Archives For oktober 2015

12065577_915220868561406_4679696526084222555_n

Jag väntade ett tag med att skriva ihop något om den här låten, för ärligt talat vet jag inte hur jag känner inför den, eller vad jag känt för Arcas musik överhuvudtaget. Alejandro Ghersi som han egentligen heter, har sedan han kom till min kännedom förra året i och med att han delproducerade Björks Vulnicura, haft förmågan att polarisera mig, med sin lika delar underbara som obekväma musik. På ”EN” inbjuder han till det: fragmenterad elektronisk musik, med hackade och dekonstruerade frustande röstsamplingar och vida, böljande ljudlandskap som turas om att agera förgrund och bakgrund. Det är en outgrundlig låt, med obekväma röstsamplingar och ett groteskt avgrundsvrål som infinner sig 2:32 in i låten. Men parallellt med detta existerar vackra pianoklinkningar, reverbade ut i oändligheten och en suggestiv, kosmisk synthmatta, som gjord för att tonsätta rymdfärder. Jag är delad, men jag vet att jag inte kan sluta lyssna på den.

Mattias El Mansouri

unnamed

I somras skrev jag om den Trollhättan-baserade duon CANVAS, signerat Trollhättan-bröderna Andreas och Robin Schulz. De hade då släppt singeln ”You & Me” som etsade sig fast i mina trumhinnor med sin välljudande, minimalistiska sommar-melankoli. När de nu har remixat Anna Ternheims första singel från sin kommande platta, kan jag forfarande inte undvika att falla pladask för brödernas gedigna hantverk. De har nämligen stöpt ”Still A Beautiful Day” i ett kargt men skimrande ljudlandskap bestående  av Annas fragmenterade och pitchade stämmor, akvatisk reverb, vinylbrus och organiska synthmattor, något som vagt för tankarna till Moderat och Jon Hopkins suggestiva musik, fast med utsuddade referenspunkter. Lyssna!

Mattias El Mansouri

toxe muscle memory ep omslag cover

Tove Agelii, eller Toxe som hon går under nu, raketade från Göteborg till en av Stockholms mest nytänkande etiketter, nyligen uppstartade Staycore, Sveriges officiella producent av all den där fantastiska nya musik som befinner sig någinstans i gränslandet mellan en Throbbing Gristle-vinyl och en Calypsobar. Toxe står bredvid skivbolagets drivkrafter Ghazal och Dinamarca, några av Sveriges grymmaste producenter / DJs med flera års erfarenhet av tunga släpp, utan att falla i skuggan.

Första gången jag träffade på Toxes musik var på den fantastiska GBGWAXTRAX-sessionen och därefter var jag golvad, följde med i alla släpp och lyssnade på alla mixar. Sedan dess har hon varit med på superframtida mixserien The Astral Plane och gjort en revolutionär mixserie för att uppmärksamma kvinnliga producenter och DJs SISTER. Tove gör mycket. Och hon är bra på det.

Om ni befunnit er på min hemvist Soundcloud det senaste året så har ni också förhoppningsvis hamnat i mina kvarter, en märklig plats där alla omslag ser ut att vara ifrån ett Sega Saturn-spel eller en Ninja- vs- Samurajrulle. Ett fett häng där kuduro, disco halal, soca, cumbia, kwaito, digital reggeaton, och andra internationella genres med kopplingar i ”folkmusiken” frodas, där man tänjer gränser, krockar mellan stilar, deformerar rytmer, men framför allt: TRUMMAR PÅ SOM SATAN. Musiken som ofta förgyllde sommarsäsongens bästa Stockholmsklubb Celezte, i alla fall bland de som hänger med.

Mycket av det vi hör på Toxes debut-EP MUSCLE MEMORY (Staycores tredje släpp) skulle man kunna placera in i den något ospecifika genren ”drum onslaught”, där queera artister som Lotic regerar i ett mörkt, sorgligt rave sprinklat med demoniska ballroomskratt. Ljusa, vackra melodier glimmar till ibland, små tårar av RNB-inslag, mellan en staccatokavalkad av hihats och kicks och en skramlig bas.

Toxe däremot kör bara på. Det är rätt igenom bang bang med hårda rytmer och ljud. Det melodiska inslaget är enkelt och minimalt och ger den brutala perkussionen en viss mänsklighet, även om det aldrig riktigt släpps igenom några ”normala” känslor. EPn har en enhet, ett flow, som både gynnar och sänker den. Flowet gör att man kan lyssna igenom hela och uppfatta det som ett genomtänkt, utarbetat koncept. Men det ger också en viss kontrastlöshet, en kvalité som EPn delar med det mesta som släpps inom genren.

Favoriten är ”Let Me Thru”, en spektakulärt disorienterande fight mellan ett superskevt vocal sample. Det påminner mig om min kärlek för en annan ung talang, Happa. Han producerade också märklig, hyperenergisk musik i en post dubstep stil liknande en pingpongmaskin i läder. Detta att studsa maniskt mellan olika ljud, oljud och melodier är en av mina favoritupplevelser i livet. ”Let Me Thru” gör det gött att känna sig som en pingpongboll i ett maskineri man saknar kontroll över.

Bojan Buntic

 

 

ddpb2015

Foto: Anders Ekert

”Kanske den deppigaste låten vi har gjort {..} passar bra till livet.”

I den grekiska mytologin kan vi läsa om gudinnan Persefone, dotter till Zeus och Demeter. En dag när hon plockade blommor råkade Hades, härskare över dödsriket, få syn på henne och han greps av sådan åtrå att han rövade bort henne ner till underjorden. Efter att ha vandrat runt och letat efter sin försvunna dotter, föll Demeter i en sådan omfattande depression att hon avsade sig sina plikter som fruktbarhets-och skördegudinna och lät världen drabbas av hennes tröstlösa sorg; skördarna slog fel, djuren dog och människorna dog. Lite så känns det att lyssna på Dödens Dal.

Deras musik är nämligen så monumentalt sorglig att den hade kunnat agera soundtrack till det smärtsamt vackra dystopiska dramat i Vägen. Eller varför inte som en tonsättning till när de dödas själar fraktas över floden Styx till underjordens mörka rymd Erebos, ty i en metaforisk kontext agerar musiken som Henrik Von Euler och Rickard Jäverling skapar allt det; det där askmolnet till atmosfär som solens strålar försöker gråta sig igenom, samhällskollapsen, den pulserande hjärtfrekvensen som byts ut av ett pipande streck eller den paralyserande stumheten som far genom kroppen när din bästa vän tagit sitt sista andetag.

”Skärfälten”, låten som den här texten i början var tänkt att behandla och som vi har fått äran att premiära, är ungefär allt som den Stockholmska duons bandnamn enligt mig för tankarna till: det är sorgens alla skepnader transponerade till toner som blivit lämnade åt sig själva i de karga, andefattiga, elektroniska  ljudlandskap som länge utgjort deras musik. Låten är tagen från deras kommande album På Natten Ovan Molnen, den sista installationen i en trilogi av sorg som tog sin början 2013 med Gå Ensam Förbi Horisonten och följdes upp förra året med Korsa Jord, Luft, Is. I ett mail beskriver Henrik Von Euler”Skärfälten” som ”Kanske den deppigaste låten vi gjort”, något som enligt mig borde vara utbytt till ”Kanske den vackraste låten vi gjort”. När det fullbordade sorgekvädet kommer ut hoppas jag dock på att några av låtarna hittat vägen till de Elyseiska fälten.

På Natten, Ovan Molnen släpps den 21:a oktober på Flora och Fauna.
Releasefesten äger rum på Folk i Göteborg den 23:e Oktober.  
 
Mattias El Mansouri

yMvvLxosSmwKHESqNv9n5-1UNOB_6aHZkFgvGkJzN3c

”En akustisk gitarr som tycks vara strängad med nervtrådar.

En trumma vars dova bultande minner om ett hjärtas slag.
En röst i vilken sorg och längtan bor.”

”Walking” markerar  Göteborgaren Albert Af Ekenstams första staplande steg ut i den oförutsägbara värld som det innebär att vara soloartist. För er som är lite mer insatta kanske ni känner igen Albert ifrån Tempel, det Göteborgska post-rockbandet som 2013 släppte sin vackra och drömska självbetitlade debut på Kning Disk. Det var en av det årets bästa, men tyvärr väldigt förbisedda plattor.

Däremot tyder ”Walking” på att Albert Af Ekenstam gör sig minst lika bra i band som solo; hans stämma är nämligen lika vacker och kontemplerande som hans folk-stöpta hymn till låt ger uttryck för. Ackompanjerar gör Sandra Sumie Nagano (som jag håller väldigt högt), med sina vackra, trollbindande stämmor, något som förstärker den suggestiva ljudbild som gör sig till känna redan på första versen.

Precis som de bruna sårskorpor till fallna löv begravs under det tjocka snötäcket för att till våren återfödas som vackra, starkt kulörta blad, fångar Albert den vardags-desintegration som en sorg ger upphov till, samtidigt som han parallellt med det väver in ett hopp och en strävan efter att komma ur den. Med detta sagt är Alberts musik universell, med texter som är både djupt personliga och lätta att relatera till. Han har en röst i vilken sorg och längtan bor och vi är oerhört tacksamma över att få premiära denna första del av vad vi hoppas kommer vara en lyckad solokarriär. Vi ser fram emot att få höra mer! ❤

‘Walking’ släpps den 16 oktober via Kning Disk.

Mattias El Mansouri 

Kozelek broadrick

När det tidigare i år avslöjades att ett samarbetsalbum med Sun Kil Moon och Jesu var i produktion, var det inte helt lätt att föreställa sig slutresultatet. Att Mark Kozelek, som utöver sina framgångar som Sun Kil Moon har ett förflutet med slowcore-innovatörerna Red House Painters, skulle dela den nedstämdhet som Justin Broadrick gör uttryck för i sitt tungsinta shoegaze-projekt, är visserligen inte särskilt otroligt alls. Men när en duo står med ena foten i industrimetall och doom-influerad shoegaze, och andra foten i folk, slowcore, och AC/DC-covers måste man ändå tillåta en viss tveksamhet råda. Lyckligtvis rentvår den cyniska duon sig från samtliga orosmoln med singeln ”America’s Most Wanted Mark Kozelek and John Dillinger”.

Som de mest pricksäkra spekulanterna förmodligen redan räknat ut på förhand låter kombinationen Jesu / Sun Kil Moon betydligt mycket mer Kozelek än Broadrick. Faktum är att den lite märkligt namngivna låten fungerar som en 7 minuter lång snabbgenomgång av de olika stilarna som Mark Kozelek rört sig inom under sin nästan 30 år långa karriär. Redan i låtens vers samsas Kozeleks eviga men ack så underbara babbel-sång från hyllade Benji, med ett gitarr-arpeggio med en så pass sorglig klang att det är fullständigt omöjligt att tänka på något annat än Red House Painters tidiga album. Till och med under de stunder då Broadricks medverkan lyser igenom som mest går det att hitta spår av tidigare Kozelek-projekt. I introt, som bjuder på drömlikt mjuka gitarr-texturer, kan man till exempel hitta likheter med  Kozeleks samarbete med Jimmy LaVallePerils From The Sea i den blippiga synth-slingan.

Låtens sista delen är precis som en stor del av den senaste Sun Kil Moon-skivan Universal Themes ett spoken word-segment. Mark Kozelek läser kanske lite oväntat upp ett fan-mail, med Justin Broadricks ambienta ljudlandskap som ackompanjemang. Även om Broadricks medverkan inte är i närheten av att vara lika framstående som Kozelek är på den här låten, ger han det hela en mer fullbordad känsla. Det textur-inriktade tankesättet som Broadrick förmodligen delar med många andra shoegaze-baserade musiker lyckas komplettera de känslor som Kozelek uttrycker genom sin breda palett av stilar. Stillsamheten blir ytterligare lite lugnare, det dystra blir bäcksvart och Kozeleks ord lyckas med Broadrick bakom sig gräva sig ytterligare lite längre in.

Emil Moodysson

FullSizeRender

Var: Stockholm Waterfront
När: 5/10-2015
Betyg: 10/10

För nästan prick två år sedan såg jag Bob Dylan i samma lokal där kvällens spelning äger rum – Stockholm Waterfront.

Ett ganska oinspirerande konferenskomplex som enligt all rim och reson borde kännas rätt fjärran legendaren från Hibbing. Ändå råkar det vara här jag haft ett par av mina mest maxade Dylan-ögonblick. Förutom den makalösa spelningen för två år sedan så avslutade Dixie Chicks sin spelning här förra året med en brännhet version av Bob Dylans Mississippi.

Det känns minst sagt som att träda in i Dylan-land när jag närmar mig Waterfront.

Ikväll är förutsättningarna så perfekta att jag noga sett till att ingenting får gå snett. Jag kollar en extra gång över axeln när jag går över en gatan, ty är det någon gång jag inte får bli överkörd av en buss så är det ikväll. Och är det någon gång jag inte får tappa bort min surt förvärvade biljett á 1395 kronor så är det ikväll. Det stränga fotoförbudet gör också att jag lydigt väntar med en smygbild framåt sista låten.

Det föll sig nämligen så, att jag lyckats få biljett på första parkett. I mitten.

Även om jag misstänkte det  är det starkt att få det bekräftat. Bob Dylan skall avnjutas från rad ett. Vi som suttit långt bak respektive långt fram på en Dylan-spelning kan nicka i samförstånd över det.

Den här kvällen har jag honom för mig själv. Varje knasig frasering, de mjuka tolkningarna av Sinatra-numren från senaste Shadows In The Night, eller hans utsvävande  pianospel i Tangle Up In Blue blir till små skatter bara jag har tillgång till. Den entusiastiska publiken bakom oss är mest bara en rimlig kuliss.

Things Have Changed – den ständiga öppningslåten–börjar avvaktande följt av She Belongs To Me där vi får första munspelssolot med tillhörande applåder.

Setet fortskrider sedan på bästa tänkbara sätt. Där 2012 års Tempest får utrymme lyckas bandet med konststycket att aldrig bli tungfotade. Hela spelningen är de på tårna bakom Dylan, som breder ut sina melodier och sitt pianospel som han tycker passar just ikväll. Men starkast är tolkningarna av de evergreens som utgör senaste Shadowns In The Night. Autumn Leaves är så bra att jag tycker vi spikar den som den slutgiltiga versionen.

Att Dylan sätter sin digra låtskatt åt sidan och lyfter det nyare materialet, blandat med de väna tolkningarna – de enda låtar han sjunger rent– gör att konserten får dynamik och nerv. Det säger nästan sig självt att ett greatest hits-gig i, låt säga Globen, hade varit en betydligt torftigare upplevelse.

Vad Dylan än gör på scenen lämnas jag okritisk. En liten promenad under  The Night We Called It A Day förhöjs till något oerhört vackert. Versionen av Tangle Up In blue– som också är publikfavoriten–är perfekt.
Det är det som händer under de bästa konserterna. Man försätts i ett tillstånd. Man vill lapa i sig precis allt. Allt är bra. Och att försöka komma med några invändningar, det känns bara livsfientligt.

Björn Gällman Nyström

Cover_The Big Sleep
Artist:
Deportees
Album: The Big Sleep
Skivetikett: Stranded/Universal
Betyg: 9,5/10

I min lärobok läser jag att ett inslag som framhålls i den nordiska litteraturen är en ”besynnerlig tendens till svårmod eller ångest”. Att det inte går att komma ifrån att nordbornas kamp mot en barsk och nyckfull natur historiskt sett har spelat en viktig roll i deras liv. Och att man kan förmoda att den här kampen skulle ha satt djupa spår i nordbornas mentalitet och konstnärliga skapande.
Det nordiska svårmodet är ett tidlöst fenomen, och när det appliceras på tidstypisk popmusik så har det potential att nå ut till de som behöver få höra att de inte är ensamma om att känna det.

Umeåbandet Deportees förra skiva Islands & Shores, den som gjorde att jag upptäckte dem, var en sådan som nådde ut och nådde in, som hade trösten i tystnaden mellan orden och i refrängerna som lyste upp mitt bosnisk-nordiska mörker.

The Big Sleep är en helt naturlig fortsättning på den stora känslan som dess föregångare förmedlade. Deportees har alltid lekt och svävat med rotlösheten som arv och flykten som vapen. Nu när tiden flytt, när fyra år har gått mellan då och nu, så inser jag att tiden inte är något sett i relation till den tidlöshet, det nordiska svårmodet om ni så vill, som återspeglas i Deportees musik.

The Big Sleep behöver inte ses i relation till något annat för att berömmas och framförallt njutas av. Det är en fördel om lyssnaren har ouppklarade affärer med sig själv eller världen, kärleken eller svårmodet. Det finns poplyrik av sorten som löser upp knuten i magen, det finns gitarrer och syntar som kan vina, grina och darra på en och samma gång. Det finns något mänskligt och bräckligt i Deportees musik. Det finns något subtilt i ansatserna som blir explosionsartat i slutsatserna. Något smakfullt i snickrandet av melodier och något skrämmande ärligt i de svarta skuggorna som målas upp. Det finns något som är till lika stor del uppgivet som hoppingivande här.

Framförallt är The Big Sleep befriad från stora och pampiga utsvävningar, här är det bara personliga tankar som framställs med en otrolig klarhet, om än stundtals svårtolkade. Som sagt, personliga. Det är mellan mig och dem. Den här gnagande känslan, den är mellan oss.

Stundtals är det upplyftande och stundtals kräver musiken mer, får mig att släppa allt och ta plats framför högtalarna på golvet, släppa världen och byta bort allt mot en låtlängds magi. Även om skivan kan mätas i poptermer, i tyngden guld per låt, är det inte förrän helheten omger en som den når sin fulla potential.

I ”Dark Horse” är skillnaden mellan Islands & Shores och The Big Sleep som mest uppenbar: det som var sockerdricka är nu sirap. Det är ännu mindre utrymme ovanför huvudet, ännu mindre utrymme att finnas till. Samtidigt blir det stundtals lite väl raffinerat, ljudkonstruktionerna är lite väl syntetiska och udden, som det okontrollerbara ger, är borta.
Jag vet att sådant här har en tendens att komma fram under livespelningar, med lyssnande hjärtan och dansande kroppar som är riktade mot scenen.

Inte ens 80-talsvibbarna som frestar likt alla färgglada skor på stan, konsekvensen av att bli influerad av samtiden år 2015, kan skrämma bort allvaret i att Deportees som band tar sig över den välbevakade gränsen och landar mjukt med sina geniala ordlekar.
Det finns en desperation som stundtals kommer fram under skivans speltid, en kvävande känsla som med syntslingorna som viner drömmande framåt och längtande bakåt, ger kusliga vibbar – någonstans mellan Joy Division och det färgglada 80-talets popmusik, någonstans mellan tiden efter industrisemestern och tiden fram till nästa.
Lyssna bara på trummorna och syntarna i ”Love Me Like I’m Gone” och addera det enkla men uppradade, det ärliga som vissa inte ens vågar dela med sig själva.

There’s a couple of things that I’m scared of / One is dying alone in my sleep
There’s a couple of things that I’m scared of / One is being alone with myself

Visst är det stundtals lätt att visdomen tappas bort i tempoväxlingar, till och med i de snyggt utmejslade melodierna som går i pophastighet. Det är ibland så renodlat att det förlorar den där osäkerheten som Islands & Shores hade. Överkompenserat för att vara på den säkra sidan. I The Big Sleep söker ordpoesin mer än den hittar, men den tappar aldrig tappar bort sig själv. Framförallt finns berättarlusten fortfarande kvar.

Det är fördragna gardiner och solljuset som skär igenom, förberedelser på vintern under täcket och det nordiska mörkret som väntar på industrisemestern. Det är hulkande och accepterande av nederlag, men aldrig några romantiserande eller glorifierande drag. Musik som dras igång för att dra bort den grå kulissen, leken som dödar tristessen och döms till livstid. Framförallt är det vinet en vardagskväll och en dröm om fredagsmys för två, någon att anförtro sig åt.

”A Shelter And A Storm”
är det organiserade kaoset som hålls ihop av vardagstristessen, den trötta blicken som följer röda baklyktor bort från kvarteret och drömmer om evigheten utan ensamheten varje natt.

Skivans sista spår ”Terror är en mörk och kvävande historia som dröjer sig kvar länge efter att skivan slutat snurra. Den sätter allt på sin spets, flykten, tiden mellan drömmens slut och uppvaknandet, när insikten kommer om att det är omöjligt att försvinna och samtidigt omöjligt att finnas till.

Deportees musik handlar om det där som finns mellan människor. Det som manifesteras i form av en blick, som inte gör någon åverkan förutom den osynliga djupt där inne, som löser upp en knut och lovar solsken, om än på obestämd tid. Osäkerheten märks inte på framförandet, den bara lyser igenom i ärligheten. Den trötta, sänkta blicken som skriker att vi är på flykt, vilse och tröstlösa, fast ingen hör. Den som stirrat i marken och byggt murar mot skyn och allt för sent inser att solen skymts. Eller så för den bara en kamp mot människans barska och nyckfulla natur.

There’s a million ways to lock a door / Not as many ways to open one

Amar Bajric

Foto: Press/Elin Berge

Foto: Press/Elin Berge

Peder Stenberg, sångare och låtskrivare i Deportees tipsar om en bra låt och svarar på några snabba frågor om nya skivan, kreativitet, sitt bands och musikindustrins framtid.
Deportees nya album The Big Sleep släpps fredagen den 9 oktober och bandet ger sig ut på Sverigeturné i vinter.

Vad är skillnaden på Islands & Shores och The Big Sleep?
Tematiken känns nog igen och en del av ljudbilden också men The Big Sleep är lite vassare, lite mera dynamisk samt att de rytmiska och perkussiva elementen har en mer framskjuten position. Vi ville öppna upp ljudbilden lite grann. Ha lite färre färger i paletten. Vår producent Måns tycker The Big Sleep är mer ”refrängig” medan Islands & Shores är mer versorienterad. Men det säger nog inte så mycket givet att vi ändå alltid har sjukt mycket vers.

Hur såg den kreativa processen ut inför The Big Sleep?
På många sätt var processen densamma som inför tidigare skivor. Ineffektiv, noggrann och pendlandes mellan glädje och tvivel. Jag och Anders gör en lägereldsversion med hitte-på-engelska i hans soffa, sedan repar vi den med Thomas och Mattias tills vi hittat en fungerande version som alla gillar. Efter det skriver jag text och vi repar ännu mera. Håller den fortfarande tar vi den till studion där vi inser att en del av det som lät bra i replokalen inte låter bra nog i studion så vi arbetar om den. Den största skillnaden är nog att den här processen tog ännu längre tid den här gången.

Var är ni som ett band nu jämfört med när förra skivan släpptes?
På ett generellt plan är vi nog på samma plats. Vi gör musik för att vi vill, för att det är vårt kall och för att vi är bra på det.

Betyder det mer att få beröm för att vara en talangfull poet eller en talangfull kompositör?
Även om det tar emot så kommer jag att ge ett tråkigt svar på en rolig fråga. Texterna är ju enbart mina medan musiken är kollektiv, men det spelar ingen roll, berömmet är ett och detsamma. Jag skiljer inte på de två aspekterna av komponerandet på det sättet. Musiken är inte ett verktyg för att få fram mina texter och texterna finns inte där bara för musikens skull.

Kommer det att ta flera år innan nästa skiva kommer?
Antagligen. Men förhoppningsvis inte!

Föds musik som når in i lyssnaren genom smärta, isolering, ensamhet? Måste det finnas någon friktion för att den ska nå in till de ömma punkterna i lyssnaren?
Jag tillhör inte puristerna som tycker att all bra konst måste vara biografisk men i mitt fall har det verkligen underlättat att berättelserna och känslorna bottnar i mig själv. Vissa saker är svåra att förstå om man inte levt dem.

Vad händer framöver? Kommer hösten att bli lång eller gå snabbt?
Turnéer tenderar att gå snabbt!

Hur ser musikindustrins framtid ut?
Vad gäller den affärsmässiga sidan av musikindustrin så vet jag inte, men när det kommer till människors behov av rytm, melodi och poesi i samspel så tror jag den är evig. Musik kommer alltid att finnas.

Om du fick välja att släppa en skiva i endast ett format, vilket skulle det vara?
Album. Inget format passar oss bättre. Även om vi gjort ett par fungerande singlar så är en av våra styrkor som band att spår åtta är lika bra som spår två.

Ge mig ett bra musiktips som kommer att golva mig. Ett tips. Shoot!
Tommy James & The Shondells – Crimson and Clover.
Den måste funka.

Om Deportees vore en drink, vilken skulle det vara?
Jag kan på riktigt inget om drinkar, dricker alltid vin. Men jag antar att det skulle vara något med många ingredienser. Singapore Sling?

Slutligen vill jag meddela att min vän, som var lite väl onykter och pratglad när ni spelade på Kulturbolaget i Malmö i maj 2012, ber om ursäkt för att han försökte föra en dialog med er på scenen när ni ville spela musik för publiken. Har du något att säga till honom?
Hälsa din kompis att han får chansen att revanschera sig den 6/11 på Kulturbolaget!

Intervju: Amar Bajric

original

Tidigare iår bidrog Robyn tillsammans med ett gäng andra artister, alla under pseudonymer, med låtar till ett soundtrack skapad av Onehotrix Point Never, till den australienska filmen Partisan. Nu har filmen biopremiärats och Brooklyn Vegan har låtit oss få veta namnet på artisterna bakom vissa av pseudonymerna, bland annat Tony Primo and Nixxie, en konstellation utgjord av Robyn och Joseph Mount från Metronomy. 

Där Robyns tidigare bedrifter iår inbegrep 90-talistisk rave-influerad housemusik i Robyn & La Bagatelle Magique är Tony Primo and Nixie ett sekelhopp bakåt i tiden, till när New Wave dominerade musikscenen. The Hardest Thing To Do låter nämligen o-ifrågasättbart 80’s, fast överröst med en oproportionerligt stor dos neonstänkt melankoli. Förmodligen den vackraste duetten jag hört iår.

Via: Brooklyn Vegan/  Festivalrykten.se 

Mattias El Mansouri