Recension: Bob Dylan på Stockholm Waterfront

bjorngn —  7 oktober, 2015 — Lämna en kommentar

FullSizeRender

Var: Stockholm Waterfront
När: 5/10-2015
Betyg: 10/10

För nästan prick två år sedan såg jag Bob Dylan i samma lokal där kvällens spelning äger rum – Stockholm Waterfront.

Ett ganska oinspirerande konferenskomplex som enligt all rim och reson borde kännas rätt fjärran legendaren från Hibbing. Ändå råkar det vara här jag haft ett par av mina mest maxade Dylan-ögonblick. Förutom den makalösa spelningen för två år sedan så avslutade Dixie Chicks sin spelning här förra året med en brännhet version av Bob Dylans Mississippi.

Det känns minst sagt som att träda in i Dylan-land när jag närmar mig Waterfront.

Ikväll är förutsättningarna så perfekta att jag noga sett till att ingenting får gå snett. Jag kollar en extra gång över axeln när jag går över en gatan, ty är det någon gång jag inte får bli överkörd av en buss så är det ikväll. Och är det någon gång jag inte får tappa bort min surt förvärvade biljett á 1395 kronor så är det ikväll. Det stränga fotoförbudet gör också att jag lydigt väntar med en smygbild framåt sista låten.

Det föll sig nämligen så, att jag lyckats få biljett på första parkett. I mitten.

Även om jag misstänkte det  är det starkt att få det bekräftat. Bob Dylan skall avnjutas från rad ett. Vi som suttit långt bak respektive långt fram på en Dylan-spelning kan nicka i samförstånd över det.

Den här kvällen har jag honom för mig själv. Varje knasig frasering, de mjuka tolkningarna av Sinatra-numren från senaste Shadows In The Night, eller hans utsvävande  pianospel i Tangle Up In Blue blir till små skatter bara jag har tillgång till. Den entusiastiska publiken bakom oss är mest bara en rimlig kuliss.

Things Have Changed – den ständiga öppningslåten–börjar avvaktande följt av She Belongs To Me där vi får första munspelssolot med tillhörande applåder.

Setet fortskrider sedan på bästa tänkbara sätt. Där 2012 års Tempest får utrymme lyckas bandet med konststycket att aldrig bli tungfotade. Hela spelningen är de på tårna bakom Dylan, som breder ut sina melodier och sitt pianospel som han tycker passar just ikväll. Men starkast är tolkningarna av de evergreens som utgör senaste Shadowns In The Night. Autumn Leaves är så bra att jag tycker vi spikar den som den slutgiltiga versionen.

Att Dylan sätter sin digra låtskatt åt sidan och lyfter det nyare materialet, blandat med de väna tolkningarna – de enda låtar han sjunger rent– gör att konserten får dynamik och nerv. Det säger nästan sig självt att ett greatest hits-gig i, låt säga Globen, hade varit en betydligt torftigare upplevelse.

Vad Dylan än gör på scenen lämnas jag okritisk. En liten promenad under  The Night We Called It A Day förhöjs till något oerhört vackert. Versionen av Tangle Up In blue– som också är publikfavoriten–är perfekt.
Det är det som händer under de bästa konserterna. Man försätts i ett tillstånd. Man vill lapa i sig precis allt. Allt är bra. Och att försöka komma med några invändningar, det känns bara livsfientligt.

Björn Gällman Nyström

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s