Bästa Nya Album: MED, Blu, Madlib – Bad Neighbor

emanuelssonv —  1 november, 2015 — Lämna en kommentar

BAD-NEIGHBOR3

Artist: MED, Blu, Madlib
Album: Bad Neighbor
Skivetikett: Bang Ya Head
Betyg: 8/10

Det är svårt att hänga med i allt Madlib gör. Nu släpper han i alla fall Bad Neighbor, tillsammans med MED och Blu. Skivan har fått lång tid att mogna, tre av låtarna släpptes redan för två år sen, på EPn Burgundy Whip. På något sätt känns det som att fördröjningen snarare var för att alla gjort andra saker, än att de suttit i studion och velat åstadkomma perfektion. Perfektion är ett ord som är fullständigt inkompatibelt med både Madlib och Blu. Snarare omfamnar de motsatsen. Blu’s senaste skiva Good To Be Home var full av brister, för lång, för kompakt, konstigt mixad, men det är precis det som gör honom intressant. På samma sätt, fast mer sofistikerat, nästan söker Madlib det där kaosmässiga flödet av nya släpp som stundtals känns mer som sketcher än färdiga verk, som att han gör alla beats halvfärdiga och sen går till nästa.

Så känns även det här projektet. Och det är paradoxalt nog det som gör det så bra. För Madlibs produktioner är inte halvfärdiga, det är det som är hela grejen. Men han söker den där känslan. På något sätt låter alla beats lite trasiga. Som att han medvetet trasat till och smutsat ner dem. ”The Stroll” tillåts till exempel inte en skönt uppitchad soul-sampling à la Kanye hela vägen igenom, det måste styckas upp, trasas till, stampas på lite grann först. På samma sätt råder dock motsatsen, det tillåts inte vara rakt igenom mörkt, basigt och hackigt, utan måste ha lite ren soul.

Blu har länge varit min favorit-emcee, utan att slänga ur det slentrianmässigt. Samma sak som sagts om Madlib och hans medvetna nersmutsande och tilltrasande av sina beats, kan sägas om Blu. Det är inte så att han inte kan lägga välstrukturerade, kärnfulla och välpolerade verser, det bevisade han flera gånger om i Below The Heavens, det känns snarare som att han helt enkelt inte vill.

Den här skivan bygger för mig vidare på Madlibs signaturambivalens inför det rena och det smutsiga, och Blu’s mer och mer slarviga sound: från rent och klart till ofullständigt och halkigt. Både Madlib och Blu verkar dras åt det där fragmentariska, konstigt mixade soundet. Det är till exempel även det tydligt i ”The Stroll”.

MED, å sin sida, är för mig ganska ointressant. Jag kanske bara inte förstår honom, jag vet inte. Han blir mest en funktion på skivan, något som känns stabilt och alldagligt för att väga upp för Madlib och Blu’s excentriska framtoningar. Det kanske är en bra funktion, men det känns inte särskilt smickrande för en rappare.

Jag är på ett sätt både besviken och tillfreds med att det aldrig längre verkar gå att få något perfekt från Madlib eller Blu. Pinata var så nära perfektion det gick att komma, det var en extremt bra skiva, inte minst för att Freddie Gibbs höll sin högstanivå rakt igenom, men jag hade velat ha den där perfekta skivan. Den där skivan som Below The Heavens faktiskt på många sätt var. En skiva där allting känns fokuserat. Men då är risken att det blir som Elzhi, rapparen som är en sjuklig perfektionist och därmed aldrig heller släpper något nytt. Men jag återkommer ändå till frågan, om det sketchmässiga, det bristfälliga, i Madlib och Blu, om det verkligen alltid är något medvetet, eller om det bara är lathet och brist på disciplin. Jag lutar tungt åt det föregående, men jag ställer mig ändå frågan. För en skiva med den här ljudbilden, men med Pinata, Madvillainy och Below The Heavens fokus, det hade blivit något extraordinärt bra. Det hade varit trasighetens fulländning.

Överlag är det dock en bra skiva, stundtals väldigt bra. Inte minst tack vare gästande stjärnorna MF DOOM och Phonte, och även Anderson Paak, som liknande BJ the Chicago Kid verkar återfinnas på alla tänkbara och otänkbara projekt. En av höjdpunkterna är ”Drive In”, inte minst för raden

”she say it ain’t the way you bend it it’s the way you spend it” 

som ekar från en rad på Good To Be Home där Blu rappar

”she say it ain’t about the cheese it’s the way you chop the mozarella”

och det känns som att det sammanfattar mycket av vad jag gillar med Blu. Hur han varierar sina teman. Säger samma saker ibland på samma sätt fast med små variationer. Även ”The Strip” är en höjdpunkt, och ”Knock Knock” där Madlibs besatthet för funk får ett klassiskt utlopp och Blu visar på sin bredd i hur han lägger sina verser.

Det är så bra att jag blir lite besviken över att det inte är ännu bättre, för det har i synnerhet Madlib kapacitet för. Å andra sidan är hans nivå också alltid ett par snäpp högre än alla andras. Hursomhelst kommer skivan gå många varv under en lång period i mina öron, medan jag förundras över briljansen i en helt Madlib-producerad Blu-skiva.

Viktor Emanuelsson

Annonser

Inga kommentarer

Be the first to start the conversation!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s