Bästa Nya Album: Helen – The Original Faces

mattiaselmansouri —  1 september, 2015 — Lämna en kommentar

KRANK196_5x5_300dpi

Artist: Helen
Album: The Original Faces
Skivetikett: Kranky
Betyg: 8.2/10

Det är nånting med Liz Harris och hennes musik som Grouper som alltid fått mig på fall sen min vän Daniel introducerade hennes ambienta folk-noise till mig. När jag började första året på gymnasiet så försköts lyssnandet på hennes musik från att vara ett periodiskt nöjeslyssnande till att vara ett sorts kontinuerligt, omedvetet sökande efter en lucka i livet. En sorts vardagsflykt från livets alla bekymmer, som just då genererades av skolan som gav mig stressrelaterad ångest och sömnlösa nätter. Av någon anledning kom just hennes musik att bli ett sorts terapeutiskt och tröstande hjälpmedel när jag höll på att drunkna i ett till synes bottenlöst svart hav.

Jag har på så sätt aldrig försökt uppfatta om något hon släppt eller varit involverad i, varit mediokert eller rent utav ”dåligt” då betydelsen av hennes musik som en livräddare i nöden alltid vägt över allt annat. Ungefär på samma sätt som guilty pleasures inom musik och film nödvändigtvis inte måste vara bra, men kan associeras med nostalgi, minnen och kontemplerande som i sin tur får en att må bra. Men med Helen krackelerar hela min bild av den odelade hängivenhet och den outgrundliga relation som jag haft till Groupers musik när två andra musiker kommer in i bilden, med helt andra ljudbilder och soniska landskap än det som jag alltid förknippat Liz Harris med.

Det Portlandbaserade bandet, en relativt nystartad konstellation bestående av Jed Bindeman från psychrock-bandet Eternal Tapestry, ovannämnda Liz Harris från Grouper och Scott Simmons från lo-fi-popparna Eat Skull (samt anonyma Helen på bakgrundssång)  dök upp på radarn för lite mer än två år sedan när de släppte sjuan ”Felt This Way / Dying All the Time”, två lo-fi-stöpta poplåtar med kontemporär dreamgaze och smutspop (läs: skramliga distade gitarrväggar) som närmsta referenspunkter.

I somras dök dock Helen upp igen med tillkännagivandet av The Original Faces, deras debutplatta som trots Helens tystnad, hela tiden, sakta men säkert tagit sin form under ett pars års tid. Rent soniskt  är plattan en fortsättning på vägen där Felt This Way slutade, fast med ett betydligt gedignare hantverk som trots sina referenspunkter till samtidsenlig lofi-pop och drömsk fuzz-pop lyckas med att både övertyga och förnöja. Med rostskadade rivjärn till gitarrmattor och pop-punkiga trumpkomp hittar Liz Harris röst nya dimensioner och ljudlandskap att hemsöka, med lika delar kuslighet och sublimitet som hennes lågt mixade, reverbdränkta koralstämmor vanligtvis erbjuder i hennes musik som Grouper.

Dock kan man inte påstå att Helen utforskar nya genrer eller att de är så mycket annorlunda än många av de drömska (ofta skäggiga) lo-fi-band som härstammar från USA och Kanada, men det betyder inte att musiken som infinner sig på The Original Faces är dålig. Inte alls. Tvärtom är den bra, väldigt bra och förvånansvärt intressant och behaglig att lyssna på, men den hade kunnat bli något mer.

The Original Faces släpps den 4:e September på Kranky.

Mattias El Mansouri

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s