Bästa Nya Album: Sthlmiana – Rakt In I Gryningen

emanuelssonv —  13 september, 2015 — Lämna en kommentar

11121246_987826887930102_1023922311_n

Artist: Sthlmiana
Album: Rakt In I Gryningen
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 7/10

Jag såg en dokumentär om Ratata en gång. Jag har ett par skivor av Pet Shop Boys jag aldrig lyssnat på i skivlådan, och när alla skulle se Kraftwerk på Way Out West fattade jag inte grejen. Min första association när jag sätter på första spåret ”Gatorna” på Sthlmianas ”Rakt In I Gryningen”, är istället Jonathan Johansson. Till den mörka, stadiga, instrumentationen, det återhållna drivet kombinerat med en sansad men väldigt rytmisk sång. Det är klart att jag snart nog även tänker på Mauro Scocco, på hans sätt att sjunga, men de starkaste associationerna ligger snarare i min nutid.

”Gatorna” sätter en bestämd ton för albumet. Mest är det en blandning av 80- och 90tal, men där finns också lätta drag av kontemporär hip hop, av det som t.ex. skivbolaget Soulection står för, med beatmakers/producenter som Ta-Ku och Sango. Jag får ofta i låten känslan av att det skulle kunna gå över i ett elektroniskt beat. Såklart, och som väl är, gör det aldrig det, men jag gillar dragen. Jag tycker mig till och med kunna ana något som låter som scratch.

Det studsar hela tiden. I olika intensitet och tempo. Det är dansmusik som saktats ner och fått vardagsrumstexter. Ofta vemodigt men ändå alltid med en positiv klang. Det finns någonting i det här som är väldigt bra. En sorts balans och väl gjord avvägning. Mellan tempo, intensitet, instrumentation, driv och återhållsamhet. Och sången som ligger på gränsen till mässande över allting och liksom hakar i musiken, hänger med en liten stund för att sedan släppa. Då är det viktigt att musiken bakom håller hela vägen, och att den inte känns statisk och tunn när sången lämnar så mycket plats, och jag tycker faktiskt att den gör det.

Ibland håller inte texterna. Jag kan i och för sig också tänka att det är så med pop, att texten på något sätt är meningen att vara banal och lättillgänglig. Men ändå. Och jag håller inte ens med mig själv. Bra poptexter kan visserligen vara lättillgängliga och i någon mån banala, men de måste ändå ha någon sorts kärna som säger något. Ibland tycker jag att det saknas här. Det räddande är själva sången, inte bara melodiskt utan också, eller kanske snarare, rytmiskt. Jag reagerar ofta på fraseringar jag tycker om. När texten inte bara är text, utan ett sätt att accentuera rytmer och fylla fickorna i musiken.

”Jag vill inte va din vän, jag vill ha kärleken”. Hur rimmet blir på ”en” i ”kärleken” och därför kräver en paus mellan ”vän” och ”jag”. Det är såklart inget nytt, men det är så jag gillar det.

I mikroperspektivet, förstoringsglas- och avgränsningsperspektivet är det bättre än vad jag egentligen vill erkänna för mig själv. Jag kommer på mig själv med att tänka att det här är riktigt bra. Som i ”Villa Paraiso”, eller ”Allt ljus på scen”. När jag lyssnar i nuet och inte bryr mig om helheten. Zoomar jag däremot ut håller det faktiskt, och tyvärr, inte lika bra längre. Det är välgjort produktionsmässigt och det glimmar även till kreativitetsmässigt i nästan varje låt – en gitarr som ekar Daft Punk i ”Villa Paraiso” till exempel – men det är någonting som saknas.

Det där Soulection-aktiga hiphopsoundet som jag tycker mig ana i första låten saknar jag i resten. Jag tyckte det lät som en spännande och väldigt bra grej, kontemporär hip hop och 80-tals synthpop i en välproducerad blandning. För jag tycker om det där. Att inte bara göra synthpop 2015 utan att göra synthpop med hjälp av 2015. Inkorporera 2015 i 80-talet.

Bäst blir det utan tvekan i ”Paradis”. Både musikmässigt och textmässigt. Och jag vill understryka att då tycker jag att det blir fantastiskt bra. Verkligen bra på riktigt. Det är då jag känner rytmen i texten, den välavvägda pampigheten, det återhållna gunget. Det är då jag tänker att det som gör skivan är balans. Att det blivit rätt.

”… ett löfte, om dagen efter som något bättre än ruset.” En rad som träffar så rätt. Som kärlekshistorien som går från ett ligg till något mer. Där vardagen är bättre än den nykära osäkerheten. Sådär vill jag också att skivan ska sluta. Och det tror jag att den gör, när sista låten börjar.

”Minns att Johnny klottrade drog på roslagsbanan, jag ville va med.”

Jag tänker, det här måste vara skivans bästa spår. Men tyvärr, för sen kommer refrängen och grusar förhoppningarna, även om allting runt refrängen faktiskt är väldigt bra, som den förbiflimrande saxofonen till exempel. Det är smärtsamt när en låt har så höga toppar och så djupa dalar. Jag tänker när den börjar att det är ett perfekt slut på skivan, att balansen som visas så mycket i olika delar av skivan verkligen kommer fram, att den slutar på ett annat sätt än den började. Men i refrängen är jag tillbaka någonstans i mitten av albumet igen. Det är inte så jag vill ha ett slut.

Jag tycker om Rakt In I Gryningen. Vissa bitar, som ”Paradis” och ”Gatorna”, delar av ”Transit” och ”Allt ljus på scen” älskar jag verkligen, både i egenskap av välproducerad kvalitet, och, om man kan kalla det så, känsla eller själ. Men någonstans får jag inte riktigt ihop helheten. Eller snarare, någonstans räcker inte repet hela vägen runt för att göra en knut. Därför blir de delarna jag inte tycker om, eller jag tycker kunde varit bättre, så mycket mer angelägna. Jag tycker att stora delar av musiken förtjänar att resten av musiken är lika bra, och att allting fick en större och mer helomtäckande form att finnas i. För då hade det blivit verkligt, verkligt bra.

Viktor Emanuelsson

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s