet folkmusikinfluenser, med flöjtar som svensk 70-talsprogg. Gustav Ejstes röst är fortfarande lika nasal, men med lika mycket känsla och texterna är fortfarande lika obegripliga, men fantastiska. Det går alltid att hitta något citat i varenda sång som man älskar.
Sista festen låter som tagen från ett proggigt barnprogram på 70-talet, med bongotrummor och Janne Schaffer-gitarrsolo, medan efterföljande Sista gästen har ett nästan Pink Floydigt uttryck. Franks kaktus får mig att tänka på soundtracket till 70-talssnuskskräckisen Vampyros Lesbos eller möjligtvis Riz Ortolani som är en av mina absoluta favoritkompositörer.
En dag på sjön är en pompig gitarrmangellåt som gör sig bäst i stora hörlurar så man får med alla nyanser.
Flickor och Pojkars slinga låter som gjord för en sampling och där kan man faktiskt höra Gustav Ejstes hiphopbakgrund.

Kort sagt är det nästan omöjligt att bara välja ut en favoritlåt på denna skiva, detta är utan tvekan årets bästa svenska platta, kanske årets bästa platta överlag och kan vara det bästa som släppts på länge.

Gabriel Salomon

sabina wärme
Illustration: Maya Westlund

Musikern och producenten Sabina Wärme, tidigare involverad i den experimentella Umeåbaserade electronicaduon Systraskap lät sitt nya soloprojekt These Heavy Clouds se dagens ljus för två veckor sedan med en kort (numera borttagen) videosnutt ackompanjerad av fragmenterad elektronisk musik, något som vi snappade upp och lovordade. Nu har vi fått äran att premiära hennes debutsingel ”You’re a bird now” som släpps på hennes egna etikett These Heavy Recordings. Det låter som vi förväntade oss; suggestivt, kargt och lite mörkt, inte långt ifrån de vackra elektroniska hymnerna som den isländska trion Samaris stått för, fast på engelska och med en nedmixad cello istället för en klarinett. Låter det bra? Ja, det är det också.

Mattias El Mansouri

psykofant

Om man tittar på Psykofants snabba historia — från diktafonaktigt men underbart slaskigt punkljud på en provuppladdning på soundcloud till att dela scen med Hanna Hirsch, Diskoteket och nu släppa sin första kritikerrosade EP — så kan man lätt tro att popterrorn från Stockholm är något alldeles särskilt.

Och det är de, tro mig. Något alldeles särskilt. Jag tänker framför allt på när jag stod i entrén till festivalområdet på Festival Del Mar Asperö 2015, folk passerar förbi och mot den gamla dansbanan, nya besökare och gamla med stora öppna ögon, förbryllade över vad som händer där — jag rycker loss mig från entrén, och följer med uppåt, en av de fåtal gånger jag lämnar entrén och ser: — ett stort glädjande frågetecken i form av en punkkvintett, virvlande omkring sig geniala versrader från ett surrealistiskt hyperfärglatt universum av popsatir och rödsprängda vardagsbetraktelser, dududududududu plötslig massiv körad refräng om Jocke Bergs borgerlighet! Det var ett sjuhelvetes glädjande och intensivt ögonblick, och runt om scenen stod vi med vetskapen att nog ingen annan haft så kul på scen som de här galningarna! De HÄR vet hur man fångar en publik! Vi befann oss i ett varaktigt tillstånd mellan ett skratt och ett wow och det var så underbart.

Simon Hjort — en av de tecknade figurerna på scen den dagen, som själv gör tecknade serier — berättade för mig att han drömt att någon seriös kritiker gjort en bedömning: Bättre än Masshysteri! Ja, den drömmen kan ha besannats, typ. Där stod de och jag tänkte väl något i den stilen, om man nu kan bedöma mig som en seriös kritiker! Jag tänkte fram. Ta ett år, kapa det på två, kapa ena hälften igen och igen, och igen, så fort kommer de få genomslag om jag får bestämma och om jag får bestämma så kommer de att splittras och återförenas på Bokmässan 2016 — Psykofant återförenas, det bästa som hänt efter Masshysteri!

Men grejen är att Masshysteri inte är det minsta roliga. Eller? Shiva, Simon, Matilda, John och Tora är det. Fruktansvärt roliga och den kärleksfullhet med vilket de levererar en av Sveriges absolut roligaste punkplattor – och det är just denna humor, satir med ett mänskligt hjärta, som gör dem helt unika. Hur länge sen tyckte jag att ROLIGT var ett bra adjektiv att använda om musik? Väldigt! Psykofant har återupplivat en för mig död genre.

Låtar om Tinder, idiotiska talmän, knark och skitliv och skitmycket tonårsproblem som växt till sig och fått nån slags tumör av vuxenhet får mig att tro att det snarare är ett konstprojekt signerat Galago. Har nån hört av sig till Johannes Klenell? Har inte han nån fest på g?! När den fysiska utgåvan av debutepn Hinsides kommer ut vill jag se bandmedlemmarna som de fantastiska sagofigurer de är, i ett illustrerat lyrikhäfte medföljande skivan!

Fem svinkorta låtar och ett hashigt mellansnack formeras av producent Simon Ljungberg som skött allt ljud — från väpnat demo till slutmaster med ett helt artilleri av livsfarliga ljud. Och vilket ljud! Ett mysigt och knasigt spelat-in-hemma-i-källarn-när-päronen-ej-är-hemma-sound, levererat från bandet på det tajtaste vis möjligt med ibland fullständigt tokiga riff, stöps om till stora refränger närmandes de största från min senaste svenska punkkärlek Vånna Inget.

Kort och gott: Psykofant är tvärcoola, asroliga och hur mysiga som helst och exakt så låter deras hitkavalkad till EP. Ursäkta den skamlösa lovebomben men jag älskar det här bandet.

Bojan Buntic

unnamed

”Jag har skapat och skrivit eget från det ögonblick jag lärde mig att ta några ackord på gitarren. Det svåra för mig har aldrig varit att skapa och skriva musik. Det svåra har varit att bli klar. Att bli nöjd. Shit. Men nu är det dags.”


Dagarna innan Way Out West flög det ner ett virtuellt brev till oss från en avsändare som kallade sig Roos. Han undrade om vi kunde premiära hans nya låt, ett vackert stycke melankolisk pop som han döpt till ”Något som”. Däremot kom det att dröja ett tag, lite mer än en månad ungefär, innan han var villig att släppa ut sin fågel ur buren. Vad vi inte visste var att han under den tidsfristen hade fått Hybris efter sig. Inte odysseus-sorten utan skivbolaget Hybris, du vet, de som huserar några av Sveriges bästa artister: Azure Blue, Postiljonen och This is head för att nämna några.

Som tur var landade han ett kontrakt och efter en tids brevväxlande  får idag ”Något som” se världens ljus här på Ge Hit Musiken. Låten är skriven och producerad av Jonatan Roos, och markerar hans debutsingel från den kommande EP:n Du och jag som ska släppas i höst. På låten gästsjunger Hanna Ek. Vi kunde inte vara mer glada över att få äran att premiära och glädjas åt hans nya plats i Hybrisfamiljen, så vi bad honom att svara på lite frågor:

Vill du berätta lite om dig själv och ditt musicerande?
Jag har skapat och skrivit eget från det ögonblick jag lärde mig att ta några ackord på gitarren. Det svåra för mig har aldrig varit att skapa och skriva musik. Det svåra har varit att bli klar. Att bli nöjd. Shit. Men nu är det dags.

Och ”något som”? Vad handlar den om? 
Dofter är intimt sammankopplade med känslor och minnen. På en millisekund kan en slungas tillbaka till ett minne och en känsla som upplevdes för år sedan. En precis känsla, den känslan. Proustminnen. Våren är en tid då det händer mig ganska ofta att jag tas på sådana turer, förflyttas i tid och rum, tillbaka till minnen och starka känslor. Det kan riva upp, det kan bygga upp, en kan bli lycklig, en kan bli ledsen. Dessa ”vårturer” blev utgångsläget till denna låt. ”Något som” är en singel från min kommande debut EP ”du&jag”. 

Och ditt samarbete med Hanna Ek?
Ett underbart samarbete. Hanna är grym. Träffade Hanna för första gången på en bar på söder ihop med gemensamma vänner. Helgen därpå var jag hos en kompis och då var hon där också. Vi spelade gitarr och sjöng och jag tänkte på en gång att hon måste vara med i denna låt. Dagen därpå skickade jag henne låten ”något som” och frågade om hon ville vara med och det ville hon ju uppenbarligen. Hanna kommer ni få höra mer av!

Mattias El Mansouri 

DNKL_2015_photo_by_Maximilian_Konig_03_LANDSCAPE_732_507

Den Göteborgska elektropoptrion DNKL skapade sig ett surr när de förra året debuterade med låten ”Hunt” och har sedan dess forcerat fram på hyllningsfloder bland unisona bloggosfärer. Sedan förra året har de hunnit avmaskerat sig, bytt skivbolag, släppt en EP och turnerat. Mystiken kring deras tidigare anonymitet finns inte riktigt kvar längre, men musiken de gör är fortfarande lika melankolisk och kosmiskt atmosfärisk, något som märks på deras senaste låt ”Otherside” som bibehåller deras signatursound samtidigt som den tar ett steg mot den mörkare sidan av electropop.

Men hur låter den? Jo, tänk dig en vacker dröm i fyrtakt, ett långsamt emotionellt technostycke för dansgolv nedskvätta av tårar. Lyssna bara på den oerhört sorgliga och gripande theremin-baserade trancesynthen som exploderar ut vid 2:55 och ta fram ditt inre emo.

Mattias El Mansouri

Motormannen-informellt-cover650x650

Artist: Motormännen
Album: Informellt
Skivetikett: Lamour Records
Betyg: 8.6/10

”Informationstechno från ett svunnet Sverige, genom ett filter av retrofuturistisk skepsism.”

Så beskriver Stockholmska Motormännen sin annorlunda, men intressanta tagning på techno, och de kunde förmodligen inte ha gjort en mer korrekt benämning på sin musik. De debuterade förra året med plattan Informationstechno som släpptes som kassett på Zeon Light och etablerade redan där sin retrospektiva, samtidsöverblickande techno. Kort därefter (rättare sagt iår) nominerades dem till manifestgalan i kategorin för” Bästa Dans” så det råder ingen tvekan om att Motormännen är några att kasta ett getöga på.

Men vilka är dem egentligen och vad är ens ”informationstechno”? Jo, såhär är det: Motormännen, eller Dan Törnqvist och Johan Gunnarsson som de egentligen heter gör techno med en huvudingrediens som består av samplade tal och uttalanden från forna svenska politiker som var aktiva under 70-80-talet. Det är så enkelt. Men det motormännen gör är mer än bara bra techno. De gör politisk musik utan att vara  politiska. Istället figurerar deras musik som en historialektion i fyrtakt, med elaka, beroendeframkallande acidbasar, subtila ljudmattor och samplade tal om skatter, tillväxt, sysselsättning, inkomst och välfärd.

Jag har aldrig brytt mig om politik och ännu mindre om politisk musik – okej, jag kan gå med på att jag alltid älskat The Knife och att jag ibland sjunger med i ”Full Of Fire”, men det är bara för att den enda raden jag uppfattat i den låten är just ”Liberals giving me a nerve itch”- men Motormännen avviker just från det ställningstagande temat. Deras musik är snarare politiskt neutral, roande, bildande och framförallt välproducerad. Den är också sjukt snygg – jag menar: hur ofta får du höra politiker ranta om välfärd i en acid-techno-kontext?

Aldrig. Men tack vare Motormännen får du det.

Mattias El Mansouri

Följ Motormännen:

Facebook
Twitter:

*Och tack går till Hugo Gerlach på Festivalrykten.se som introducerade motormännen till mig*

11121246_987826887930102_1023922311_n

Artist: Sthlmiana
Album: Rakt In I Gryningen
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 7/10

Jag såg en dokumentär om Ratata en gång. Jag har ett par skivor av Pet Shop Boys jag aldrig lyssnat på i skivlådan, och när alla skulle se Kraftwerk på Way Out West fattade jag inte grejen. Min första association när jag sätter på första spåret ”Gatorna” på Sthlmianas ”Rakt In I Gryningen”, är istället Jonathan Johansson. Till den mörka, stadiga, instrumentationen, det återhållna drivet kombinerat med en sansad men väldigt rytmisk sång. Det är klart att jag snart nog även tänker på Mauro Scocco, på hans sätt att sjunga, men de starkaste associationerna ligger snarare i min nutid.

”Gatorna” sätter en bestämd ton för albumet. Mest är det en blandning av 80- och 90tal, men där finns också lätta drag av kontemporär hip hop, av det som t.ex. skivbolaget Soulection står för, med beatmakers/producenter som Ta-Ku och Sango. Jag får ofta i låten känslan av att det skulle kunna gå över i ett elektroniskt beat. Såklart, och som väl är, gör det aldrig det, men jag gillar dragen. Jag tycker mig till och med kunna ana något som låter som scratch.

Det studsar hela tiden. I olika intensitet och tempo. Det är dansmusik som saktats ner och fått vardagsrumstexter. Ofta vemodigt men ändå alltid med en positiv klang. Det finns någonting i det här som är väldigt bra. En sorts balans och väl gjord avvägning. Mellan tempo, intensitet, instrumentation, driv och återhållsamhet. Och sången som ligger på gränsen till mässande över allting och liksom hakar i musiken, hänger med en liten stund för att sedan släppa. Då är det viktigt att musiken bakom håller hela vägen, och att den inte känns statisk och tunn när sången lämnar så mycket plats, och jag tycker faktiskt att den gör det.

Ibland håller inte texterna. Jag kan i och för sig också tänka att det är så med pop, att texten på något sätt är meningen att vara banal och lättillgänglig. Men ändå. Och jag håller inte ens med mig själv. Bra poptexter kan visserligen vara lättillgängliga och i någon mån banala, men de måste ändå ha någon sorts kärna som säger något. Ibland tycker jag att det saknas här. Det räddande är själva sången, inte bara melodiskt utan också, eller kanske snarare, rytmiskt. Jag reagerar ofta på fraseringar jag tycker om. När texten inte bara är text, utan ett sätt att accentuera rytmer och fylla fickorna i musiken.

”Jag vill inte va din vän, jag vill ha kärleken”. Hur rimmet blir på ”en” i ”kärleken” och därför kräver en paus mellan ”vän” och ”jag”. Det är såklart inget nytt, men det är så jag gillar det.

I mikroperspektivet, förstoringsglas- och avgränsningsperspektivet är det bättre än vad jag egentligen vill erkänna för mig själv. Jag kommer på mig själv med att tänka att det här är riktigt bra. Som i ”Villa Paraiso”, eller ”Allt ljus på scen”. När jag lyssnar i nuet och inte bryr mig om helheten. Zoomar jag däremot ut håller det faktiskt, och tyvärr, inte lika bra längre. Det är välgjort produktionsmässigt och det glimmar även till kreativitetsmässigt i nästan varje låt – en gitarr som ekar Daft Punk i ”Villa Paraiso” till exempel – men det är någonting som saknas.

Det där Soulection-aktiga hiphopsoundet som jag tycker mig ana i första låten saknar jag i resten. Jag tyckte det lät som en spännande och väldigt bra grej, kontemporär hip hop och 80-tals synthpop i en välproducerad blandning. För jag tycker om det där. Att inte bara göra synthpop 2015 utan att göra synthpop med hjälp av 2015. Inkorporera 2015 i 80-talet.

Bäst blir det utan tvekan i ”Paradis”. Både musikmässigt och textmässigt. Och jag vill understryka att då tycker jag att det blir fantastiskt bra. Verkligen bra på riktigt. Det är då jag känner rytmen i texten, den välavvägda pampigheten, det återhållna gunget. Det är då jag tänker att det som gör skivan är balans. Att det blivit rätt.

”… ett löfte, om dagen efter som något bättre än ruset.” En rad som träffar så rätt. Som kärlekshistorien som går från ett ligg till något mer. Där vardagen är bättre än den nykära osäkerheten. Sådär vill jag också att skivan ska sluta. Och det tror jag att den gör, när sista låten börjar.

”Minns att Johnny klottrade drog på roslagsbanan, jag ville va med.”

Jag tänker, det här måste vara skivans bästa spår. Men tyvärr, för sen kommer refrängen och grusar förhoppningarna, även om allting runt refrängen faktiskt är väldigt bra, som den förbiflimrande saxofonen till exempel. Det är smärtsamt när en låt har så höga toppar och så djupa dalar. Jag tänker när den börjar att det är ett perfekt slut på skivan, att balansen som visas så mycket i olika delar av skivan verkligen kommer fram, att den slutar på ett annat sätt än den började. Men i refrängen är jag tillbaka någonstans i mitten av albumet igen. Det är inte så jag vill ha ett slut.

Jag tycker om Rakt In I Gryningen. Vissa bitar, som ”Paradis” och ”Gatorna”, delar av ”Transit” och ”Allt ljus på scen” älskar jag verkligen, både i egenskap av välproducerad kvalitet, och, om man kan kalla det så, känsla eller själ. Men någonstans får jag inte riktigt ihop helheten. Eller snarare, någonstans räcker inte repet hela vägen runt för att göra en knut. Därför blir de delarna jag inte tycker om, eller jag tycker kunde varit bättre, så mycket mer angelägna. Jag tycker att stora delar av musiken förtjänar att resten av musiken är lika bra, och att allting fick en större och mer helomtäckande form att finnas i. För då hade det blivit verkligt, verkligt bra.

Viktor Emanuelsson

ESCAPE omslag KLART (mindre storlek)

Artist: Lighthouse
Album: The Escape
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 7.5/10

Är man det minsta lilla familjär med universitetsstaden Lund kommer det förmodligen som lite av en överraskning att staden är hem åt The Radio Dept – det troligtvis största svenska shoegaze/drömpop-bandet någonsin. Det kanske verkar otroligt, men någonstans i det till synes oändliga havet av störiga studentspex, gulliga små bostadshus och nästintill arrogant lunda-skånska, går det att hitta inspiration till fantastiskt bra shoegaze och drömpop. Den unga och minst sagt lovande shoegaze-sextetten Lighthouse är ytterligare ett bevis för detta. Efter att tidigare i år gjort entré på den skånska gazer-scenen med singeln ”We’ll Drown” är Lighthouse redan tillbaka med EP:n The Escape, och redo att dränka alla tänkbara åhörares öron i fuzz-gitarr och ekande sång.

Lighthouse är inte speciellt hemliga med var de kommer ifrån, varken geografiskt eller musikaliskt; bandet beskriver sig kortfattat som ett ”Shoegazeband från Lund”. En beskrivning som egentligen inte gör Lighthouse speciellt mycket rättvisa. Musiken som bandet presenterar på ”The Escape” är nämligen av en mycket mer varierad karaktär än så. Missförstå mig inte, Shoegaze har en viktig roll på den fyra låtar långa EP:n, men den är knappast ensam i sin uppsättning.

Redan under öppningsspåret ”You” ger Lighthouse lyssnaren ledtrådar om något mer än bara golvstirrande. Trots låtens något energiska karaktär går det att höra en malande tristess, kanske speciellt i Simon Jankes sångröst, då resten av bandet ägnar sig åt någon slags post-punkig shoegaze. Inåtvänd shoegaze-sång  är visserligen lika ovanligt inom genren som reverb men det som går att höra i ”You” är ett något annorlunda stuk på just den klyschan. Stundvis tar låten till och med an något slags indie-etos, men Lighthouse faller aldrig ner i Indiegaze-fällan. Sången fortsätter eka lika ångestladdat samtidigt som rytmsektionen riktar in sig allt mer på melodiska basgångar och spastiska trumkomp.

Under andra spåret ”Haven” utsätts man som lyssnare för en ordentlig plot twist. Den tristess som går att höra under föregående spår visar sig ganska snabbt ha varit någon slags musikalisk foreshadowing och tar en stor plats i låtens känslomässiga spektrum. När gitarrerna rosslar och surrar som mest sätter sig dessutom en massiv orgel mitt i ljudlandskapet, och gör det hela lite mindre nyktert. Trots låten, och faktiskt hela EP:ns något okonventionella produktion, med gitarrer som snarare är hårt panorerade än heltäckande skulle det inte förvåna mig om det visade sig att Lighthouse är stora fans av band såsom Red House Painters, Codeine och Low. Slowcore är ju kanske inte den mest experimentella stilen när det kommer till produktion.

Genrens influens blir allt tydligare under resten av EP:n, och man glömmer fort bort att bandet kallar sig för Shoegaze. Kanske görs detta lite övertydligt under andra hälftens låtar, och bandet fullkomligt proppar lyssnaren full med piano-kompositioner som ibland till och med ger bandet en rockballads-vibb. Det märks att Lighthouse har en viss strävan efter originalitet, något som egentligen är mycket välkommet i en såpass stel genre som Shoegaze ändå tenderar att vara. Stundvis blir denna genrebrytning kanske lite för aggressiv, och det känns lite väl mycket som ett statement. Men för ett band som inte ens funnits i ett år är den här EP:n minst sagt en mycket imponerande prestation. Till och med bland de allra största och mest hyllade shoegaze-banden finns det en motvilja mot förändring. Lighthouse bevisar inte bara att Shoegaze uppstår i de mest spexiga av studentstäder. De bevisar också att ”genrebrott” är högst genomförbara, att det till och med är något som höjer musiken.

Emil Moodysson

lucern-raze-press-death-valley

Förra året debuterade Stockholmsbandet Lucern Raze med albumet Stockholm One som vi tyvärr inte hann snappa upp. Nu är de EP-aktuella med Happy & Astray som släpps nästa Fredag på bästa PNKSLM som sammanträffande nog drivs av sångaren i Lucern Raze, Luke Reilly. Att PNKSLM alltid är ute först med bra musik (HOLY, Angelic Milk, Sudakistan osv) bådar också gott för vad vi har att vänta när EP:n släpps nästa vecka, men tills dess har vi titelspåret att lyssna på: ”Happy & Astray”, ett drygt 3 minuter långt garagepop-stycke med en monoton polysynth, tillhörande och genre-standardiserade skrammelgitarrer och Luke Reillys sparsamt distortade stämmor. Ringa in nästa fredag i almanackan, people!

Mattias El Mansouri 

Alkberg-Personer_3898x3898pxArtist: Mattias Alkberg
Album: Personer
Skivetikett: Teg publishing
Betyg: 8/10

”På rikt, jag fattar inte, liberalist. Hur blev det min uppgift att tolka ert piss?”. Mattias Alkberg är tillbaka från de två senaste utflykterna bland zombies och Black Flag-skitig punk. På Personer består framåtrörelsen inte bara i Autotunen och de elektroniska arrangemangen. Det är också mer suggestivt än någonsin. ’’Djävulen bor i detaljerna’’, sjunger Alkberg. Men på Personer är det i detaljerna behållningen bor.

Ovanstående citat från ’’Svensk Elegi’’ ekar till exempel av syskonen Drejier ­(’’Liberals giving me a nerv itch’’). Ty båda besjungs med precis samma röstförvrängning. Och på sina håll är det tydligt hur mycket The Knife som finns att hitta här: Idéivern och ilskan, och hur beatsen och rytmerna otåligt vill hävda sig. Texthäftet är – precis som på Södra Sverige-skivan – en läsfest . Mitt i all svärta är det smått omöjligt att inte fnissa åt, exempelvis: Vill ha negerboll / Sjunga nationalsång / Hota Åsa Linderborg / Älska Sabaton.

Men det blir faktiskt ännu bättre precis efter den textraden. Åtta minuter långa technon i Ossendorf – som för tankarna till smutsiga golv och mörka tunnlar, samtidigt som Ulrike Meinhofs fängelsevistelse hänger över anrättningen på ett ytterst effektfullt sätt – är tveklöst skivans starkaste spår.

Alkbergs korståg genom genredjungels mörkaste utkanter lämnar en hungrig efter nästa släpp, samtidigt som man inte riktigt kan sluta lyssna på den här skivan. Det dunkla och mångbottnade tilltalet gör att man vill hålla den i handen hela hösten.

Björn Gällman Nyström