Bästa Nya Låt: Toxe – ”Let Me Thru”

Gehitmusiken —  22 oktober, 2015 — Lämna en kommentar

toxe muscle memory ep omslag cover

Tove Agelii, eller Toxe som hon går under nu, raketade från Göteborg till en av Stockholms mest nytänkande etiketter, nyligen uppstartade Staycore, Sveriges officiella producent av all den där fantastiska nya musik som befinner sig någinstans i gränslandet mellan en Throbbing Gristle-vinyl och en Calypsobar. Toxe står bredvid skivbolagets drivkrafter Ghazal och Dinamarca, några av Sveriges grymmaste producenter / DJs med flera års erfarenhet av tunga släpp, utan att falla i skuggan.

Första gången jag träffade på Toxes musik var på den fantastiska GBGWAXTRAX-sessionen och därefter var jag golvad, följde med i alla släpp och lyssnade på alla mixar. Sedan dess har hon varit med på superframtida mixserien The Astral Plane och gjort en revolutionär mixserie för att uppmärksamma kvinnliga producenter och DJs SISTER. Tove gör mycket. Och hon är bra på det.

Om ni befunnit er på min hemvist Soundcloud det senaste året så har ni också förhoppningsvis hamnat i mina kvarter, en märklig plats där alla omslag ser ut att vara ifrån ett Sega Saturn-spel eller en Ninja- vs- Samurajrulle. Ett fett häng där kuduro, disco halal, soca, cumbia, kwaito, digital reggeaton, och andra internationella genres med kopplingar i ”folkmusiken” frodas, där man tänjer gränser, krockar mellan stilar, deformerar rytmer, men framför allt: TRUMMAR PÅ SOM SATAN. Musiken som ofta förgyllde sommarsäsongens bästa Stockholmsklubb Celezte, i alla fall bland de som hänger med.

Mycket av det vi hör på Toxes debut-EP MUSCLE MEMORY (Staycores tredje släpp) skulle man kunna placera in i den något ospecifika genren ”drum onslaught”, där queera artister som Lotic regerar i ett mörkt, sorgligt rave sprinklat med demoniska ballroomskratt. Ljusa, vackra melodier glimmar till ibland, små tårar av RNB-inslag, mellan en staccatokavalkad av hihats och kicks och en skramlig bas.

Toxe däremot kör bara på. Det är rätt igenom bang bang med hårda rytmer och ljud. Det melodiska inslaget är enkelt och minimalt och ger den brutala perkussionen en viss mänsklighet, även om det aldrig riktigt släpps igenom några ”normala” känslor. EPn har en enhet, ett flow, som både gynnar och sänker den. Flowet gör att man kan lyssna igenom hela och uppfatta det som ett genomtänkt, utarbetat koncept. Men det ger också en viss kontrastlöshet, en kvalité som EPn delar med det mesta som släpps inom genren.

Favoriten är ”Let Me Thru”, en spektakulärt disorienterande fight mellan ett superskevt vocal sample. Det påminner mig om min kärlek för en annan ung talang, Happa. Han producerade också märklig, hyperenergisk musik i en post dubstep stil liknande en pingpongmaskin i läder. Detta att studsa maniskt mellan olika ljud, oljud och melodier är en av mina favoritupplevelser i livet. ”Let Me Thru” gör det gött att känna sig som en pingpongboll i ett maskineri man saknar kontroll över.

Bojan Buntic

 

 

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s